Erik hade målat in sig i ett hörn och fick nu leva med följderna. Han åt snabbnudlar, färdiga dumplings och annat som knappt kunde kallas middag. Han gick omkring hungrig, lättretlig och med en ständig känsla av att livet behandlade honom orättvist. Ändå höll han envist fast vid tanken att alltihop på något sätt var Annas fel.
Anna däremot… Anna började blomma.
Hon upptäckte att kvällarna kunde vara långa, fria och helt och hållet hennes egna. Hon kunde sjunka ner i soffan med en bok utan att någon avbröt med frågan om vad det blev till middag. Hon kunde ta en promenad efter jobbet, träffa väninnor, gå på bio en vanlig vardag — inte för att hon måste, utan för att hon hade lust.
Pengarna som tidigare hade runnit iväg till det gemensamma hushållet blev nu kvar på hennes konto. Hon köpte en ny klänning, inte för att den var nedsatt, utan för att hon tyckte om den. Hon anmälde sig till en italienskakurs, en gammal dröm som alltid hade skjutits upp till ”senare”. Hon fyllde på garderoben med sådant hon faktiskt ville bära.
Det där hemarbetets fångenskap — för första gången vågade hon kalla det just så, åtminstone inom sig, utan skam och utan att genast ursäkta formuleringen — var över. Och det visade sig att livet utan den bördan inte bara gick att leva. Det var förvånansvärt, nästan svindlande, skönt.
Erik såg det inte. Eller så vägrade han att se.
Han väntade fortfarande på att hon skulle komma till sans. Han var övertygad om att ”det kvinnliga” i henne snart skulle ta över, att hon skulle återvända till spisen och till den invanda rollen som hemmets trygga mittpunkt. I hans ögon var det bara en tillfällig förvirring, ett infall, något som skulle blåsa förbi.
Tre månader gick.
En kväll satt Anna vid köksbordet och betraktade honom medan han slevade i sig ännu en portion beställda nudlar. Han åt fort, nästan rovgirigt, med munnen full och sås som droppade ner på T-shirten.
Hon försökte minnas vad det var hon en gång hade förälskat sig i. För hon hade ju älskat honom. Det visste hon. Men vart hade allt tagit vägen?
Erik märkte att hon såg på honom.
– Vad är det? mumlade han med maten kvar i munnen.
– Inget.
– Du stirrar.
– Jag tänker bara.
– På vadå?
Anna svarade inte. Hon reste sig, tog med sig koppen med ljummet, halvdrucket te och gick in i rummet.
Där slog hon upp sin laptop. Öppnade webbläsaren. Skrev in i sökfältet: handlingar för skilsmässa.
Likgiltigheten. Det var den som till slut hade ätit sönder deras äktenskap. Inte otrohet, inte stora dramatiska gräl, utan den där långvariga, vardagliga likgiltigheten inför hennes behov, hennes önskningar, hennes själva existens. För Erik hade hon blivit en funktion: någon som lagade mat, städade och skapade bekvämlighet. Inte en människa. Inte en jämlike.
Och ovanpå allt hade girigheten kommit. Småaktig, enfaldig girighet, som slitit upp ytan och visat allt som redan fanns därunder.
Skilsmässan blev klar efter fyra månader. Lägenheten stannade hos Anna; den hade varit hennes redan före äktenskapet, ett arv efter mormor. Erik flyttade ut i juli, mitt i den dallrande sommarvärmen.
Han stod i hallen med sin resväska och verkade fortfarande inte förstå hur det hade kunnat gå så långt.
– Det här är ditt fel, sa han som ett sista hugg. Din envishet. Din själviskhet. En normal kvinna hade mött mig halvvägs.
Anna lutade axeln mot dörrkarmen.
– Ha det bra, Erik.
– Jag menar allvar. Det var du som förstörde vår familj.
– Nej, sa hon lugnt. Det var din snålhet som gjorde det.
Han gick utan att vända sig om, med väskan skrapande efter sig nerför trappan.
Anna stängde dörren. En stund stod hon kvar med ryggen mot det svala träet och lyssnade till tystnaden.
Sedan log hon.
På kaféet runt hörnet väntade en skål pumpasoppa på henne.
Och ett nytt liv.