Lars lyckades aldrig få till någon ordentlig vedhög. Efter ett tag gav han upp yxan och bestämde sig för att tända grillen med bensin från gräsklipparen i stället. Det slutade ungefär som man kunde vänta sig. Lågorna slog upp på en gång, svedde av honom ögonbrynen och förvandlade hälften av kycklingvingarna till små svarta kolbitar. Fläsket som blev kvar hade Erik skurit i tjocka, sneda bitar. Det blev rått i mitten och samtidigt bränt till en hård svart skorpa utanpå.
Maria hade under tiden tröttnat på att försöka hacka sega tomater med slöa knivar. Till slut ställde hon bara fram en skål med sallad på bordet och bredvid den några flaskor vin.
Alla satte sig i lusthuset. Margareta, med ett uttryck som om hon personligen bar hela världens lidande, försökte resa sig för att hålla tal. Hon hann knappt öppna munnen förrän Lars avbröt henne. Han satt och tuggade dystert på en köttbit som fortfarande var rosa inuti.
— Hör du, Maggan, sa han och spottade ut en sena på tallriken. Du ringde och målade upp det här som någon herrgårdsweekend. Fin mottagning, bastu, lammkött, allt på topp. Och vad fick vi? Inget vatten i kranen, toalett med hink, kött som en skosula och en bastu som inte ens går att använda. Var det för det här vi satt tre timmar i kö?
— Lars, men det blev bara några små tekniska problem… började Margareta flacka med blicken. Erik hann helt enkelt inte…
— Vad har Erik med saken att göra? fräste Maria och fyllde sitt glas med surt vin. Du sa ju att ni bestämde här. Att ni var värdfolket. Men det här ser ju ut som rena fattigstugan. På min gamla stuga var det mer ordning än så här. Och din svärdotter sitter där som en fin dam och har inte lyft ett finger!
Då brast det för Margareta. Skammen, hettan, besvikelsen och alla spruckna planer kokade över på en gång. Hon for upp så häftigt att bänken skrapade mot golvet. Kinderna och halsen blev mörkröda av raseri. Precis då hade jag kommit ner från verandan med Gustav i famnen.
— Det är hennes fel alltihop! skrek Margareta och pekade på mig med ett långt, påbyggt nagelklätt finger. Hon har gjort det med flit! Hon är snål, elak och självisk! Hon har pengar så det räcker och blir över. Om hon hade velat ta emot oss som folk hade hon kunnat beställa mat från restaurang. Hon hade kunnat köpa riktigt kött. Hon hade kunnat passa upp, som en normal hustru gör!
Hon flämtade nästan av sitt eget skrikande. Maria och Lars satt blickstilla med varsin bit halvrått fläsk i handen. Eva drog in huvudet mellan axlarna som ett skrämt barn.
Jag gick fram till bordet. Gustav låg tung i mina armar och morrade lågt, med blicken fäst vid Margareta på ett sätt som fick det att verka som om han funderade över vilken pulsåder som var mest strategisk att börja med.
— Så jag hade kunnat köpa allt? frågade jag lågt, men tillräckligt tydligt för att ingen skulle missa ett ord. Jag hade alltså kunnat beställa restaurangmat. För mina pengar?
— Ja! Du är hans fru! Det är din plikt att visa respekt för din mans familj! fortsatte Margareta, nu så uppjagad att hon inte längre brydde sig om någon logik alls.
— Er matematik är fascinerande, Margareta, sa jag och lutade huvudet en aning åt sidan. När ni vill bo gratis och bli serverade, då är stugan plötsligt ”sonens egendom”. Men när det visar sig att sonen inte har råd att ordna bankett, då är det jag som ska öppna plånboken, eftersom jag råkar vara den ”rika frun”. Ni får nog bestämma er. Lever vi enligt patriarkatets regler, där mannen styr och ansvarar för allt, eller enligt parasiternas regler, där ni helt enkelt sitter på min rygg och kräver att bli burna?
— Hur vågar du! Jag… vi… Erik! Säg något till henne!
Erik reste sig långsamt från bordet. Han borstade bort brödsmulor från händerna, såg först på Lars och sedan på sin mor.
— Vad vill du att jag ska säga, mamma? Hon har rätt. Ni kom hit till någon annans hem och började bete er som om ni ägde stället. Ni förklarade att Anna inte hade något att säga till om här. Hon gick med på era villkor. Jag tog över som ansvarig. Och här ser ni resultatet. Jag har inga pengar. Jag kan inte laga pumpen. Jag kan inte laga mat ordentligt. Utan Anna är den här stugan bara ett skjul med några odlingslådor. Och hela er stora familjesammanhållning bygger i praktiken på hennes arbete och hennes plånbok.
