På kylskåpet satt en lapp fastklämd under en magnet från Gotland: ”Jag är hos mamma, kommer hem i kväll. Köp bröd.”
Hos mamma. Självklart.
Elsa var hos Annas mamma fram till söndagen. De hade redan planerat sin egen lilla helg med bullbak, tecknad film och sådant som mormödrar och barnbarn kunde försvinna in i utan att sakna någon annan. Just nu var Anna tacksam för det på ett sätt hon nästan skämdes över.
Hon kokade te åt sig själv, satte sig vid köksbordet och öppnade bankappen. Efter en stunds letande fick hon fram kontoutdraget från två år tidigare. Där stod överföringen till bilfirman. Hundratjugo tusen kronor. Meddelande: ”Betalning enligt köpeavtal för bil nr…” Avsändare: hon själv. Hennes konto. Samma konto dit pengarna från försäljningen av mormors rum hade betalats in.
Hon tog en skärmbild. Sedan ångrade hon sig, eller snarare insåg att en skärmbild kanske inte räckte, och beställde ett officiellt kontoutdrag med bankens intyg. I appen krävdes det bara ett par tryck, och filen skulle skickas till hennes mejl under dagen.
Därefter tog hon fram den blå plastmappen med tryckknapp där de viktigaste papperen låg. Längst ner hittade hon köpeavtalet för mormors rum och handlingen som visade hennes rätt till arvet. Hon lade ut dokumenten på bordet ett efter ett och fotograferade varje sida, långsamt och noggrant, så att inga hörn hamnade utanför bilden.
Anna visste förstås att allt detta kanske aldrig skulle behövas. Det kunde vara så att svärmodern bara hade pratat. Det kunde vara så att Erik inte alls tänkte göra något. Det kunde också vara så att Anna, hukande bakom det där skåpet med ett däck tryckt mot sig, hade hört fel eller tolkat in för mycket.
Men i huvudet fortsatte Marias röst att eka, belåten och självklar, som om bilen redan var hennes att ordna med: ”Och nya mattor.”
Erik kom hem någon gång efter åtta. Han hade en ICA-kasse i handen med ett paket frysta dumplings, en flaska ketchup och en öl.
— Brödet då? frågade Anna.
— Köpte inte du det? Jag skrev ju en lapp.
— Nej.
— Jaha. Då får vi väl äta utan bröd.
Han fyllde en kastrull med vatten, ställde den på spisen och hällde i dumplingsen innan vattnet ens hade hunnit börja koka. Anna satt kvar och såg på hans rygg i den grå t-shirten. Hon försökte förstå hur något sådant ens var möjligt: att man kunde ha delat tolv år med en människa, sovit bredvid honom, tvättat hans kläder, fött hans barn, och ändå stå två meter ifrån honom medan han rörde runt i en kastrull — och inte ha en aning om vad som pågick i hans huvud.
— Hur var det med din mamma? frågade hon.
— Som vanligt. Hon säger att blodtrycket hoppar igen. Just det, hon skickade med gurkor också. Från förrådet.
Han nickade mot fönsterbrädan där en stor glasburk stod. Tre liter, med inlagda gurkor. Samma burk.
— Var du i förrådet i dag? frågade Erik utan att vända sig om.
— Ja. Jag bytte däcken.
— Just det. Bra gjort.
Det blev tyst. Det enda som hördes var det dova puttrandet från kastrullen.
— Erik, sa Anna efter en stund. Har vi betalat klart billånet?
Han vände sig om. Alldeles för snabbt.
— Ja. Varför undrar du?
— Ingen särskild anledning. Jag kom bara att tänka på det. Jag har ju aldrig kontrollerat.
— Det är betalt. Redan i maj. Det sa jag väl?
— Mm. Ja, det gjorde du säkert.
Han vände tillbaka mot spisen. En minut senare sade han, med den där tonarten som skulle låta tillfällig men inte var det:
— Du, jag har funderat lite… Kanske borde vi sälja bilen?
Anna lyfte sin kopp och ställde ner den igen, mycket försiktigt, så att porslinet inte slog mot bordsskivan.
— Varför det?
— Tja… det snackas om neddragningar på jobbet. Det kan bli mindre pengar. Och bilen kostar ju hela tiden. Försäkring, skatt, bränsle, service. Man kan faktiskt åka buss. Eller köpa något billigare.
— Erik, jag kör Elsa till skolan i den bilen. Och jag tar mig till jobbet med den.
— Det finns ju spårvagn också, sa han och rörde om i kastrullen.
Något inom Anna klickade till. Kort och torrt, som när man släcker en lampa.
— Jag ska tänka på det, sa hon.
— Gör det. Jag stressar dig inte.
Hon gick in i vardagsrummet och blev sittande länge i soffan med blicken fäst vid den avstängda teven. I den svarta skärmen såg hon sin egen spegelbild: trettiofyra år, håret uppsatt i en slarvig svans, en urtvättad tröja med noppor på armbågarna. Ansiktet som stirrade tillbaka såg ut som om det nyss hade fått veta att det inte längre hade rätt att bo kvar någonstans.
På söndagsmorgonen ringde Anna till Karin.
De hade suttit bredvid varandra i skolan från femman ända till studenten, och Karin var fortfarande den enda människa Anna kunde ringa klockan åtta en söndagsmorgon utan att börja med en ursäkt. Karin hade arbetat som assistent på en juristbyrå vid Lindström i snart tio år och visste mer om arv, gåvobrev och bodelningar än hon visste om sitt eget kärleksliv.
