— Pinkoden! Säg den genast! Fyra siffror, nu! — svärmoderns röst skar genom hallen som om hon stod och dirigerade ett arbetslag vid en grusgrop.
Jag blev stående med en tung matkasse i händerna. Där, på tröskeln till min egen lägenhet, stod Margareta bredbent i sina bastanta ortopediska skor. På huvudet satt en smaragdgrön basker som stack upp stridslystet, och i höger hand höll hon triumferande fram en grön plastbit rakt framför näsan på mig. Mitt bankkort. Det kort där lönen brukade komma in.
Från badrummet, där rörmokaren Lars från fastighetsbolaget redan hade bökat med rören i nästan två timmar, hördes först en dov klang när en skiftnyckel föll i golvet. Sedan kom hans nyfikna röst:
— Oj då, rån mitt på ljusa dagen! Ska jag ringa polisen, frun, eller klarar ni av att försvara er själv? Min skiftnyckel är rätt tung, om ni behöver lite tyngd bakom argumenten!
— Tyst med dig, rördragare! — fräste Margareta mot badrummet utan att ens vrida på huvudet. — Skruva på dina muttrar innan jag lämnar in ett formellt klagomål till bostadsbolaget! Och du, Anna, stå inte där och se ut som om jag berövar dig livets sista glädje. Siffrorna, sa jag!
Jag sänkte långsamt ner matkassen på sittpallen. Margaretas samvete påminde om en finservis som bara togs fram vid riktigt högtidliga tillfällen, och då mest för att imponera på gästerna. Till vardags följde hon en annan, betydligt hårdare princip: den äldre i familjen måste hålla de yngre i strama tyglar, annars kör de ofelbart sina liv rakt ner i diket.
— Margareta, — sa jag medan jag drog av mig halsduken och ansträngde mig för att låta lugn, trots att det inom mig redan började mullra som i en överhettad industripanna. — Har du inte råkat blanda ihop något nu? Det där är mitt bankkort. Det låg i min plånbok. Plånboken låg i min stängda väska. Och väskan hängde på kroken här i hallen.
— Din väska hängde helt utan tillsyn! — svarade hon tvärsäkert, inte det minsta generad. Hennes järnhårda logik gjorde ännu en gång en omöjlig kullerbytta och fortsatte ändå målmedvetet mot någon annans besparingar. — Den provocerade mig! Jag kom för att se till min son och fick syn på väskan. Den stod öppen. Tänk om viktiga papper hade ramlat ut? Som omtänksam mor var jag skyldig att kontrollera innehållet. Skapa ordning!
— Och av en ren slump råkade du känna efter i plånbokens allra innersta lilla fack och hitta en plastbit?
— Gör dig inte märkvärdig! På ekonomiavdelningen där jag arbetade var det ingen som vågade käfta emot så där! — Hon viftade med kortet i luften. — Jag har legat vaken halva natten! Blodtrycket for upp till hundraåttio! Jag låg där och tänkte på er framtid. Ni kan ju inte sköta ett hem över huvud taget! Ni är hopplösa slösare! I går försade sig Erik och berättade att du köpt nya stövlar i mocka. Mocka, Anna! I det här slasket! Det är en direkt förolämpning mot familjens ekonomi!
Margareta tog ett steg fram till pallen och stack utan minsta skam ner blicken i min matkasse.
— Där ser man! Jag visste det! — Hon fiskade triumferande upp ett paket smör. — Åttiotvå och en halv procents fetthalt! Varför ska ni ha något så dyrt? Ni kunde ha tagit margarin, det kostar en tredjedel, och på bröd märker man ändå ingen skillnad! Och vad är det här då?
Med två misstänksamma fingrar lyfte hon upp en knölig grön frukt ur kassen.
— Avokado? — utbrast hon högt, som om hon hittat något olagligt. — Vad är det här för krokodilägg? Varför släpar ni in exotiska dumheter i hemmet? Vi har potatis, morötter och rödbetor, sådant som duger utmärkt! Och det här? Kallrökt korv? Anna, tror ni att ni är oljeshejker? Korv ska man göra själv! Av lever, lökskal och mannagryn. Det blir en näringsrik smet som man brer på limpa. Mättande och nyttigt! Jag kokar en hel kastrull åt er i kväll, det räcker i en vecka!
Jag stoppade lugnt handen i kappfickan och tog fram mobilen.
— Och vad är det egentligen du föreslår? — frågade jag medan jag öppnade bankappen.
— Jag föreslår ingenting, jag inför en ny livsordning! — Margareta sköt stolt fram bröstet och liknade plötsligt en duva som just erövrat ett helt bröd från sina artfränder. — Från och med i dag råder strikt finansiell disciplin i den här familjen. Jag, som före detta ekonomiansvarig på charkuteriet, tar era inkomster under min personliga och oavbrutna kontroll. Era löner ska föras över till mig. Sedan delar jag ut kontanter till er. På måndagar. Exakt till busskort, lunch i personalmatsalen och ett paket fil. Resten går till en strategisk sparfond. Säg pinkoden nu, så springer jag bort till bankomaten och tar ut ditt förskott innan du hinner lägga allt på läppstift.
Jag letade fram rätt kort i appen.
— Så du menar alltså att du hädanefter personligen ska avgöra vad jag får köpa och vad jag inte får köpa? — frågade jag och tryckte på knappen för att spärra kortet.
— Självklart! Ni beter er ju som småbarn. Får ni fria händer gör ni av med hela lönen på hämtmat och biobesök. Man ska leva sparsamt! Krona på krona, öre på öre! Nå, siffrorna. Mitt minne är yrkestränat, jag behöver bara höra dem en gång.
En grön bekräftelse dök upp på mobilskärmen: kortet var spärrat. Jag stoppade ner telefonen i fickan igen och gick mot köket.
— Kom in, Margareta. Vi kan dricka te. Och samtidigt prata igenom den där nya ekonomiska diktaturen du tänker införa.
Svärmor knep misstänksamt ihop ögonen, men kortet stoppade hon ändå ner i fickan på sin enorma yllekappa. Hon hade förmodligen dragit slutsatsen att jag var moraliskt besegrad och nu lydigt skulle skriva de fyra efterlängtade siffrorna på en papperslapp. Med värdig min marscherade hon in i köket och slog sig ner på en stol.