På kylskåpsdörren satt en lapp fastklämd under en magnet från Trosa: ”Är hos mamma. Kommer i kväll. Köp bröd.”
Hos mamma. Självklart.
Emma, deras dotter, skulle vara hos Annas mamma ända till söndagen. De hade planerat sin egen lilla helg där, med bullbak, tecknat och allt sådant som mormödrar och barnbarn kunde försvinna in i. Just nu var Anna mer tacksam för det än hon någonsin varit tidigare.
Hon bryggde te åt sig själv, satte sig vid köksbordet och öppnade bankappen. Efter en stunds letande hittade hon kontoutdraget från två år tillbaka. Överföringen till bilfirman. Hundratjugo tusen kronor. Betalningsmeddelande: ”Likvid enligt köpeavtal avseende personbil nr …” Avsändare: hon. Hennes konto. Samma konto där pengarna från försäljningen av mormors lilla etta hade satts in.
Hon tog en skärmbild. Sedan hejdade hon sig, tänkte efter och beställde ett officiellt utdrag med bankens intyg. Det gick att ordna direkt i appen och skulle skickas till hennes mejl under dagen.
Därefter gick hon till dokumentmappen, den blå plastmappen med tryckknapp, och plockade fram köpeavtalet för mormors bostad samt handlingarna från arvskiftet. Sida efter sida fotograferade hon, noggrant, utan att låta händerna darra.
Anna visste förstås att allt detta kanske aldrig skulle behövas. Kanske hade svärmodern bara pratat bredvid mun. Kanske planerade Erik ingenting alls. Kanske hade Anna missuppfattat det hon hört bakom skåpet, hukande där med däcket tryckt mot sig.
Ändå fortsatte Marias röst att eka i huvudet på henne. Belåten, självsäker, som om allt redan var avgjort: ”Och nya mattor också.”
Erik kom hem strax efter åtta. I handen hade han en matkasse från Coop. I den låg ett paket frysta dumplings, en flaska ketchup och en öl.
— Brödet då? frågade Anna.
— Köpte inte du det? Jag skrev ju en lapp.
— Nej.
— Jaha. Då äter vi utan bröd.
Han fyllde en kastrull med vatten, ställde den på spisen och hällde i dumplingsen innan vattnet ens hunnit koka upp. Anna stod en bit bort och betraktade hans rygg i den grå t-shirten. Det märkliga var att en människa kunde stå två meter ifrån en, röra runt i en kastrull med hålslev, ha levt tillsammans med en i tolv år — och ändå kunde man plötsligt inte ana vad som pågick i hans huvud.
— Hur var det med din mamma? frågade hon.
— Som vanligt. Hon säger att blodtrycket far upp och ner igen. Förresten skickade hon med gurka. Från förrådet.
Han nickade mot fönsterbrädan där han hade ställt en trelitersburk. Samma burk som hon hade sett tidigare.
— Var du i garaget i dag? frågade Erik utan att vända sig om.
— Ja. Jag bytte däck.
— Just det. Bra gjort.
Sedan blev det tyst. Det enda som hördes var hur dumplingsen slog små kokande ljud mot kastrullens kanter.
— Erik, sa Anna efter en stund. Har vi betalat av billånet?
Han vände sig om. Lite för snabbt.
— Ja. Varför undrar du?
— Ingen särskild anledning. Jag kom bara att tänka på det. Jag har ju aldrig kollat.
— Det är avbetalt. Redan i maj. Det sa jag till dig.
— Ja, just det.
Han vände tillbaka mot spisen. En minut gick. Sedan sade han, med en röst som skulle låta helt vardaglig:
— Du, jag har funderat lite… Kanske borde vi sälja bilen.
Anna satte ner sin tekopp på bordet mycket försiktigt, så att porslinet inte skulle slå mot ytan.
— Varför det?
— Tja… Det pratas om neddragningar på jobbet. Det kan bli mindre pengar framöver. Och bilen kostar ju hela tiden. Försäkring, skatt, bensin. Man kan faktiskt åka buss. Eller köpa något billigare.
— Erik, jag kör Emma till skolan i den bilen. Och jag tar mig till jobbet med den.
— Det går väl spårvagn också, sa han och rörde om i kastrullen igen.
Något inuti Anna gav ifrån sig ett kort, torrt klick. Som när någon släcker en lampa.
— Jag ska tänka på saken, sa hon.
— Gör det. Ingen stress.
Hon gick in i vardagsrummet och blev sittande länge i soffan, med blicken fäst vid den avstängda tv:n. I den svarta skärmen såg hon sin egen spegelbild: trettiofyra år, håret uppsatt i en slarvig tofs, en urtvättad tröja med noppor vid armbågarna. Spegelbilden såg ut som någon som just fått veta att hon snart skulle bli vräkt.
På söndagsmorgonen ringde Anna till Eva.
De hade delat bänk från femman ända till studenten, och Eva var fortfarande den enda människa Anna kunde ringa klockan åtta en söndagsmorgon utan att börja med en ursäkt. Eva hade arbetat i tio år som assistent på en juristbyrå vid Lindström, med notarius publicus och familjerättsliga handlingar, och hon kunde mer om arv, gåvobrev och bodelningar än hon kunde om sitt eget kärleksliv.
— Varför ringer du så här dags? mumlade Eva sömnigt. Brinner det?