— Varför ringer du så här tidigt? mumlade Karin sömnigt. Brinner det?
— Nästan. Karin, kan du gå ut en stund? Jag måste prata med dig. Inte i telefon.
En timme senare satt de på ett café nära Karins bostad. Kaffet serverades i tjocka bruna muggar, och på borden låg rutiga servetter som såg ut att ha legat där sedan förra ägaren. Karin lyssnade utan att avbryta och vred ett litet sockerpaket mellan fingrarna. När Anna kom till delen där Erik hade sagt att hon kunde ta spårvagnen, slets sockerpaketet itu.
— Alltså, din svärmor… sa Karin och blåste ut luft genom näsan. Hon är ju ett konstverk.
— Karin, jag ringde inte för att få henne beskriven. Säg ärligt: kan de göra så?
— Kan? Ja. Att skriva över en bil går snabbt. Köpare och säljare dyker upp, visar ett avtal, påstår att pengar har betalats och så vidare. Ingen kommer att fråga efter hustruns godkännande för att sälja en bil. Lagen utgår i praktiken från att den andra maken känner till det och inte motsätter sig.
— Så då är det kört?
— Nej, det sa jag inte. Karin sköt sin kaffemugg åt sidan och lutade sig fram. Lyssna. Om någon säljer en bil till sin egen mamma för, säg, tio tusen kronor när den egentligen är värd runt hundranittio tusen, och det dessutom sker strax före en skilsmässa, då ser det väldigt illa ut. En domstol kan bedöma en sådan affär som skenbar. Alltså som något man bara gjort på papperet för att gömma undan egendom. Då kan bilen räknas tillbaka och delas som om försäljningen aldrig hade ägt rum.
— Och om domstolen inte gör det?
— Då kan den ändå komma fram till att Erik har använt gemensam egendom för egen del, och då kan du få ersättning av honom. Hälften av bilens marknadsvärde, till exempel. Men det där tar tid. Domstol, värderingar, invändningar, huvudvärk. Det finns ett bättre sätt.
— Vilket då?
— Se till att de aldrig hinner sälja den.
Anna såg upp.
— Hur gör man det?
— Du ansöker om bodelning eller väcker talan om att dela egendomen. Det kan göras i samband med skilsmässa eller separat. I samma handling begär du att domstolen ska besluta om förbud mot ägarbyte och registreringsåtgärder för bilen. Det är en sorts säkerhetsåtgärd. Sådant prövas ofta snabbt, ibland samma dag eller dagen efter. Om domstolen beslutar om förbudet kan bilen inte skrivas över i vägtrafikregistret. Då kan Erik och hans mamma komma med vilket avtal de vill — de får ändå nej.
— Och om de hinner före?
— Då får man angripa affären som skentransaktion. Men Anna… Karin såg på henne med en blick som plötsligt blev mycket allvarligare. Det är inte ens det viktigaste.
— Vad är viktigast då?
— Pengarna från din mormor. Förstår du att nästan två tredjedelar av bilen betalades med dina egna pengar?
— Egna och egna… familjens pengar, sa ju Maria.
— Sedan när är Maria domare? Karin fnös. Hör på nu. Det du fick genom arv var ditt. Inte Eriks. Inte automatiskt gemensamt bara för att ni var gifta. Mormors rum tillhörde dig, pengarna från försäljningen tillhörde dig. Om du sedan använder de pengarna för att köpa något, då motsvarar den delen fortfarande din insats. Den ska inte delas rakt av.
— Fast bilen står på Erik?
— Ja, även då. Vem som står som registrerad ägare är en sak. Varifrån pengarna kom är något annat. Domstolen tittar på finansieringen. Har du kontoutdraget?
— Ja. Jag beställde ett officiellt i går. Med bankens intyg.
— Avtalet från försäljningen? Arvshandlingen?
— Jag har fotograferat allt. Originalen ligger i mappen hemma.
Karin sjönk tillbaka mot stolsryggen och betraktade henne nästan imponerat.
— När hann du med det?
— I går kväll. Medan han kokade dumplings.
— Bra. Då räknar vi. Bilen kostade hundranittio tusen kronor. Hundratjugo tusen kom från ditt arv, alltså från dig personligen. Resten, sjuttio tusen, var gemensamt. Av den delen är hälften din och hälften hans. Det betyder att Erik vid en delning kan ha rätt till trettiofem tusen. Inte hela bilen. Inte hundranittio tusen. Trettiofem.
Anna blev tyst länge. Utanför fönstret gled en spårvagn förbi, röd och nästan tom, med reklam för en tandklinik längs sidan.
— Maria tror att hela bilen är Eriks, sa hon till slut.
— Maria tror säkert en massa saker. Skicka in ansökan. Vill du kan jag ge dig numret till en bra advokat. Juristen hos oss samarbetar med en kvinna som kan sådana här ärenden utan och innan.
— Jag vill, sa Anna. Sedan tvekade hon. Karin… tänk om jag har fel? Tänk om han inte planerar någonting och jag drar igång en process i onödan?
Karin svarade inte direkt. Hon satt stilla en stund med blicken sänkt mot bordet.
— Anna, sa hon till sist.