Anna brukade byta till vinterdäck själv varje år. Inte för att hon inte kunde be någon om hjälp, utan för att kön till däckverkstaden på Lindbergsgatan i oktober ringlade ända bort till spårvagnshållplatsen. Dessutom hade svärmodern en egen plats i garagelängan, och där inne, bakom ett plåtskåp fullt av verktyg, låg Annas hjul. Fyra stycken, instoppade i svarta säckar och märkta med tusch: ”VF”, ”HF”, ”VB”, ”HB”. Det var hon själv som hade skrivit det på dem våren innan, efter att Erik med en suck hade sagt att han inte hade tid att hålla på och släpa runt på de där säckarna.
På lördagen kom hon dit strax före elva. Nyckeln till garaget satt på samma knippa som nyckeln till postlådan och en liten nyckelring formad som en jordgubbe i plast. Den hade Elsa gett henne när hon var sex år. Porten gav ifrån sig ett gnisslande ljud när Anna drog upp den, och genast slog lukten emot henne: motorolja, fuktig plywood och något syrligt. Maria hade uppenbarligen ställt in burkar med förra årets inlagda gurkor där igen.
Anna körde in bilen, drog åt handbromsen och stängde av motorn. Den silverfärgade Hyundaien hade de köpt ny för två år sedan. Fortfarande kunde hon ibland, när hon satte sig bakom ratten, låta handen glida över instrumentbrädan som om hon behövde försäkra sig om att bilen verkligen var hennes.
Sedan följde allt den vanliga ordningen. Hon sköt undan det gamla lilla skåpet där tomma färgburkar stod staplade. Hon flyttade på svärfaderns cykel, som fortfarande hängde på sin krok trots att han hade varit död i fyra år. Det såg ut som om ägaren bara hade gått därifrån en stund och när som helst kunde komma tillbaka för att hämta den. Därefter trängde hon sig in bakom verktygsskåpet, där däcksäckarna låg i hörnet. Skåpet stod inte helt intill väggen; mellan väggen och plåten fanns en smal gång på kanske sextio centimeter. Anna hukade sig ner och försökte dra fram den första säcken.
Den satt fast.
Hon ryckte till, men den gav inte med sig. Då böjde hon sig längre ner och lyste med mobilen. Säcken hade fastnat på en spik som stack ut ur en gammal lastpall. Anna svor tyst för sig själv och började försiktigt pilla loss plasten för att inte riva upp hela säcken.
Just då slog en bildörr igen utanför. Strax efter hördes steg och en röst hon kände igen alldeles för väl.
— Det är öppet, ser du. Är det hon som har kommit, tror du?
Det var svärmodern.
Anna var nära att sticka fram huvudet och ropa att hon var där, men Maria fortsatte tala, och något i tonfallet fick Anna att stelna mitt i rörelsen.
— Det är inte länge till hon får glida runt i den där bilen.
En annan kvinnoröst svarade, aningen hes. Sara. Eriks yngre syster.
— Mamma, prata tystare. Tänk om hon är här någonstans.
— Var skulle hon vara? Bilen står här, men hon syns inte till. Hon har väl gått bort till vaktmästaren efter vatten. Hon går alltid dit och tvättar händerna.
Det stämde. Anna brukade alltid gå till vaktmästaren för att skrubba av sig efter däckbytet. Tydligen hade de hållit bättre koll på henne än hon hade förstått.
— Ändå, sa Sara lågt. Erik bad ju oss att inte säga något förrän pappren är klara.
— Och vad gör jag? Jag säger det till dig, inte till henne. Titta bara på bilen. Inte en enda repa. Det är skillnad mot din gamla Logan med den där spruckna stötfångaren.
— Det var Lars som körde sönder den, inte jag.
— Just det. Och nu får du snart något ordentligt att köra. Du kan skjutsa Johan till träningen, åka ut till stugan utan att behöva krångla. Ni ska väl inte behöva sitta på bussar och byta som om ni inte hade någon familj.
Bakom skåpet satt Anna hopkrupen med mobilen i ena handen och den fastnade säcken i den andra. Hon släckte ficklampan utan att riktigt tänka på det. Knäna började redan värka, men hon rörde sig inte.
— Mamma, är du säker på att han verkligen skiljer sig? frågade Sara. Han har ju sagt det i två år.
— Den här gången gör han det. Han sa det själv i går. Före nyår. Han har… ja, det spelar ingen roll vad han har. Han är vuxen, han får reda ut sitt liv själv.
— Har han träffat någon, menar du?
— Sara, lägg dig inte i. Det viktiga är bilen. Den står på honom. Så länge de är gifta kan den behöva delas. Men om han säljer den innan skilsmässan — till mig, till exempel — då finns det inget att dela på.
— Sälja den till dig? För hur mycket då?
— Tio tusen kronor. Vi skriver ett köpeavtal, jag ”betalar” honom, och vem ska kontrollera om pengarna verkligen bytt händer? Sedan är bilen min. Och jag låter dig använda den med fullmakt. Eller så skriver vi över den på dig senare, när allt har lugnat ner sig.
— Och Anna då?
