Jag drog ut laxen, parmesanen, en liten burk oliver, en hel bit lufttorkad korv, två nötbiffar och en ask med stora, utvalda jordgubbar. Allt åkte ner i en rymlig kasse.
— Vad håller du på med? frågade Eva och rynkade pannan.
— Det här är mina egna matvaror, svarade jag helt behärskat. — Jag har köpt dem för mina pengar och till mig själv. Och eftersom jag, som er mamma så klokt påpekade, inte är husets värdinna utan bara värdens fru, har jag ingen befogenhet att ordna någon festmåltid. Eriks kyl finns där nere.
I den nedre delen av kylskåpet låg ett halvt kålhuvud, en ensam burk inlagd gurka, en konserv med billig korngrynsröra och fläskfett, ett stenhårt paket torkad ärtsoppa som Erik hade köpt till en fisketur, samt en förpackning kefir.
Eva spärrade upp munnen i upprördhet, men innan hon hann säga något trängde Margareta målmedvetet in i köket.
— Anna! Vad är det här för regler du hittar på? Varför gömmer du maten?
— Men kära Margareta, sa jag och blinkade så oskyldigt jag kunde. — Jag gömmer ingenting. Jag tar bara mina saker upp till mig på vinden. Ni sa ju själv att det här är Eriks hus och att det är han som ska ta hand om sina gäster. Jag lägger mig inte i karlgöra. Erik! ropade jag ut i hallen. — Din familj är hungrig! Ta hand om saken!
Jag lyfte kassen, visslade på Gustav, som just stod och nosade ogillande på Evas gympaskor, och gick uppför trappan till övervåningen.
De följande timmarna tillbringade jag med största möjliga välbehag. Jag ställde in mina inköp i det lilla minikylskåp som jag en gång i tiden, med viss framförhållning, hade köpt just för vindsrummet. Sedan hällde jag upp ett glas vin, skar några skivor ost och slog upp en deckare. Gustav bredde ut sig i fönsterkarmen och vred då och då öronen mot trappan, därifrån det steg upp dämpade men mycket känsloladdade röster.
Nerifrån hördes min mans mörka stämma:
— Eva, det finns ingen soppa. Min fru har inte lagat någon och jag kan inte. Värm korngrynen med fläskfettet i stekpannan. Eller gnag på ärtsoppsblocket.
— Vilka korngryn?! Vilket fläskfett?! tjöt min svägerska. — Jag går på gårdskost! Min mage är känslig! Erik, säg åt Anna att komma ner och laga laxen ordentligt!
— Anna vilar, avbröt Erik strängt. — Hon är trött efter veckan. Och jag är husets herre, precis som mamma sa. Mitt hus, mina regler. Vill du inte ha korngryn finns det kardborrar och nässlor ute vid odlingen. Gå och tugga i dig lite. Helt naturligt, fullt med vitaminer.
Framåt kvällen hade stämningen på vårt lilla “gods” skruvats upp rejält. När Margareta insåg att den kostnadsfria restaurangen hade stängt på obestämd tid försökte hon iscensätta en skandal. Hon tog sig upp till mig på vinden, flåsande och med handen tungt på räcket.
— Vad ska det här föreställa för bojkott?! förkunnade hon redan i dörröppningen, samtidigt som hon såg mig äta jordgubbar. — Vi är gäster! Vi har rest hit! Varför lämnar du din man ensam med hela hushållet?
— Margareta, sa jag och lade ifrån mig boken. — Jag tror att ni har trasslat in er lite i era egna vittnesmål. I morse fastställde ni mycket tydligt den juridiska statusen för denna fastighet: “sonens sommarstuga”. Jag respekterar ert beslut. Man går inte in i någon annans hus och möblerar om reglerna. Er son är en vuxen och fullt handlingsförmögen man. Ni har kommit till honom. Då får ni också diskutera meny, nöjen och sängkläder med honom.
— Han hällde ut någon hopklibbad korngrynsgegga med fläskfett i en stekpanna åt oss! Och te i påsar! Och Karl är helt utsvulten, han äter inte sådan hundmat!
— Stackars Karl, suckade jag med uppriktig medkänsla. — Då borde han kanske ta en promenad till lanthandeln. Det är ungefär tre kilometer genom skogen om man går raskt. Då hinner han dessutom arbeta upp aptiten.
Min svärmor knep ihop läpparna så hårt att de förvandlades till ett smalt hönsstjärtformat streck. Sedan vände hon om och gick ner utan ett ord.
