— Du behöver inte gå omkring här och spela husmor! Det här är min sons sommarstuga! — slog Margareta fast med myndig röst, händerna stadigt planterade i de breda höfterna, medan hon hotfullt lutade sig över min dyrbara hortensiabuske. — Erik är ägaren här, och då är vi inte några främlingar heller. Så kom igen nu, Anna, lägg av med dina stadsfasoner. Släkten har kommit, då får man uppföra sig därefter.
Jag stod kvar på verandan med sekatören i handen och betraktade tyst den oväntade gästen, som på bara några sekunder verkade ha tagit halva tomten i besittning. Margareta granskade min perfekt klippta gräsmatta med en sådan befallande blick att hon påminde om en skolinspektör med trettio års erfarenhet, som plötsligt fått oinskränkt makt över en liten men lovande lantgård. Bakom henne, vid den öppna bakluckan på en gammal taxi, stod min svägerska Eva och trampade från fot till fot. Och på min älskade trädgårdsgunga hade Evas son Karl redan hunnit breda ut sig — en fjortonårig tonåring som låg där med en självklarhet så orubblig att man kunde tro att han inte var en lat skolelev med kronisk allergi mot arbete, utan åtminstone en flytande terminator som framgångsrikt intagit en strategisk höjd.
Under verandan kravlade Gustav långsamt fram, med den värdighet som bara en brittisk lord skulle kunna uppvisa om ett helt kringresande följe plötsligt bröt sig in på hans gods. Tolv kilo renrasig maine coon. Katten satte sig bredvid mig, svepte den yviga svansen runt tassarna och fäste en tung, obruten blick på de objudna besökarna. Gustav avskydde i allmänhet allt slags stoj, men för Margareta hyste han ett särskilt djupt och välgrundat förakt, ända sedan hon en gång försökt bjuda honom på någon billig lågpriskorv.
— Mamma, — hördes min mans lugna röst bakom mig. Erik kom ut ur huset och torkade sina våta händer mot en gammal T-shirt medan han gick. — Jag tror faktiskt att du har kommit fel. Det här är Annas stuga. Hon köpte den innan vi gifte oss, för pengarna hon fick när hennes mosters lägenhet såldes. Det enda här som är mitt är staketet, eftersom jag byggde det själv, och lusthuset.
— Men snälla Erik, börja inte med den där bokföringen nu! — avfärdade svärmor honom och såg inte det minsta generad ut. — I en familj delar man på allt. Är hon din fru, då är stugan också vår, familjens. Eva och jag har bestämt oss för att stanna hos er ett par veckor. Luften här är så frisk. Karl behöver andas upp sig lite innan skolan börjar. Och Maria och Lars kommer förbi till helgen, de har länge velat se hur du har ordnat det här ute.

Jag sänkte långsamt sekatören.
Det var märkligt, men familjegemenskap i min mans släkts tolkning brukade alltid börja med min plånbok och min bostadsyta. Deras egna tillgångar däremot räknades undantagslöst som helig och orörbar privat egendom.
Den här stugan hade jag letat efter i ett halvår. När jag köpte den var det en igenvuxen tomt med ett skevt förråd som knappt stod upprätt. Jag lade varenda ledig krona på den, anlitade hantverkare, grälade med arbetsledare, valde kakel, färg, panel och plantor. Erik, det måste jag ge honom, slet vid min sida hela vägen. Han gjorde aldrig anspråk på att vara ägare, utan sa ärligt att bygget var mitt projekt och att han bara fanns där som stöd, som en kärleksfull make. Vi skapade den här lilla oasen för oss två. En plats dit man kunde fly undan stadens larm, dricka ett glas vin på verandan och lyssna på tystnaden.
Och nu stod Margareta mitt i min tystnad med tre rutiga plastväskor, ur vilka det stack upp gamla morgonrockar och annat bråte, och förklarade min tomt vara en filial till ett gratis familjesanatorium.
— Maria och Lars? — upprepade Erik, och rösten blev genast hårdare. Musklerna vid käkarna började röra sig. Moster Maria var svärmors syster, en högljudd och gränslös kvinna som var heligt övertygad om att världen stod i skuld till henne enbart för att hon existerade. Hennes man, morbror Lars, hade dessutom vanan att efter tredje glaset undervisa alla andra i hur livet skulle levas och hur bastur egentligen skulle byggas.