— Nästan. Eva, kan du gå ut en stund? Jag behöver prata. Inte i telefon.
En timme senare satt de på ett kafé i närheten av Evas bostad. Kaffet serverades i tjocka, bruna muggar och på borden låg rutiga servetter som såg ut som om ingen bytt ut dem på åratal. Eva lyssnade utan att avbryta och vred ett litet sockerpaket mellan fingrarna. När Anna kom fram till Eriks kommentar om spårvagnen sprack paketet mellan hennes händer.
— Alltså, din svärmor… sa Eva långsamt. Hon är verkligen ett stycke för sig.
— Det är inte därför jag berättar. Säg bara ärligt: kan de göra så?
— Rent praktiskt? Ja. Att skriva över en bil kan gå på en dag. Köpare och säljare skriver avtal, säger att pengar har betalats, och sedan skickas ägarbytet in. Ingen kommer att fråga efter makans samtycke vid en vanlig bilförsäljning. Lagen utgår i princip från att om mannen säljer, så känner hustrun till det och inte motsätter sig.
— Så då är det kört?
— Nej, det sa jag inte. Eva sköt undan kaffemuggen och lutade sig fram. Lyssna. Om han säljer bilen till sin egen mamma för tio tusen när den egentligen är värd runt tvåhundratusen, särskilt om det sker precis före en skilsmässa, då är det en skolbokssituation. En domstol kan bedöma en sådan affär som en skenöverlåtelse. Alltså en transaktion som bara gjorts på papperet för att gömma undan egendom. I så fall kan bilen räknas tillbaka och ingå i bodelningen som om försäljningen aldrig skett.
— Och om domstolen inte ser det så?
— Då kan rätten ändå komma fram till att han har förfogat över gemensam egendom till sin egen fördel. Då kan du få ersättning av honom, normalt hälften av bilens marknadsvärde. Men det där tar tid. Processer, värderingar, intyg, nervslitande väntan. Det finns ett bättre alternativ.
— Vilket?
— Att stoppa dem innan de hinner sälja den.
Anna höjde blicken.
— Hur då?
— Du ansöker om bodelning i tingsrätten. Det kan göras i samband med skilsmässa eller som en separat begäran. I samma ansökan begär du ett interimistiskt beslut, alltså att domstolen tillfälligt förbjuder ägarbyte eller andra registreringsåtgärder för bilen. Sådana yrkanden prövas ofta snabbt, ibland samma dag eller dagen därpå. Om förbudet beviljas kan Transportstyrelsen inte registrera någon överlåtelse. Då kan Erik och hans mamma komma med vilket avtal de vill, men de får beskedet att bilen är spärrad.
— Men om de hinner före?
— Då får man angripa överlåtelsen som en skenaffär. Men Anna… Eva såg allvarligt på henne. Det är faktiskt inte det viktigaste här.
— Vad är viktigast då?
— Pengarna från din mormor. Du förstår väl att du betalade nästan två tredjedelar av bilen med dina egna medel?
— Egna…? Jag tänkte att de var familjens. Maria sa ju det.
— Är Maria domare nu också? Eva fnös. Hör på mig. Det du får genom arv är enskilt i den meningen att det är ditt personliga. Det blir inte automatiskt giftorättsgods bara för att du är gift, särskilt inte när man kan visa var pengarna kom ifrån och vad de användes till. Din mormors bostad var din. Pengarna från försäljningen var dina. Och om du använde de pengarna för att köpa en bil, då motsvarar den delen av bilens värde din del. Inte hälften. Din.
— Även om bilen står på Erik?
— Ja. Registreringen visar vem som står som ägare utåt. Finansieringen visar något annat. Vid en tvist tittar man på var pengarna kom ifrån. Har du kontoutdraget?
— Ja. Jag beställde det i går. Med intyg.
— Köpeavtalet för bostaden? Arvshandlingarna?
— Jag fotograferade allt. Originalen ligger i mappen hemma.
Eva lutade sig bakåt och såg på Anna med något som nästan liknade respekt.
— När hann du göra allt det där?
— I går kväll. Medan han kokade dumplings.
— Bra. Då räknar vi. Bilen kostade hundranittiotusen. Hundratjugo tusen kom från ditt arv och är alltså dina pengar. Sjuttio tusen är gemensamma. Av de sjuttio är hälften din och hälften hans. Det betyder att Erik vid en bodelning i praktiken kan göra anspråk på trettiofem tusen. Inte hela bilen. Inte ens hundra tusen. Trettiofem.
Anna blev tyst länge. Utanför fönstret gled en röd spårvagn förbi, nästan tom, med reklam för en tandläkarklinik längs sidan.
— Maria tror att bilen är Eriks helt och hållet, sa hon till slut.
— Maria tror uppenbarligen mycket. Skicka in ansökan. Vill du kan jag ge dig numret till en riktigt bra advokat. Vår notarie samarbetar ibland med henne. Hon hanterar sådana här ärenden som om hon knäcker solrosfrön.
— Ja, sa Anna. Jag vill.
Hon drog med fingret längs kanten på muggen.
— Eva… tänk om jag har fel? Om han inte tänker göra någonting alls, och jag redan går till domstol?
Eva svarade inte genast. Hon satt bara och såg på henne, som om hon valde orden med omsorg.
— Anna, sa hon till slut lågt.