Han tystnade ett ögonblick och lät blicken glida över släktingarna, som plötsligt hade blivit ovanligt stilla.
— Ni ville ha semester på någon annans bekostnad och svepte in det i vackra ord om familj. Det fungerade inte. Så nu gör vi så här: ni går in, packar era saker och åker härifrån. Nu direkt.
— Erik… lilla gubben… sa Margareta, och all stridslust rann ur henne så fort att hon nästan sjönk ihop. Axlarna föll ner. Men vart ska vi ta vägen? Det är ju kväll. Och Maria och Lars…
— Maria och Lars har bil. De klarar sig hem, svarade Erik hårt och avslutade diskussionen. Du, Eva och Karl går till stationen. Tåget går 20.15. Om ni går raskt hinner ni.
— Men vi har ju väskor! Du skjutsar oss väl? pep Eva.
— Nej, det gör jag inte, sa Erik och satte sig igen på bänken. Jag är trött. Jag har spelat stark husägare hela dagen och har ont i ryggen. Och ni ska inte ens tänka tanken att be Anna om bilen. Hon är ju inte värdinna här, eller hur? Varför skulle ni då använda hennes transport?
Det var ett nederlag. Fullständigt, brutalt och pinsamt in i minsta detalj.
Maria insåg snabbt att det inte skulle bli någon gratis spavistelse på landet, utan bara familjebråk och rått kött. Hon kommenderade genast Lars att börja samla ihop deras saker. De for därifrån under högljudda protester. Genom den öppna bilrutan skällde Maria på Margareta så att det ekade över gårdsplanen:
— Fy på dig, Margareta! Du är bara en skrytmåns! Allt du kan är att glänsa med andras ägodelar. Aldrig mer att jag åker hem till dig!
Bilen försvann bort längs vägen i ett moln av damm.
Margareta vacklade in i huset. En halvtimme senare kom hon ut igen tillsammans med Eva. De släpade på stora tunga rutiga väskor som slog mot benen för varje steg. Karl gick några meter bakom dem och petade ilsket på sin mobilskärm, uppenbarligen i hopp om att fånga de sista resterna av täckning. Ingen av dem sa adjö. Inte ett ord.
Min svärmor gick längs den dammiga grusvägen, och i hennes böjda rygg fanns inte längre någonting kvar av den självsäkra slottsfrun som två dagar tidigare hade inspekterat mina hortensior. Hon såg bara ut som en trött äldre kvinna som till slut hade förstått att gästfrihetens gamla traditioner känns allra dyrbarast för den som slipper betala för dem.
Erik och jag stod kvar på verandan och följde dem med blicken.
När de försvunnit bakom kröken drog han ett djupt andetag, vände sig mot mig och lade armen om mina axlar.
— Förlåt, sa han. Jag borde ha stoppat det här redan första dagen.
— Det är okej, Erik, svarade jag och lutade mig mot honom. Om du bara hade kört ut dem direkt hade de sett sig själva som oskyldiga offer för den hemska svärdottern. Nu fick de åtminstone uppleva sin egen ordning i praktiken. Förresten… hur var det egentligen med pumpen?
Erik log snett, nästan pojkaktigt.
— Det var inget fel på den. Jag drog bara ur kontakten i pannrummet. Jag går och sätter i den igen strax. Och routern kan du också ta ner. Den får jobba vidare.
Jag började skratta. Samtidigt såg jag hur Gustav, med den självklara värdighet som bara en katt kan ha, patrullerade över området som nu var befriat från ockupanter. Han styrde med bestämda steg mot sin matskål.
På kvällen satt vi ute på verandan. Vattnet rann igen, kylskåpet surrade tryggt, och det doftade av nybryggt, riktigt gott te och fläsk som grillades över ordentliga glöder. Det köttet hade jag tagit fram ur mina egna förråd, och den här gången var det skuret som det skulle. Tystnaden bröts bara av syrsornas sång och Gustavs jämna, nöjda spinnande.
Jag tog en klunk vin, såg på de upplysta fönstren i mörkret, på de välskötta rabatterna och på min man, som koncentrerat stod och rengjorde grillgallret. Sedan log jag och sa högt:
— Det måste jag ändå säga, sonens sommarstuga är verkligen trevlig. Jag borde nog komma hit som gäst någon mer gång. Har husets ägare något emot det?
Erik tittade upp, flinade och höjde grilltången i en högtidlig honnör.
— För så kloka gäster, madame, står portarna till mitt gods öppna dygnet runt.
Och till sist fick vi äta middag i fred. I vårt hus. På våra villkor.