Anna brukade själv byta till vinterdäcken varje år. Inte för att hon inte kunde be någon om hjälp, utan för att kön till däckverkstaden på Lindbergsgatan i oktober ringlade ända bort till spårvagnshållplatsen. Dessutom hade hennes svärmor en egen garageplats i en gammal garagelänga, och där inne, bakom ett plåtskåp fullt av verktyg, låg Annas hjul. Fyra stycken, instoppade i svarta säckar med märkningar skrivna med spritpenna: ”VF”, ”HF”, ”VB”, ”HB”. Det var hon själv som hade skrivit dit dem våren innan, efter att Erik sagt att han ”inte hade tid att hålla på med de där säckarna”.
På lördagen kom hon dit strax före elva. Nyckeln till garaget satt på hennes knippa bredvid nyckeln till postfacket och en liten nyckelring i form av en plastjordgubbe, en present från dottern när hon var sex år. Porten gnisslade när Anna drog upp den. En tung lukt av motorolja, fuktig plywood och något surt slog emot henne — Maria hade tydligen ännu en gång ställt in burkar med fjolårets inlagda gurkor där.
Anna körde in bilen, drog åt handbromsen och stängde av motorn. Den silverfärgade Hyundaien, köpt ny för två år sedan. Fortfarande hände det att hon, när hon satte sig bakom ratten, lät handen glida över instrumentpanelen som om hon behövde försäkra sig om att bilen verkligen var hennes på riktigt.
Sedan följde allt sin vanliga ordning. Hon sköt undan det gamla lilla skåpet där tomma färgburkar stod staplade, flyttade på svärfaderns cykel — han hade gått bort för fyra år sedan, men cykeln hängde fortfarande kvar på sin krok, som om ägaren när som helst skulle komma in och hämta den. Därefter kröp hon in bakom verktygsskåpet, där däcksäckarna låg i hörnet. Skåpet stod inte helt mot väggen; mellan väggen och baksidan fanns en smal passage på kanske sextio centimeter. Anna pressade sig in där, hukade sig och grep tag i den första säcken.
Den satt fast.
Hon ryckte till, men den gav inte med sig. Då böjde hon sig närmare och lyste med mobilen. Säcken hade fastnat i en utstickande spik från en gammal lastpall. Anna svor lågt för sig själv och började försiktigt lirka loss plasten för att inte riva upp den.
Just då slog en bildörr igen utanför. Strax efter hördes steg och en röst hon kände igen alltför väl.
— Det är öppet, ser du. Är det hon som har kommit, tro?
Det var svärmor. Anna var nära att räta på sig och ropa att hon var där inne, men Maria fortsatte tala, och något i tonfallet fick Anna att stelna.
— Hon kommer ändå inte att köra omkring i den där bilen särskilt länge till.
En annan kvinnoröst svarade, lite hesare. Sara. Eriks yngre syster.
— Mamma, sänk rösten. Tänk om hon är här någonstans.
— Var skulle hon vara? Bilen står här, men hon syns inte till. Hon har väl gått till vaktmästaren efter vatten. Hon går alltid dit och tvättar händerna.
Det stämde. Efter däckbytena gick Anna alltid bort till vaktmästaren för att skölja av sig. Tydligen hade de haft bättre koll på henne än hon anat.
— Ändå, sa Sara. Erik bad ju att vi inte skulle säga något till henne förrän pappren är klara.
— Säger jag något till henne? Jag pratar med dig. Titta bara på bilen. Inte en repa. Det är annat än din Logan med den där sönderslagna stötfångaren.
— Det var Johan som körde sönder min Logan, inte jag.
— Just det. Det är ju det jag menar. Här får du en riktig bil. Du kan köra Magnus till träningen, åka till stugan, slippa hålla på med bussar och byten som om ni vore främlingar utan någon familj.
Bakom skåpet satt Anna fortfarande på huk. I ena handen höll hon mobilen med ficklampan på, den andra handen hade krampaktigt slutit sig kring kanten på däcksäcken. Nästan utan att tänka släckte hon lampan. Knäna hade redan börjat värka.
— Mamma, tror du verkligen att han skiljer sig? frågade Sara. Han har ju sagt det i två år.
— Den här gången gör han det. Han sa det till mig i går: före nyår. Han har ju där… ja, det är inte viktigt vad han har där. Han är en vuxen karl, han får reda ut sitt.
— Har han någon kvinna, eller?
— Sara, lägg dig inte i det. Det viktiga är något annat. Bilen står på honom. Så länge de fortfarande är gifta ska den delas. Men om han säljer den innan skilsmässan — till exempel till mig — då finns det inget att dela.
— Säljer den till dig? För hur mycket då?
— För tio tusen kronor. Vi skriver ett avtal, jag ”betalar” honom, och ingen kommer att kontrollera om pengarna verkligen bytt händer. Sedan är bilen min. Och jag låter dig köra den med fullmakt. Eller så skriver jag över den på dig senare, när allt har lugnat sig.
— Och Anna då?
— Vadå Anna? Anna kan åka spårvagn. Hon är ung, hon har ben.
