Han hade aldrig ställt de där frågorna. Det räckte för honom att kylskåpet var fyllt, att räkningarna betalades i tid och att hans fru inte klagade. Det var Anna som hade skött hushållsekonomin, och Erik hade aldrig brytt sig om att ta reda på exakt hur mycket de faktiskt gjorde av med varje månad.
Nu, efter hans omtalade löneförhöjning, låg hans inkomst på ungefär sjuttio tusen kronor. Annas låg på hundrafemton tusen. Och då var inte kvartalsbonusarna ens inräknade.
Hon stängde av kranen och torkade långsamt händerna på handduken.
Separat ekonomi, alltså. Ett modernt sätt att leva.
Nåväl. Då fick det bli separat ekonomi.
De följande dagarna rörde sig Anna genom tillvaron i ett egendomligt slags klarhet. Det var som om någon hade dragit en trasa över en immig fönsterruta och plötsligt gjort allting skarpt, nästan obarmhärtigt tydligt.
Hon började räkna. Inte kronor, utan timmar. Alla kvällar vid spisen. Alla tidiga morgnar då hon gått upp för att ordna frukost. Alla middagar som hon stressat fram efter jobbet, medan Erik åt med blicken fastklistrad vid mobilen. Alla helger som försvunnit i storhandling, matlagning, tvätt och städning.
Åtta år. Tvåtusenniohundratjugo dagar. Om man räknade försiktigt, tre timmar om dagen på hemmet, blev det nästan nio tusen timmar. Ett helt år av oavbrutet arbete. Ett år av hennes liv, skänkt till en man som nu hade kommit fram till att de borde leva mer självständigt och modernt.
Och vad hade hon fått tillbaka? Erik lagade inte mat. Han städade inte. Han tvättade inte. Någon gång bar han ut soporna, men varje sådan insats presenterades som om han just hade räddat hushållet från en naturkatastrof och förtjänade både applåder och tacksamhet.
Separat ekonomi.
Bra.
På måndagen lagade Anna ingen middag. Hon kom hem från jobbet, bytte om och gick sedan ut igen, till det lilla mysiga kaféet runt hörnet där de serverade en himmelsk pumpasoppa och nybakade croissanter.
Erik ringde vid halv nio.
– Var är du? Jag är hemma och här finns ingen.
– Jag äter på kafé, svarade hon och tog en klunk av sin latte. – Separat ekonomi, minns du? Jag lägger bara mina pengar på mig själv.
– Men… vad ska jag göra då?
– Samma sak, antar jag.
Han lade på.
Den första veckan levde Erik i något som liknade berusning. Anna betraktade honom med ett svalt, nästan vetenskapligt intresse, som om hon studerade ett försöksdjur i en bur.
Han kom hem med hämtmat från restauranger och kvarterskrogar. Han beställde pizza. Han gick på lunch med kollegorna och kallade det affärsmässigt. Ibland visade han upp kvittona för henne med en stolt min.
– Fri man, sade han och torkade flottiga fingrar efter ännu en låda sushi. – Ingen som kontrollerar mig. Ingen som bestämmer.
Anna nickade, teg och väntade.
Hon behövde inte vänta särskilt länge.
När den andra veckan började såg kylskåpet ut som ett övergivet landskap. Där låg en påse intorkad ost, en burk senap med okänt bäst före-datum och en morot som hade skrumpnat ihop till något sorgligt och böjt.
Erik insåg snart att dagliga matbeställningar inte var den romantiska ungkarlsfrihet han hade föreställt sig, utan ett svart hål för pengarna. Sushi, pizza, kebab och luncher ute kostade flera gånger mer än de hemlagade måltider som Anna en gång hade ställt fram utan att göra någon affär av det.
Han försökte snåla. Köpte färdig ravioli. Kokade den i en kastrull som redan var smutsig. Resultatet gick knappt att äta, inte ens med hans ganska låga krav.