— Javisst! — utbrast Eva glatt och grep tag i en av väskorna. — Vi sa till dem att Erik numera har ett riktigt litet gods. De kommer med sina två barnbarn på lördag.
— Anna, du kan väl visa oss rummen. Jag behöver det som vetter åt söder, för jag får migrän av ljus från norr. Och mamma måste få sovrummet på bottenvåningen, hon har svårt med trappor. Du och Erik är unga, ni klarar er säkert på vinden. Förresten är vi fruktansvärt hungriga efter resan. Vad blir det till lunch? Fast jag kan inte äta billig kemisk mat från mataffären, min kropp tål bara riktiga gårdsprodukter. Det bästa vore om ni kunde ugnsbaka lite färsk vildfångad fisk, eller kanske ångkoka kalvkött. Vanlig mat fungerar inte för min mage.
Hon sa det med samma vardagliga ton som om hon just lagt en beställning hos en servitris på en halvskaplig restaurang.
Jag såg på Erik. Han hade blivit blek, och käkarna var hårt sammanpressade. Jag kände igen den blicken. Om några sekunder skulle min välartade, behärskade make tappa tålamodet och ryta så högt att Karl skulle tappa mobilen där han låg i gungan, och sedan skulle väskorna flyga tillbaka in i taxin. Men just då var det som om en liten brytare slog om i mitt huvud.
Att försöka förklara för en fräck människa att hon är fräck är fullständigt meningslöst. Hon blir bara kränkt över att hon inte fick använda ditt liv gratis. Margareta älskade generositet. Framför allt den där underbara, kravlösa sortens generositet där man delar ut andras egendom med en välgörares ädla min, utan att själv ha lagt en enda krona.
Jag rörde lätt vid Eriks arm för att hejda honom. Han sneglade förvånat på mig. Jag log milt.
— Men Margareta, ni har ju helt rätt, — sa jag med den mjukaste och mest melodiska röst jag kunde åstadkomma, och drog ut lite på orden. — Vad håller jag egentligen på med? En hustru bör förstå sin plats. Det är inte kvinnans sak att lägga sig i makens ägor. Är det sonens stuga, så är det sonens stuga. Erik, älskling, ta emot dina gäster. Din släkt, ditt gods, dina regler. Jag är bara här på besök, för att få lite frisk luft.
Svärmor nickade belåtet och märkte naturligtvis inte fällan.
— Där hör du! Kloka ord, Anna. Så där skulle du ha sagt från början. Du ska alltid hålla på med din stolthet annars. Nå, Eva, bär in sakerna i huset.
De vällde in i min hall som en ockupationsstyrka, bara utrustade med rutiga väskor och krav på gårdsproducerad kost.
Erik vände sig mot mig med en blick som var fullständigt häpen.
— Anna, vad håller du på med? Vilken vind? Vilka Maria och Lars? Jag kastar ut dem på andra sidan staketet nu direkt, så kan de promenera till stationen!
— Erik, — viskade jag och blinkade konspiratoriskt åt honom. — Du är ju vår store godsherre nu, eller hur? Härskaren över ägorna? Då får du också bära maktens börda. Din mamma ville vara värdens gäst. Det ska hon få vara. Men jag tänker inte arbeta i den här gratisservicen för alla som råkar vilja komma hit. Jag tvår mina händer.
Min man betraktade mig i ett par sekunder. Sedan ryckte det i hans mungipor. Han var en klok man och förstod genast spelreglerna.
— Uppfattat. Så jag är alltså herren i huset? Jaha, då så.
Vi gick in. Eva hade redan tagit kommandot i köket och öppnade skåpluckor med minen hos någon som genomförde en noggrann inventering.
— Anna, var har ni riktigt te någonstans? Här finns bara sådana där… örtblandningar. Sånt dricker inte jag. Jag vill ha svart te, helst med bergamott. Och förresten såg jag en bit parmesan och lite lättsaltad lax i kylskåpet. Skär inte upp det än, jag tänkte ta det i kväll med vin. Men just nu skulle det passa fint med lite kycklingsoppa.
Utan att säga ett ord gick jag fram till kylskåpet.
