— Han föreslog ju själv redan i går att bilen skulle säljas. Dagen efter att hans mamma hade stått i garaget och pratat om just den saken. Tror du verkligen att det bara råkade bli så?
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Precis, sa Karin. — Du tar inte fel. Du vill bara inte att det ska vara sant. Det är inte samma sak.
Advokaten hette Kristina. Hon var kort, bar en grå kavaj och hade en liten brosch formad som en uggla på slaget. På måndagen tog hon emot Anna under lunchrasten, bläddrade igenom pappren på mindre än tio minuter och lade dem sedan prydligt framför sig.
— Det här ser tydligt ut, sa hon. — Arvspengarna kom in på ert konto, och därifrån gick summan vidare till bilfirman. Kedjan är rak, inga pengar har blandats ihop med annat. Jag har ett femtontal sådana här ärenden varje år, och i vartannat är mannen övertygad om att bilen är hans bara för att den står registrerad på honom.
— Och i det andra vartannat? frågade Anna.
Kristina log svagt, bara med ena mungipan.
— Där tror hustrun att hon inte har rätt till någonting, just eftersom bilen är skriven på mannen. Men ni verkar inte höra till den kategorin.
— Jag fick reda på det av en slump, sa Anna. — Jag satt bakom skåpet.
— Hur ni fick veta det spelar ingen roll. Det viktiga är att ni inte väntade. Vi skickar in ansökan om skilsmässa och bodelning i dag, elektroniskt. Samtidigt begär vi ett interimistiskt förbud mot registreringsändringar. Om tingsrätten fattar beslut i morgon eller övermorgon går det vidare till Transportstyrelsen, och då kan bilen varken säljas, ges bort eller skrivas över förrän saken är avgjord.
— Kommer Erik att få veta det?
— Antingen när kallelsen kommer. Eller när han försöker göra en ägarändring och upptäcker att det inte går. Det beror på vilket som hinner först.
Anna nickade. Till sin egen förvåning märkte hon att hon inte var rädd. Känslan var en annan: kall, stram koncentration, som inför ett prov man faktiskt hunnit läsa på till.
Kristina reste sig redan halvt, men hejdade sig.
— En sak till. Se till att nycklar och registreringsbevis finns hos er. Låt dem inte ligga i någon gemensam låda i hallen. Registreringsbeviset, reservnyckeln, allt sådant ska ni ha på er eller på en säker plats. Inte för att någon nödvändigtvis kommer att göra något. Utan för att ni ska kunna andas lite lättare.
Reservnyckeln låg i en ask som en gång hade innehållit Eriks klocka, längst upp på hyllan i hallgarderoben. På kvällen, medan Erik stod i duschen, tog Anna ner asken, plockade ur nyckeln och stoppade den i väskans innerfack med dragkedja, samma fack där hon hade passet och försäkringspappren.
Registreringsbeviset brukade hon alltid ha i bilen, i handskfacket, instucket i en genomskinlig plastmapp. Nu tog hon även det och lade det i väskan.
Elsa kom hem på måndagskvällen, ditkörd av Annas mamma. Hon var brun om kinderna efter oktobersolen; hon och mormor hade tillbringat två dagar på kolonilotten med att ta upp potatis som alla hade glömt kvar i september. Elsa stormade in i lägenheten, släppte ryggsäcken mitt på golvet, kastade armarna om Annas hals och meddelade:
— Mamma, mormor sa att du har blivit smal.
— Det tyckte hon bara.
— Hon sa att du blivit smal för att du är nervös. Varför är du nervös?
— För jobbet, gumman. Gå och tvätta händerna nu, så ska vi skala din potatis.
Erik var överdrivet omtänksam hela kvällen. Han satt med Elsa och hjälpte henne med matten, diskade efter middagen på eget initiativ — han sköljde till och med ur muggarna — och när de hade lagt sig och rummet var mörkt sa han, rakt ut i luften:
— Nå? Har du funderat på bilen?
— Ja, svarade Anna.
— Och?
— Jag vill inte sälja den.
Det blev tyst.
— Anna, vi pratade ju om det. Om pengarna blir tajtare…
— Du sa att det kanske skulle bli neddragningar. Har ni fått besked om det?
— Nja… det är på gång.
— Då pratar vi när det faktiskt händer.
Han svarade inte. Efter en stund började han andas jämnt och tungt, men Anna visste att han inte sov. Tolv år räckte mer än väl för att höra skillnad på sömn och låtsad sömn.
På tisdagskvällen kom Anna ut från ICA med två kassar i händerna: mjölk, bovete, kyckling och Elsas jordgubbsyoghurtar. Då hörde hon någon ropa hennes namn.
— Anna!
Sara stod vid entrén i en dunjacka som hon hade dragit över hemmakläderna. I ena handen höll hon nycklarna till sin Dacia Logan. Hon såg ut som någon som bara hade rusat ut en minut och redan ångrade det.
— Hej, sa Anna försiktigt.
— Hej. Du… kan vi prata? Bara fem minuter.