Nästa morgon började med ett tekniskt sammanbrott.
Ett modernt lantställe är nämligen inte bara ett gulligt litet hus på landet. Det är snarare en komplicerad organism som kräver ständig tillsyn. Vi hade egen avloppslösning, ett dyrt vattenreningssystem, varmvattenberedare och en avancerad pump i brunnen. I vanliga fall var det jag som höll reda på allt detta. Det var jag som kontrollerade filtren, fyllde på bakterier i septiktanken och ändrade värmelägena.
När jag vaknade vid niotiden hörde jag Evas panikslagna skrik från bottenvåningen.
Jag gick ner i sidenmorgonrock, med en kopp nybryggt presskaffe i handen, och möttes av en mycket målerisk scen. Eva stod mitt i badrummet med schampo i hela håret, insvept i ett tygstycke, och stirrade skräckslaget på kranen där inte en enda droppe kom ut.
Margareta ryckte ursinnigt i toalettens spolknapp.
— Det finns inget vatten! skrek Eva när hon fick syn på mig. — Anna, vad är det med vattnet?! Jag har dyrt schampo i håret!
— Ingen aning, sa jag och ryckte på axlarna medan jag tog en klunk kaffe. — Jag är ju inte värdinnan. Alla frågor hänvisas till herrgårdens ägare. Erik! ropade jag.
Min man kom ut från pannrummet, iklädd gamla arbetsbyxor, med en skiftnyckel i handen och ett ansikte som tillhörde en djupt bekymrad arbetare.
— Erik, vad har hänt med vattnet? kastade sig hans mamma över honom. — Eva står här helt full av lödder!
— Det är illa, mamma, suckade Erik och torkade teatraliskt svetten ur pannan. — Pumpen i brunnen har stannat. Det är krånglig automatik där, Anna brukar sköta det där, hon har manualen. Men jag gav mig på det på manligt vis, skruvade lite här och där… Kort sagt, säkringen brann.
— Men laga det då! utbrast Margareta.
— Kan inte, sa min man och slog ut med händerna. — Det behövs en reservdel. Man måste åka in till stan. Men jag kan inte, jag måste måla staketet. Ni har ju kommit till mitt hus, och då måste jag visa att jag är en rejäl och praktisk husägare.
— Och hur ska man spola?! ylade Eva.
— Bakom bastun finns den gamla brunnen, upplyste Erik vänligt. — Och i boden står zinkhinkarna. Ni går dit, vevar upp vatten och bär in det i huset. Lite träning i friska luften på köpet. Ingen gårdskost i världen kan mäta sig med det.
Att få se min svägerska, fortfarande med schampo i håret och insvept i tyg, släpa en tiolitershink vatten över hela tomten var värt mer än pengar. Karl försökte först filma det hela med mobilen, men fick en våt trasa i ansiktet av sin mor och blev därefter tvångsrekryterad till vattenbärning för toaletten.
Vid lunchtid var gästerna arga, trötta och smutsiga. Margareta satt på verandan och fläktade sig med en tidning.
Då ringde hennes telefon.
— Ja, lilla Maria! Hennes röst förvandlades omedelbart; den blev sirapslen och fylld av falsk värdighet. — Ja, vi är redan här. Åh, vi har det fantastiskt! Luften är som en dröm. Erik tar emot oss så fint, så fint! Självklart ska ni komma i morgon, precis som vi bestämt. Grillat? Naturligtvis! Jag säger till Erik, han ordnar allt. Han köper lammkött, grönsaker och allt möjligt. Vi väntar på er, kära ni, vi väntar!
Hon avslutade samtalet och såg triumferande på mig. Själv stod jag just då vid fönstret och vattnade mina orkidéer med en liten kanna.
— Erik! kommenderade min svärmor. — I morgon kommer moster Maria med familj. Fyra personer!
Till kvällen ska det stå ett riktigt fint bord här. Åk till affären och köp ordentligt kött, inte dina där korvarna, utan fin filé. Grönsaker, bra vin, färska örter. Och frukt till barnen.
Erik kom fram runt hörnet med ett anteckningsblock och en penna.
— Uppfattat, mamma. Lamm, grönsaker, vin och frukt. Det kommer att bli ett förstklassigt mottagande! Han gick fram till henne och sträckte ut handen med handflatan uppåt.
— Vad betyder det där? frågade Margareta oförstående.
— Pengar, förstås, svarade Erik lika lugnt och lät handen ligga kvar.