— Maria och Lars är dina gäster, fortsatte han. Det var du som bjöd hit dem. Jag kan absolut, som en artig och gästfri värd, sätta mig i bilen, köra till affären, slösa bensin och släpa hem alltihop.
Han bläddrade i blocket och ryckte lätt på axlarna.
— Men min plånbok är inte bottenlös. Allt jag hade har gått till virke och annat material till verandan. På kortet ligger det tvåhundra kronor.
Erik drog pennspetsen över sidan som om han räknade på något mycket seriöst.
— Om vi räknar fem personer till, plus oss, behövs åtminstone fyra kilo kött. Sedan vin, tilltugg och allt runtomkring… Det blir tvåtusenfemhundra av dig, mamma. Swish eller kontanter?
Tystnaden föll över verandan så tvärt att det plötsligt gick att höra en humla surra någonstans uppe under taknocken.
— Tvåtusenfemhundra?! Margareta satte nästan i halsen av förargelse. — Erik! Har du blivit fullständigt galen? Ska du kräva pengar av din egen mor för att mata din egen moster i ditt eget hus? Du är värden, då får du också stå för kalaset! Och du har ju en fru som arbetar på något fint kontor och tjänar bra. Låt henne betala!
Där kom det. Sanningens ögonblick, serverat utan garnering.
Jag ställde ifrån mig vattenkannan och klev upp på verandan. Gustav, som genast vädrade föreställning, smög efter mig och slog sig ner vid mina fötter.
— Margareta, sa jag milt, även om rösten redan hade fått en tunn kant av is. — Det här redde vi väl ut i går. Sommarstugan är Eriks. Egendomen är hans. Jag är bara den blygsamma, rättslösa hustrun i bakgrunden. Mina inkomster har ingenting med mottagandet av era gäster att göra. Mina pengar använder jag till mig själv. Och den gamla familjetraditionen att duka upp svart kaviar på någon annans bekostnad verkar, om jag förstått saken rätt, vara avskaffad.
— Ni… ni driver med oss! skrek Eva, som just kom ut ur huset. Håret stod åt alla håll efter en tvätt i brunnsvatten. — Mamma, de hånar oss! Anna har stängt av vattnet med flit! Och gömt maten! Det är hon, jag vet det! Hon vänder Erik emot oss!
— Jag? Stängt av vattnet? Jag lade händerna mot bröstet och spärrade upp ögonen. — Eva, skäms lite. Jag vet inte ens var den där pumpen sitter. Jag är ju bara en flicka. Jag kan bara plantera små blommor. Erik sa ju att automatiken hade brunnit.
— Ni är skyldiga att ge oss mat! fortsatte min svägerska, nu med en gäll ton som skar i öronen. — Vi är släkt! Vi har kommit hit för att vila upp oss!
Då öppnade Karl munnen. Fram till dess hade han lidit i tysthet över bristen på internet — routern hade jag nämligen också, mycket förutseende, burit upp till mig och förklarat vara ett arbetsredskap.
— Mamma, farmor, kan vi dra hem? sa han dystert. Det här stället suger. Det finns inget att äta, inget wifi, och den där katten stirrar på mig som om han tänker äta upp mig. Jag spelar hellre på konsolen hemma i stan.
— Håll tyst, din dumbom! fräste Margareta. — Vi åker ingenstans! Maria kommer i morgon! Hur ska jag kunna se henne i ögonen? Jag har ju lovat henne semester i toppklass!
— Då får du nog öppna plånboken, mamma, konstaterade Erik lugnt och slog ihop blocket. — Annars får du avboka moster Marias besök. Säg att värden har blivit sjuk.
Margareta for fram och tillbaka över verandan som en räv som blivit instängd i hönshuset och plötsligt upptäckt att hönsen var beväpnade och på uselt humör. Ena stunden kramade hon nervöst ihop kragen på sin kofta och andades tungt, nästa försökte hon väcka Eriks samvete, och däremellan kastade hon blickar mot mig som borde ha kunnat bränna hål i träpanelen.
Men varken jag eller min man vek en millimeter. Vi satt i våra stolar, drack te ur termos — det kokheta vattnet hade jag förstås också burit ner uppifrån — och betraktade med fullkomligt lugn hur sagan om det kostnadsfria familjeparadiset rasade ihop framför oss.
Till slut förlorade snålheten mot rädslan för skammen. Att ställa in Marias besök var otänkbart för Margareta. Det hade inneburit att hon måste erkänna sitt nederlag och dessutom avslöja att alla hennes historier om sonens ”praktfulla sommarställe” bara varit luft.
