– Jag har blivit befordrad! Erik slängde ifrån sig portföljen på soffan med minen hos någon som just hade bestigit Everest. – Från och med nu är jag biträdande avdelningschef. Lönen blir en och en halv gång högre.
Annas leende kom omedelbart och utan minsta ansträngning; hon blev uppriktigt glad.
– Men det är ju fantastiskt! sa hon och reste sig för att lägga armarna om honom. – Grattis. Verkligen, Erik. Det här har du förtjänat.
Han lät sig kramas, men på ett frånvarande sätt, som om tankarna redan hunnit springa vidare någon annanstans. Anna valde att tolka det som trötthet, kanske som en sorts chock efter beskedet. Sådant hände ju. Ibland behövde en människa lite tid för att förstå att något bra faktiskt hade inträffat.
– Jag har funderat på en sak, sa Erik medan han lösgjorde sig ur hennes famn och gick bort mot kylskåpet. – Vi borde se över hur vi gör med ekonomin.
– Hur menar du?
– Separat ekonomi, svarade han och tog ut en flaska mineralvatten. Han skruvade av korken och drack direkt ur flaskan. – Var och en använder sina egna pengar. Kostnaderna för bostaden delar vi lika på. Resten håller vi åtskilt. Det är ett modernt sätt att göra det på.
Anna blinkade. Sedan blinkade hon en gång till, som om hjärnan behövde startas om för att kunna ta in vad han just sagt.
– Vänta lite. Du kommer hem och berättar att du har fått högre tjänst och högre lön, och det första du tänker på är att vi ska dela upp pengarna?
– Precis, sa Erik och ryckte på axlarna. – Det jag tjänar bestämmer jag över. Det du tjänar bestämmer du över. Det är väl rättvist?
Rättvist.
Ordet blev hängande mellan dem, kallt och hårt.
Något inom henne drog ihop sig, snodde sig till en tät knut någonstans under revbenen. Åtta år som gifta. Åtta år hade hon levt i tron att de var ett lag. Att hans framgångar också var hennes, att hans motgångar tillhörde dem båda.
– Så det du säger är alltså, började hon långsamt och vägde varje ord, att allt vi har byggt upp tillsammans plötsligt inte räknas längre?
– Anna, snälla, gör det inte till ett drama, suckade Erik och himlade med ögonen. – Det handlar bara om pengar. Ett praktiskt upplägg. En affärsmässig lösning. Så gör folk i väst.
I väst. Självklart.
Erik älskade att hänvisa till det där påhittade väst, där människor tydligen levde i en fläckfri värld av rationella beslut, perfekta avtal och känslor som aldrig fick störa kalkylerna.
Anna sa ingenting. Hon betraktade sin man: trettiofyra år gammal, skjortan skrynklig, en liten droppe mineralvatten kvar vid hakan. Och medan hon såg på honom försökte hon förstå när de egentligen hade börjat tala helt olika språk.
Sårade känslor sköljde över henne i vågor. Sveket var namnet på det. Inte otrohet, nej. Något annat. Kanske värre. Han såg på henne och såg inte sin fru, inte sin närmaste människa, inte sin partner. Vad såg han då? En inneboende? En kostnadspost? En ekonomisk enhet i hushållets kalkyl?
Händerna sökte sig av sig själva mot diskhon. Hon började diska, nästan utan att märka det. Den invanda rörelsen, tallrik efter tallrik under det varma vattnet, gav henne något att hålla fast vid. Det monotona lugnade henne och skapade utrymme för tankarna att klarna.
Och någonstans mellan den tredje tallriken och den femte slog insikten ner i henne.
Den var så skarp och så uppenbar att hon nästan skrattade rakt ut.
Hennes lön.
Hennes alldeles egna lön, vars storlek Erik egentligen aldrig hade brytt sig om att fråga efter.
Anna arbetade som senior analytiker på ett konsultbolag. För tre år sedan hade hon flyttats över till projektbaserade uppdrag med bonusar. Därefter hade grundlönen höjts, och senare hade hon dessutom fått provision på vissa kontrakt. Hon hade inte skrutit om det, inte gjort någon stor sak av framgångarna, inte viftat med siffror framför honom. Hon hade bara skött sitt arbete, metodiskt och tyst.
Erik däremot hade nöjt sig med att inte veta.