Ur djupet av sin bottenlösa handväska fiskade hon fram ett tjockt kollegieblock med sliten konstläderpärm.
— Här! — Hon dängde handflatan i bordsskivan bredvid blocket. — Jag har skrivit upp allting. Punkt för punkt. Hela ert slarviga liv har jag sorterat i ordning. En plan för strikt kostnadsoptimering de kommande fem åren.
Jag tryckte igång vattenkokaren och plockade fram muggar. Under köksskåpen kravlade vår runda, röda katt Barmaley fram med all den värdighet som bara en övergödd katt kan uppbåda. Han lufsade bort till Margaretas fötter, nosade på hennes ortopediska sko och nös så uttrycksfullt att ingen i rummet kunde misstolka hans åsikt. Därefter drog han sig tillbaka till elementet.
— Ditt lilla lurviga snyltardjur! — Margareta drog förnärmat upp fötterna. — Och där har vi förresten första punkten! Husdjurshållning. Ni köper foder till den där latmasken för hundra kronor påsen! Det är ju fullständigt vansinne. På min tid åt katter billig fisk med makaroner och fångade möss. Er katt kommer snart att kräva charkbricka och dessert. Han ska över på gröt med billig fisk. Besparing: trehundra kronor i månaden.
— Antecknat, — sa jag och ställde en kopp te framför henne. — Gröt åt katten. Vad mer står det i er magiska budgetreform?
Min svärmor, uppenbart stärkt av min skenbara foglighet, slog upp nästa sida. Bladen var fyllda av en tät, vass handstil som såg ut att kunna skära genom papperet.
— Punkt två: el och vatten! — Margareta höjde pekfingret som en domare. — Jag tittade på era räkningar i går. Ni låter vattnet forsa som om ni hade ett privat vattenfall här hemma. Anna, disk ska skötas i balja. Man fyller på lite vatten, droppar i diskmedel, diskar allt och sköljer av snabbt. Och kylskåpet? Varför måste det gå på max hela tiden? På natten kan ni dra ur kontakten. Maten hinner inte bli dålig, det är ju ändå svalt i köket. Och toaletten! Varför spolar ni med full cistern varje gång? Lägg i en tegelsten. Då minskar vattenmängden, och besparingen blir enorm!
— Tegelsten i toaletten och kylskåpet avstängt nattetid, — upprepade jag medan jag hällde upp te åt mig själv. — Strålande metod. Och maten som blir förstörd kan vi väl förädla till den där mannagrynskorven?
— Avbryt mig inte! — Nu hade hon fått upp farten på riktigt. — Vidare: toalettpapper. Jag begriper inte varför ni köper trelagerspapper med kamomilldoft. Kamomill på toaletten är småborgerligt överdåd och helt omotiverad lyx. Vanligt grått papper, en rulle för ett par kronor, det är vad ni ska ha. Det är strävt, men det uppfostrar karaktären. Besparing: tjugo kronor.
— Då stryker vi kamomillen och inför sträv disciplin, — sa jag och tog en klunk te. — Noterat.
— Fjärde punkten! — Margareta vände blad igen, efter att först ha fuktat fingertoppen med saliv. — Rengöringsmedel och hygienprodukter. Tre flaskor schampo i badrummet! En till dig, en till Erik och dessutom något balsam. Vad är ni, schlagerartister? En enda bit tvättsåpa ersätter hela den där kemifabriken. Den kan man tvätta håret med, skura golv med och gnugga strumpor med. Håret blir tjockt och starkt!
Just då klev rörmokaren Lars in i köket med bestämda steg. I ena handen höll han en skiftnyckel, i den andra en bit gammalt rör.
— Ursäkta att jag stör, frun, men packningen på vattenlåset där inne har gett upp helt. Den måste bytas. Och ni, kära dam, — han kastade en nyfiken blick på Margareta, — ska nog vara lite försiktig med att missionera för tvättsåpa i håret. Min svärmor provade det där för att spara pengar. Hon kunde inte kamma sig på tre dagar efteråt. Till slut fick vi klippa henne med maskin. Fast visst, frisörkostnaden försvann ju också, det ska sägas. Schampo behövdes inte mer.
— Er åsikt har ingen bett om, unge man! — fräste Margareta. — Sköt rören i stället. Det kryllar då av gratisrådgivare här!
Lars ryckte på axlarna, hällde upp vatten ur karaffen i ett glas, drack och försvann lugnt tillbaka mot badrummet. På vägen muttrade han för sig själv:
— Min fru är ett helgon. Inte en enda släkting fick hon med sig på köpet…
— Nåväl, — Margareta sänkte blicken mot sitt block igen och valde att låtsas som om rörmokaren aldrig hade sagt något. — Manikyr. Anna, du är fyrtiofem år. Vem tänker du imponera på med de där naglarna? Du har en lagvigd man hemma. Köp en nagelfil för några kronor, fila till dem, lägg på genomskinligt lack och saken är klar. Men nej, du springer på salong och bär pengar till främmande kvinnor! Och kläderna sedan. Jag har sett klänningarna i din garderob. Varför köpa nytt när det gamla inte ens är nött till hål? Man kan stoppa, sy om, sätta på en applikation om det kniper. Och till jobbet kan du gå i stället för att ta bussen. Fem hållplatser bara! Det är dessutom nyttigt för hälsan.
Jag gick bort till kylskåpet, tog loss ett rent anteckningspapper från magneten, plockade upp en penna och satte mig mitt emot henne.
— Vet ni vad, Margareta, — sa jag stillsamt, — nu har ni faktiskt övertygat mig helt. En hård ekonomisk diktatur är en fantastisk idé. Erik och jag slösar uppenbarligen alldeles för mycket. Familjens budget behöver läggas under sträng kontroll.
— Där ser du! — utbrast hon lyckligt och rätade triumferande på ryggen. — Vad var det jag sa? Jag ger aldrig dåliga råd. Ge mig nu koden till kortet, så går jag och tar ut pengarna. Sedan börjar vi leva ordentligt.
— Ett ögonblick, — sa jag och höjde handen för att få henne tyst. — Om vi nu ska ha en gemensam familjekassa och total sparregim, då måste reglerna naturligtvis gälla alla som ingår i systemet. Som före detta bokhållare kan ni knappast invända mot det. Debet och kredit ska gå ihop. Därför tycker jag att vi börjar med en grundlig revision av även era privata finanser. Varsågod och diktera.
Margareta blinkade förvirrat. Den smaragdgröna baskern gled en aning ner mot hennes vänstra öra.
— Mina? Vad har mina finanser med saken att göra?