De satte sig i Saras bil. Där inne luktade det barnjuice och en gammal grandoftande Wunderbaum som dinglade från backspegeln, nästan helt utan doft kvar. På baksätet låg Johans ryggsäck med dinosauriemönster.
Sara teg länge och vred på bilbältet mellan fingrarna. Till slut sa hon:
— Du var i garaget i lördags.
Anna svarade inte.
— Gunnar sa det till mamma. Att du hade varit där. När vi kom. Mamma fick för sig att du satt inne hos vakten, på toaletten, och att du inte kunde ha hört något. Men jag… Sara svalde. — Jag tänkte att du kanske ändå hade hört.
— Det gjorde jag, sa Anna.
Sara knep ihop ögonen.
— Fan.
— Ja.
— Anna… jag kom inte hit för att försvara mig. Inte för att hitta på någon ursäkt heller. Jag bara… alltså. Jag behöver inte den där bilen. På riktigt. Det var mamma som drog i gång allt. När hon väl börjar — ”Johan får åka buss, Johan får åka buss” — då säger jag inte emot. Jag kan inte bråka med henne. Det vet du.
Anna visste. Sara hade levt i sin mammas skugga sedan hon var liten, som en buske under en stor björk: den överlever, men får aldrig något solljus.
— Varför berättar du det här för mig?
Sara vände ansiktet mot henne. Ögonen var rödkantade.
— För att Erik är ett svin, sa hon lågt. — Han har en annan. Emma. Från hans avdelning. Hon är tjugoåtta, har en egen etta i Haga, och hon har sagt att han får flytta in hos henne bara om han kommer ”utan svans”. Det var hennes ord. Mamma vet om det. Hon har till och med träffat henne. Hon säger att Emma är en ordentlig flicka, och med egen lägenhet dessutom. Och dig hade de tänkt… ja, du förstår. De ville att du skulle gå härifrån med en enda resväska.
Anna stirrade ut genom vindrutan. Regndroppar började leta sig över glaset. Ett sådant där tunt oktoberregn hade dragit in, ett regn som kunde hålla på i tre dygn utan att ta slut.
— När skulle de ordna ägarbytet? frågade hon.
— På torsdag. Mamma har bokad tid via nätet. Klockan tio.
— Tack, Sara.
— Vad tänker du göra?
— Det har jag redan gjort, sa Anna.
Sara blinkade till.
— Vad menar du?
— Precis det jag sa. Gå hem nu, Sara. Johan väntar säkert. Och säg inte till din mamma att vi har träffats. Det kommer bara slå tillbaka på dig.
Sara nickade. Sedan sträckte hon sig plötsligt fram, klumpigt och nästan barnsligt, och kramade Anna hårt men kort. Hon luktade av den där barrdoften från bilen.
— Förlåt, viskade hon mot Annas axel.
— Det är inte du som gjort det här, svarade Anna.
Först när hon var på väg mot porten med matkassarna i händerna slog det henne att det där var de första uppriktiga orden hon hade hört från någon i Eriks familj på tolv år.
Tingsrättens beslut kom på onsdagen vid lunchtid. Kristina vidarebefordrade det till Annas mejl med en kort rad: ”Förbudet är beslutat. Skickat till Transportstyrelsen. Sov lugnt.”
Någon lugn sömn blev det inte. Anna skrev ut beslutet på jobbet: två sidor torr myndighetstext, målnummer, hennes namn, Eriks namn, bilens märke och VIN-numret som hon tydligen kunde utantill. Hon vek pappren två gånger och lade dem i samma väska, tillsammans med nyckeln och registreringsbeviset.
På torsdagen gick Erik hemifrån tidigare än vanligt. Klockan var kvart över åtta. Han sa att de hade morgonmöte.
— Ska du ta bilen? frågade Anna medan hon hällde kakao åt Elsa.
— Nej, jag tar bussen. Du ska ju köra Elsa.
— Det ska jag.
— Då så.
Han pussade Elsa på hjässan och Anna någonstans i närheten av örat, utan att riktigt se på henne, och försvann. Anna hörde hur han skyndade nerför trapporna i stället för att vänta på hissen.
Utan bilen. Naturligtvis. För att försöka skriva om den behövdes inte själva bilen, bara papper och människor. Och pappren, trodde Erik, låg i handskfacket. Till det hade Maria i sin tur tillgång; för länge sedan hade hon bett om en extra fjärrkontroll ”för säkerhets skull, om ni är bortresta och bilen måste flyttas”.
Anna körde Elsa till skolan, åkte vidare till arbetet och satte sig vid skrivbordet. Hon arbetade som ekonom på ett bostadsförvaltningsbolag, och just den torsdagen skulle rapporterna för större renoveringar lämnas in. Siffrorna hoppade framför ögonen. Fem över tio insåg hon att hon för tredje gången satt och summerade exakt samma kolumn.
Klockan tio fyrtio ringde telefonen. Erik.
Hon lät blicken vila på skärmen tills samtalet bröts. En minut senare ringde det igen. Sedan kom ett meddelande: ”Ring upp. Akut.”
Strax därefter dök nästa upp: ”Var är registreringsbeviset????”