Inte heller de färdiga salladerna från mataffären blev någon räddning. Korvar med oklar innehållsförteckning gjorde inte saken bättre. Inget av det mättade på samma sätt som en gryta lagad hemma, eller kyckling i ugn med potatis, sådan Anna brukade göra utan att ens verka anstränga sig.
Och framför allt: pengarna. Den där fina nya lönen, som nyss hade känts som en seger, rann nu iväg som vatten mellan fingrarna.
På fredagskvällen kom Erik hem med blommor. Sjutton röda rosor, inslagna i cellofan och hopbundna med ett litet band. Hela arrangemanget skrek skyldig man som hoppas komma billigt undan.
Anna satt i fåtöljen och bläddrade i en tidskrift.
– De är till dig, sa han och sträckte fram buketten med en min som om han överlämnade en kungakrona.
Hon lyfte blicken. Först såg hon på rosorna, sedan på honom, och därefter åter på blommorna.
– Tack, sa hon lugnt, utan att resa sig. Ställ dem i en vas. Den står i skåpet till höger.
Erik blev stående. Det var uppenbart att han hade väntat sig något helt annat: tårar, ett mjuknat ansikte, en omfamning, kanske till och med ett löfte om att allt var glömt och förlåtet.
– Anna, började han och skiftade tyngden från den ena foten till den andra, jag har tänkt lite…
– Så intressant.
– Skulle du kanske kunna börja laga mat igen? Alltså… som förut?
Hon svarade inte genast.
– Vad är det som har förändrats?
– Det är bara det att… Han sjönk ner i soffan, fortfarande med buketten i handen. All den där maten från butikerna, det är inte samma sak. Den smakar inget vidare. Och den är dyr. Du lagade ju alltid så gott.
– Ja, det gjorde jag, sa Anna. Eftersom jag lade ner både tid och kraft på det. Och pengar också, för den delen.
– Precis! Han piggnade till, som om hon äntligen hade förstått. Vi kan göra så här: vi delar på matkostnaderna. Helt rättvist. Hälften var. Du betalar din del, jag min. Och så lagar du maten. Vad säger du om det?
Anna lade tidskriften åt sidan.
– Vänta lite nu. Om jag förstår dig rätt ska jag alltså betala hälften av maten. Och sedan ska jag dessutom laga den. Utan ersättning.
– Tja… Han blinkade till, som om den bristen i resonemanget först nu blev synlig för honom. Det är ju till oss båda.
– Till oss båda arbetade jag i åtta år. Tvätten låg på mig. Maten låg på mig. Städningen låg på mig. Och nu vill du att jag ska fortsätta jobba åt dig, men dessutom skjuta till pengar?
– Du vrider det där på något konstigt sätt…
– Nej. Jag beskriver det precis som det är.
Rosorna i hans händer såg mer och mer bedrövliga ut.
– Så du vägrar alltså? frågade han. I rösten fanns en sårad ton, en uppriktig förvirring hos någon som nekats något han själv tyckte var fullständigt självklart.
– Ja, Erik. Jag vägrar.
– Men varför?
– Därför att det där inte är ett partnerskap. Det är utnyttjande.
De följande veckorna blev en utdragen prövning för Erik.
Han klagade. Hela tiden. Enformigt, segt och irriterande, som en kran som aldrig slutar droppa.
– Pengarna tar slut, muttrade han vid frukosten medan han petade i en vidbränd omelett. Jag fattar inte vart allt försvinner.
– Till mat, kanske, svarade Anna och bredde avokado på sin rostade macka. Avokado hade hon också börjat köpa till sig själv nu; tidigare hade hon tyckt att det var onödigt dyrt.
– Det är för att vi har separat ekonomi.
– Separat ekonomi var din idé.
– Men jag trodde inte att det skulle bli så här!
Hon ryckte bara på axlarna, drack upp sitt kaffe och försvann iväg till jobbet.