Fyra frågetecken.
Anna skrev tillbaka: ”Hos mig. Varför behöver du det mitt på arbetsdagen?”
De tre små punkterna dök upp. Försvann. Kom tillbaka. Försvann igen. Sedan ringde han.
— Ja? sa Anna.
— Var är du? Eriks röst lät pressad, nästan som om han stod med handen kupad över munnen.
— På jobbet. Jag lämnar in rapporter.
— Anna… Det är en grej. Jag behöver registreringsbeviset. Nu. Jag tänkte förlänga försäkringen och…
— Försäkringen gäller till mars, Erik. Det var jag som ordnade den.
Det blev tyst i luren.
— Är du hos Transportstyrelsen? frågade Anna.
Tystnaden ändrade karaktär. Den blev tätare, hårdare, nästan metallisk.
— Tillsammans med din mamma? lade hon till.
— Anna, vad pratar du om…
— Ni behöver inte leta efter registreringsbeviset. Ni kommer ändå inte kunna skriva över bilen. Det ligger ett förbud på den. Beslut från tingsrätten. Det har de säkert redan sett i systemet.
Någonstans i bakgrunden hörde Anna svärmors röst, skarp och uppjagad:
— Vad säger hon? Vad säger hon, Erik?
— Vilken tingsrätt? fick Erik fram.
— Den vanliga. Jag lämnade in ansökan om skilsmässa och bodelning i måndags. Kallelsen kommer nog hem till dig om några dagar. Där står allt.
— Har du… har du ansökt om skilsmässa?
— Ja. Emma väntar ju på dig utan lösa trådar. Så jag klipper av dem.
Hon avslutade samtalet, lade mobilen med skärmen nedåt på skrivbordet och vände tillbaka till kolumnen. Den här gången räknade hon rätt direkt. Summan stämde på öret.
Erik kom hem vid sjutiden på kvällen. Han hade inga matkassar med sig. Han stannade i köksöppningen, där Anna stod och skar morötter till soppan medan Elsa satt vid bordet och ritade en höstskog med tuschpennor till skolans tävling.
— Elsa, sa Anna utan att vända sig om. Gå in på ditt rum en stund och fortsätt rita där. Pappa och jag måste prata.
Elsa såg först på sin pappa, sedan på sin mamma. Därefter samlade hon ihop pennorna och gick. Dörren till barnrummet gick inte riktigt igen; en smal strimma ljus blev kvar.
Erik sjönk ner på en pall. Han såg ut som någon som färdats länge på en skakig landsväg i en buss utan stötdämpare.
— Hur fick du veta? frågade han.
— Det spelar ingen roll.
— Var det Sara som pratade bredvid mun?
— Nej, svarade Anna. Det var din mamma. I lördags. I garaget. Hon var väldigt tydlig. Jag stod bakom skåpet och plockade fram däcken.
Erik drog händerna över ansiktet och gömde sig bakom dem.
— Fan också, mumlade han mellan fingrarna. Mamma…
— Precis. Mamma.
— Anna, lyssna på mig… Det där är inte som du tror. Det var hon som hittade på det. Jag skulle aldrig…
— Erik. Anna lade ifrån sig kniven. Det var du som föreslog i lördags kväll att bilen skulle säljas. Du. Det var du som åkte iväg i morse för att ordna papperen. Du. Det var du som letade efter registreringsbeviset utan att säga ett ord till mig. Och Emma är tjugoåtta och har en etta i Haga. Så låt oss slippa historien om att allt är din mammas idé.
Han tog bort händerna från ansiktet. När han såg på henne upptäckte Anna något hon inte sett i hans blick på många år. Inte irritation. Inte den vanliga tröttheten. Snarare rädsla.
— Vad händer nu då? frågade han.
— Nu blir det tingsrätten. Bilen delas enligt lagen. Hundratjugo tusen var pengar jag fick från mormors lilla lägenhet. De ingår inte i bodelningen. De är mina. Resten, sjuttio tusen, delas på två. Du har rätt till trettiofem tusen.
— Trettiofem tusen? Han reste sig nästan från pallen. Bilen är värd tvåhundratusen!
— Den kostade hundranittio tusen när vi köpte den. Nu är den värd mindre. Men du får gärna beställa en värdering om du vill. Jag tänker inte stoppa dig.
— Anna, det där är… det är inte rättvist!
— Orättvist, Erik, sa Anna med en stillhet som nästan skrämde henne själv, det är att sälja bilen till din mamma för tio tusen kronor som hon aldrig ens tänkt betala dig. Det är orättvist. Trettiofem tusen är däremot vad lagen säger. Jag betalar ut dem till dig. Jag har ett separat sparkonto där jag lagt undan bonusar från jobbet. Du får pengarna, och bilen stannar hos mig. Och Elsa kommer åka bil till skolan. Inte spårvagn.
Det sista ordet blev en aning högre än de andra. Erik ryckte till. Han hade förstått.
— Och om jag inte går med på det?
— Då får domstolen avgöra. Det tar bara längre tid. Och då blir det du som får betala juristen, inte jag. Kristina sa att den här typen av ärenden är rena rutinjobbet för henne.
Han satt länge och stirrade på skärbrädan, där moroten låg halvt uppskuren i orange skivor. Till slut reste han sig.