Sara fnissade till. Inte direkt elakt, snarare osäkert, på det där sättet människor skrattar när något känns obekvämt men de ändå inte kan låta bli.
— Men om hon får reda på det?
— Hur skulle hon få veta? Erik skriver under köpeavtalet, vi ordnar ägarbytet hos Transportstyrelsen, det tar ingen tid alls. Sedan säger han till henne att han var tvungen att sälja bilen för att lösa ett lån. Hon har aldrig lagt sig i hans krediter. Och i vilket fall — bilen står på honom. Han är ägare. Han gör vad han vill.
— Mamma, men det var väl hon som betalade det mesta? Erik sa något om att hon hade fått pengar efter sin mormor.
— Sa han det, så sa han det. Pengar som kommer in i familjen är familjens pengar. Men säg inget till Johan än, det är det viktigaste. Din man kan inte hålla tyst.
De blev kvar en liten stund till. Maria gick runt bilen; Anna hörde hur hennes stövlar skrapade mot betonggolvet och hur hon knackade med nageln mot rutan.
— Nya bilmattor också, konstaterade svärmodern belåtet. Dem köpte hon förra månaden. Gummi, med höga kanter. Man får väl ge henne det — hon sköter saker.
— Ska vi gå nu? Sara lät alltmer nervös. Hon kommer snart tillbaka.
— Ja, ja. Jag ska bara ta gurkorna. Lyft ut den där burken, den stora på tre liter.
Glas klirrade. Stegen drog sig bortåt. Den lilla gångdörren i porten slog igen. En minut senare hördes Saras Logan hosta igång på tomgång, så högt att ljudet säkert gick att höra flera garage bort.
Anna satt kvar bakom skåpet i nästan fem minuter till. Inte för att hon var rädd att de skulle komma tillbaka. Benen bar henne bara inte.
Till sist kröp hon ut. Hon lossade säcken från spiken — den hade förstås spruckit i sömmen. Sedan drog hon fram de andra tre hjulen, rullade fram domkraften och skruvade av det första däcket. Händerna gjorde allt av gammal vana. I huvudet gick samma mening runt, om och om igen: ”Anna kan åka spårvagn.”
När allt var klart gick hon bort för att tvätta händerna hos vaktmästaren. Lars, en man i sextioårsåldern med randig tröja under den vadderade jackan, tittade upp när hon kom in.
— Jaha, din svärmor var nyss här, sa han. Med dottern. De hämtade gurkor.
— Jag vet, svarade Anna. Jag såg dem.
— Varför hälsade du inte då?
— Jag hann inte, sa Anna och tvålade in händerna så hårt att skummet kröp upp över handlederna och nästan till armbågarna.
På vägen hem körde hon långsamt. Vid rödljuset vid bussterminalen i Göteborg kom hon på sig själv med att inte minnas hur hon hade tagit sig genom de tre senaste korsningarna.
Historien med bilen var enkel, nästan löjligt enkel, som en multiplikationstabell. Kanske var det just därför Anna kunde den utantill.
Tre år tidigare hade hennes mormor Valentina dött. Mormodern hade bott i Umeå, i ett litet rum på arton kvadrat i en delad lägenhet, där det alltid luktade hjärtmedicin och pelargoner. Rummet testamenterade hon till Anna — inte till sin egen dotter, Annas mamma, utan till barnbarnet. Mamman hade inte blivit sårad, utan bara sagt: ”Det var rätt. Det var du som tog hand om henne mest.”
Anna ordnade arvet, väntade de nödvändiga månaderna och sålde sedan rummet. Hon fick ut hundratjugo tusen kronor. Pengarna sattes in på hennes privata konto, samma konto dit mormodern förr hade brukat skicka femhundra kronor på födelsedagar.
Det var då Erik hade föreslagit det.
— Hör du, ska vi inte köpa en ordentlig bil? Den där lilla Matizen du kör runt i är ju pinsam. Vi lägger till från våra gemensamma pengar, tar ett mindre lån, och så är det klart.
Anna gick med på det. Bilen kostade hundranittiotusen kronor. Av dem betalade hon hundratjugo tusen direkt från sitt eget konto till bilfirman, via banköverföring. Erik hade skrattat åt henne och sagt att hon betedde sig som en revisor, som skulle ha allt genom banken. Resten, sjuttiotusen, tog de från det gemensamma: lite sparpengar och lite lån, som de sedan betalade av tillsammans under ett och ett halvt år.
Men bilen registrerades på Erik. Han hade haft körkort i femton år utan en enda olycka, medan Anna bara hade kört i fem år och dessutom hade en parkeringsrepa bakom sig. Försäkringen blev nästan hälften så dyr på honom.
”Vad spelar det för roll vem den står på?” hade Erik sagt då. ”Vi är ju en familj.”
Det var just de orden — vi är ju en familj — som Anna nu hörde inom sig medan hon väntade vid trafikljuset.
När hon kom hem var Erik inte där. I diskhon i köket stod hans kopp med en skvätt kallt kaffe kvar och en tesked nerstucken i den, precis så som han alltid lämnade den, trots att Anna säkert hundra gånger hade bett honom att åtminstone skölja ur den.