Med sammanbitna tänder fiskade hon upp plånboken ur väskan och räknade fram ettusenfemhundra kronor åt Erik.
— Till kött och vin räcker det, pressade hon fram mellan tänderna. — Grönsaker får ni väl ta från landet.
— Grönsakerna i landet har Anna satt, meddelade Erik sakligt medan han stoppade pengarna i fickan. — De är inte till salu. Jag köper tomater på vägen. Så långt pengarna räcker.
Lördagsmorgonen började med en ankomst som lika gärna kunde ha varit ett statsbesök eller en militärövning. Farbror Lars suv rullade in på vår gata med ett sådant dån att man kunde tro att det inte var en Nissan X-Trail utan en stridsvagn som bröt igenom en försvarslinje. Ur bilen vällde moster Maria i leopardmönstrade leggings, Lars själv med ett rött och redan lätt tillknycklat ansikte, samt två barnbarn som omedelbart började rusa över min gräsmatta under tjut som små krigare på väg ut i strid.
Margareta kastade sig ut för att möta dem, slog ut armarna och spelade den generösa värdinnan med stor inlevelse.
— Maria! Lars! Kom in, mina kära, kom in!
— Jösses, vilket palats! mullrade Lars och såg sig omkring. — Erik, det här har du gjort bra! Rejäla grejer! Men var är bastun? Vi tänkte basta lite efter resan.
Erik kom ut på trappan i en T-shirt fläckad av målarfärg och bredde beklagande ut händerna.
— Lars, bastun är tyvärr inte i bruk än. Jag har plockat ner röret, det måste rensas. Jag hann inte få ihop det.
— Men för tusan också, muttrade släktingen besviket. — Vi hade ju köpt öl och allt… Nåja. Då tänder vi grillen i stället! Var är köttet?
— Köttet köpte mamma. Det ligger i kylen. Grillen står bakom huset. Kol… Oj, just det, kol glömde jag köpa. Men det finns ved där borta, björkved. Yxan ligger i förrådet. Du kan hugga upp lite, Lars. Ett hushåll sköter sig inte självt, som du vet. Det är hårt, manligt arbete.
Att se den kraftige och flåsande Lars försöka klyva ved med en slö yxa — den bra finska yxan hade jag i god tid gömt under sängen — var ungefär som att titta på en dokumentär om överlevnad i vildmarken, fast med sämre kondition och mer svett.
Under tiden hade moster Maria tagit köket i besittning.
— Margareta, var har ni ordentliga knivar? ropade hon där inifrån. De här är ju helt värdelösa! Och skärbrädorna, var finns de? Och varför ligger det bara kyckling och en märklig bit fläsk i kylskåpet? Du pratade ju om lamm!
Margareta, röd i ansiktet och blank av svett, rusade mellan köket och gården som om hon försökte släcka bränder på två håll samtidigt. De där ettusenfemhundra kronorna hon hade lämnat till Erik kvällen innan hade räckt precis så långt som pengar gör i en vägbutik utan medlemsrabatt: två kilo seg fläskstek, tre tråg kycklingvingar, billiga tomater av den där sorten som smakar plast och några flaskor av det enklaste vinet på hyllan.
— Anna! Margareta flög ut på verandan där jag satt lugnt tillbakalutad i en korgstol och läste en tidning. — Varför sitter du här?! Gå in och hjälp Maria! Det ska lagas mat till åtta personer!
Jag lyfte blicken mot henne med ett uttryck av uppriktig förvirring.
— Margareta, nu gör du mig faktiskt orolig. Har du fått problem med minnet? Jag är ju gäst. Jag kan inte börja bestämma i din sons kök. Dessutom är moster Maria där inne nu. Två husmödrar vid samma spis slutar bara med bråk. Jag stannar nog här, så är jag inte i vägen.
— Du hånar mig, väste hon och kom så nära att jag kunde känna doften av hennes parfym. — Du har gjort allt det här med flit! Du vill skämma ut mig inför min syster!
— Jag? Jag höjde ögonbrynen. — På vilket sätt skämmer jag ut dig? Du sa att det här var din sons sommarstuga. Jag höll med. Du sa att ni inte var främlingar här och att ni hade kommit till honom. Jag har inte hindrat någon. Din son åkte till affären med dina pengar, köpte det som pengarna räckte till, och just nu hugger Lars hans ved bakom huset. Det är ju idylliskt. En klassisk patriarkal familj, precis som du drömde om. Männen skaffar eld, kvinnorna skär sallad. Vad har jag med saken att göra?
Det verkligt intressanta började först ett par timmar senare.