— Jag åker till mamma, sa han.
— Gör det.
— Jag hämtar mina saker sen.
— Gör det.
Han blev stående i dörröppningen, som om han ändå tänkte säga något mer. Men det kom inget. En stund senare slog ytterdörren igen.
Elsa kikade ut från sitt rum.
— Mamma, gick pappa?
— Ja, älskling. Han åkte till farmor.
— För alltid?
Anna satte sig på huk framför henne, på nästan samma sätt som hon hade suttit bakom skåpet i garaget. Skillnaden var att hon inte längre behövde gömma sig.
— Det verkar så. Men han älskar dig. Och du kommer kunna träffa honom. Ni kommer fortfarande ses. Det är bara så att vi vuxna ska bo på olika håll nu.
Elsa funderade en stund.
— Men bilen får vi behålla?
— Ja, sa Anna. Den stannar hos oss.
— Bra, sa Elsa och nickade, som om just det var den viktigaste saken i världen.
Och för en nioåring var det kanske precis så.
Maria ringde två dagar senare. Det var lördagsmorgon, exakt en vecka efter scenen i garaget.
— Anna, sa hon med en röst som var kall som glas, vad är det du håller på med? Har du tänkt släpa min son inför rätta?
— God morgon, Maria.
— Kom inte här och säg god morgon! Bilen är Eriks! Det var han som köpte den! Det var han som tog lånet!
— Lånet tog vi tillsammans och betalade av tillsammans. Den största delen betalade jag dessutom med arvet efter min mormor. Det finns bankutdrag på allt. Tingsrätten kommer att se dem.
— Vilket arv? Pengar som kommer in i en familj är familjens pengar!
Anna var nära att skratta till. Ord för ord. Som om svärmor läste innantill från ett manus hon själv skrivit.
— Det är din åsikt, sa hon. Lagen säger något annat. Arv är enskild egendom om det kan styrkas. Även under ett äktenskap. Fråga vilken jurist som helst.
— Jag tänker inte fråga dig om någonting! Du… du… Maria tappade nästan andan av ilska. Du satt där bakom skåpet med flit! Du tjuvlyssnade!
— Jag hämtade däck, Maria. I ert garage. Samma garage där du sa att jag kunde förvara vad jag ville, eftersom jag nästan var som en dotter.
— Jaså, det är så du säger? Då kan du komma och hämta dina däck! Jag vill inte se din fot i mitt garage igen!
— Det ska jag göra, svarade Anna. Sommardäcken ligger ändå där. Jag kommer på måndag.
— Och nyckeln lämnar du tillbaka!
— Självklart. Och då kan du vara vänlig och lämna tillbaka extradosan till min bil. Den som du skulle ha ”för säkerhets skull”.
Det blev tvärtyst i luren. Sedan bröts samtalet.
På måndagen körde Anna till garaget strax före fem. Gunnar kom ut ur sin lilla vaktkur och nickade åt henne.
— Din svärmor har sagt till, meddelade han. Hon sa att du skulle hämta däck.
— Det stämmer.
— Hon sa också att du tagit bilen ifrån hennes son. Gunnar drog på munnen under mustaschen. Då sa jag till henne: Maria, vems pengar var det egentligen som bilen köptes för? Då blev hon tyst. Jag minns ju när du stod här för två år sedan och var så glad och berättade att arvet efter din mormor räckte till bilen.
Anna log svagt. Hon hade helt glömt att hon sagt det till Gunnar. Men han hade tydligen inte glömt.
Hon låste upp porten till boxen och tände lampan. Hon gick förbi det gamla metallskåpet — just det skåpet. Förbi svärfaderns cykel. Förbi hyllan med burkarna, där det numera saknades en burk gurka.
De fyra säckarna med sommardäcken låg i hörnet. ”VF”, ”HF”, ”VB”, ”HB”. Hennes handstil. Hennes märkpenna.
Hon lyfte in dem i bagageutrymmet, stängde garaget och räckte nyckeln till Gunnar.
— Ge den till Maria.
— Det gör jag. Var ska du ha däcken nu då?
— På däckhotellet på Lindberg. De har förvaring där.
— Där brukar kön gå ända ut på gatan.
— Då får jag stå i kö, sa Anna. Det är inte första gången.
En och en halv månad senare godkände tingsrätten deras överenskommelse: bilen skulle stanna hos Anna, och Anna skulle betala trettiofem tusen kronor till Erik. Han skrev under utan ett ord och utan att lyfta blicken. Efteråt berättade Kristina att han, enligt vad hon hört, hade varit hos tre olika jurister före förhandlingen. Alla tre hade sagt samma sak.
Med Emma blev det för övrigt ingenting. Utan bil, och med underhåll att betala, var han tydligen inte längre lika fri från ”lösa trådar” som hon hade tänkt sig. Det fick Anna veta av Sara. De brukade numera ibland ta en kaffe tillsammans efter att de hämtat barnen från träningen. Sara körde fortfarande sin Logan med den buckliga stötfångaren. Och för första gången i sitt liv verkade hon nästan nöjd med det.
Anna själv lade fortfarande handen över instrumentpanelen varje gång hon satte sig bakom ratten. Men nu visste hon med fullständig säkerhet att bilen var verklig.
Och att den var hennes.