— Det angår dem av den enkla anledningen, mamma, svarade jag behärskat, att om vi ska spara, så gör vi det tillsammans. Vi är ju en familj. Inga undantag. Då skriver jag: er pension är två tusen fyrahundra kronor. Dessutom för Erik och jag över två tusen kronor till ert kort varje månad, helt frivilligt, som lite extra sonlig hjälp till små nöjen. Sammanlagt blir det fyratusen fyrahundra kronor i månaden. För en person är det faktiskt en mycket bra summa. Och nu går vi igenom era utgifter, punkt för punkt.
— Det där är mina privata pengar! fräste Margareta och lade instinktivt båda händerna över sin vaxduksklädda anteckningsbok, som om jag tänkte beslagta den. Jag har förtjänat dem ärligt!
— Våra pengar växer inte heller på träd, svarade jag och drog upp den första raden på pappret. Men vi hade ju bestämt att varenda krona skulle räknas. Då börjar vi med förra månaden. Ni köpte en så kallad mirakelmadrass mot alla tänkbara sjukdomar för ettusen niohundra kronor. Av kringresande försäljare som knackade dörr. En madrass som enligt deras egen utsago skulle vara fylld med ull från någon himalayansk kamel.
— Den är medicinsk! Min rygg slutade värka! protesterade Margareta häftigt.
— Er rygg blev bättre därför att vi betalade en professionell massagekur åt er på kliniken, fortsatte jag lika lugnt och gjorde en notering. Madrassen visade sig däremot, när man tittade närmare, vara stoppad med billigaste syntetvadd. Ettusen niohundra kronor rakt ut genom fönstret. Jag skriver: icke ändamålsenlig användning av medel. Nästa post. För tre veckor sedan beställde ni, via tv-shop, en ”amulett för ovillkorligt välstånd” från en berömd siare. Sju hundra femtio kronor plus budavgift. Det var jag som tog emot paketet.
Från badrummet hördes återigen ett klirrande verktyg. Den här gången sade Lars ingenting alls, utan nöjde sig med en lång, mycket talande fnysning.
— Det var en investering i hemmets energifält! försökte Margareta försvara sig. Ni förstår er inte på subtila krafter! Den där amuletten drar till sig ekonomiska flöden!
— Med tanke på att ni i dag kom hit för att ta hand om mitt lönekort verkar amuletten ha ganska allvarliga driftstörningar, konstaterade jag och satte en kraftig bock i marginalen. De enda flöden den lockade fram gick tydligen rakt ner i tv-magikerns ficka. Vidare. Magnetiska sulor från en kringvandrande tibetansk munk. Ettusen tvåhundra kronor.
— De balanserar auran!
— De är gjorda av hård kartong och aluminiumfolie, sade jag. Nästa punkt. Veckovisa besök hos frisören Eva. Föning, permanent, violett färgning. Margareta, vad ska ni med dyra lila lockar till? Köp en bit vanlig såpa i stället. Tvätta håret med den, så blir det tjockt och starkt. Det var ju precis det rådet ni nyss gav mig. Vilken enorm besparing!
Just då bestämde sig Buster, som hela tiden hade suttit under bordet, för att gnida ryggen mot benet på den stol där Margaretas väldiga handväska hängde. Väskan tippade åt sidan, och ur ytterfacket gled ett hopknycklat kvitto ner på linoleummattan. Jag böjde mig ner, plockade upp det och slätade ut det på bordet.
— Men så intressant, sade jag och läste noggrant. Dagens datum. Konditoriet Sockerdrömmen. Bakelse ”Chokladtryffel” — sextio kronor. Cappuccino på mandelmjölk — fyrtio kronor. Summa: hundra kronor. Margareta, hur går det här ihop med er stränga sparlinje? Ni sade ju nyss att dyrt smör var ett tecken på slöseri.
Hon ryckte snabbt åt sig kvittot ur mina fingrar och knycklade ihop det i näven.
— Det var för blodtrycket! hittade hon på. Jag blev nervös, sockret sjönk, läkaren har sagt att jag ska få i mig glukos!
— Läkaren ordinerade alltså en tryffelbakelse för sextio kronor och mandelmjölk till den? frågade jag och förde in ännu en rad på listan. Vilken framstående medicin. Och jag som gått och undrat vart våra två tusen kronor i sonlig hjälp tar vägen.
— Hur vågar du?! utbrast hon upprört. Jag är en äldre människa! Jag har rätt till små glädjeämnen! Jag går faktiskt på teater en gång i månaden!
— Där har vi det! Jag knackade med pennan mot bordsskivan. Teatern. Till teatern kan man åka buss. Men ni beställer varje gång en dyr taxi, eftersom, för att citera er själv, ”i billiga bilar lyssnar chaufförerna på usel musik och då förstörs mitt humör”. Margareta, om vi ska spara på mitt toalettpapper och ge katten billig fisk, då får ert humör på något sätt överleva kollektivtrafiken. En biljett kostar småpengar i jämförelse. Jag antecknar: omedelbart stopp för dyra taxiresor.
I samma stund hördes steg ute i hallen. Dörren öppnades och Erik klev in. Han kom hem från arbetet, trött i ansiktet, med regndroppar glänsande över hela jackan. Ute vräkte det ner.
— Anna, jag är hemma! ropade han medan han sparkade av sig skorna. Det är rena översvämningen där ute. Oj, har vi besök? Hej, mamma! Vad för dig hit?
Margareta bytte taktik på en halv sekund. Den självsäkra erövraren försvann, och i hennes ställe stod plötsligt en djupt förorättad, olycklig kvinna som drabbats av ett fruktansvärt öde. Hon for upp från stolen och rusade ut i hallen.
— Min son! jämrade hon sig med en sådan förtvivlan att man kunde tro att jag just hade tvingat henne att skriva över sin bostad på mig. Erik, älskade pojke! Skydda din mor! Din hustru har fullständigt tappat förståndet! Hon plågar mig! Hon förebrår mig för en bit såpa och en bussbiljett!
Erik stod kvar med jobbväskan i handen och såg först häpet på sin mamma, sedan på mig. Jag kom lugnt ut från köket med mitt fullskrivna papper mellan fingrarna.
— Anna, vad är det som händer här egentligen? frågade han. Har ni börjat gräla om recept igen?
— Vad har köttbullar med det här att göra?!