— Vadå Anna? Hon kan åka spårvagn. Hon är ung, hon har ben.
Sara gav ifrån sig ett kort skratt. Det lät inte elakt, snarare osäkert, som när någon skrattar för att situationen är obekväm men ändå lockande.
— Men om hon får veta?
— Hur skulle hon få veta det? Erik skriver under avtalet, vi ordnar ägarbytet hos Transportstyrelsen, det tar en kvart. Till henne säger han att bilen måste säljas för att betala av lån. Hon har aldrig lagt sig i hans krediter. Och dessutom står bilen på honom. Han är ägaren. Han gör som han vill.
— Fast mamma… hon betalade väl en stor del själv? Erik sa något om pengar från hennes mormor.
— Sa han det, så sa han det. Pengar som kommer in i ett äktenskap hör till familjen. Det enda du ska tänka på är att inte babbla för Lars än. Han kan inte hålla tyst.
De blev stående där en stund till. Maria gick runt bilen. Anna hörde hur hennes stövlar släpade över betonggolvet och hur hon knackade med nageln mot rutan.
— Och nya mattor har hon köpt också, konstaterade svärmodern belåtet. Förra månaden, tror jag. Gummimattor med höga kanter. Man kan säga mycket, men ordningsam är hon.
— Ska vi gå nu? Sara lät mer och mer nervös. Hon kommer tillbaka när som helst.
— Vi går. Jag ska bara ta gurkorna. Räck mig den där stora burken, den på tre liter.
Glas klirrade. Steg flyttade sig mot porten. En mindre grind i garageporten slog igen. Efter någon minut startade Saras Logan, hackande på tomgång så högt att ljudet säkert hördes genom tre garagerader.
Anna satt kvar bakom skåpet i säkert fem minuter. Inte för att hon trodde att de skulle komma tillbaka, utan för att benen inte lydde henne.
Till slut kröp hon fram. Hon lossade säcken från spiken, och naturligtvis sprack den i sömmen. Sedan drog hon fram de tre andra, rullade fram domkraften och började skruva loss det första hjulet. Händerna visste vad de skulle göra. Huvudet däremot fastnade i samma fras, om och om igen: ”Hon kan åka spårvagn.”
När hon var färdig gick hon bort för att tvätta händerna. Vaktmästaren Gunnar, en man i sextioårsåldern med randig tröja under vadderjackan, tittade upp när hon kom.
— Jaså, där är du. Din svärmor var nyss här med dottern. De hämtade gurkor.
— Jag vet, sa Anna. Jag såg dem.
— Varför hälsade du inte då?
— Jag hann inte, svarade Anna och tvålar in händerna så hårt att löddret kröp upp över handlederna.
Hon körde hem långsamt. Vid rödljuset vid busstationen i Karlstad kom hon på sig själv med att inte minnas hur hon hade tagit sig genom de tre senaste korsningarna.
Allt med bilen var egentligen löjligt enkelt. Så enkelt att det nästan gjorde ont. Anna kunde varje detalj utantill.
Tre år tidigare hade hennes mormor Greta dött. Greta hade bott i ett litet rum i en gammal delad lägenhet i Falun, arton kvadratmeter där det alltid luktade hjärtdroppar och pelargoner. Rummet testamenterade hon till Anna — inte till sin dotter, alltså Annas mamma, utan direkt till barnbarnet. Mamman hade inte blivit sårad. Hon hade bara sagt: ”Det är rätt. Det var du som tog hand om henne mest.”
Anna ordnade arvet, väntade de månader som krävdes och sålde sedan rummet. Efter allt var klart blev det 120 000 kronor kvar. Pengarna sattes in på hennes privata konto, samma konto dit mormodern brukade föra över 500 kronor på hennes födelsedag.
Det var då Erik hade föreslagit bilen.
— Hör du, ska vi inte köpa något vettigt att köra med? Din lilla Matiz är ju pinsam vid det här laget. Vi lägger till från våra gemensamma pengar, tar ett litet lån och så är saken löst.
Anna hade gått med på det. Bilen kostade 190 000 kronor. Av det betalade hon 120 000 direkt från sitt eget konto till bilfirman, via banköverföring. Erik hade skrattat åt henne och sagt att hon betedde sig som en revisor, alltid skulle allt gå genom banken. Resten, 70 000 kronor, tog de från gemensamma besparingar och ett lån som de sedan betalade av tillsammans under ett och ett halvt år.
Ändå skrevs bilen på Erik. Han hade haft körkort i femton år och aldrig varit med om en olycka. Anna hade bara haft sitt i fem år och dessutom en parkeringsrepa i historiken. Försäkringen blev nästan hälften så dyr om den stod på honom. ”Vad spelar det för roll vem som står som ägare?” hade Erik sagt då. ”Vi är ju en familj.”
Just de orden — vi är ju en familj — återkom nu till henne medan hon stod där vid rödljuset.
När Anna kom hem var Erik inte där. I diskhon stod hans kaffemugg med en skvätt kallt kaffe kvar och en tesked nerstucken i den, precis så som han alltid lämnade den, trots att Anna hundra gånger hade bett honom att åtminstone skölja ur den.