— Han tog själv upp i går att bilen kunde säljas, fortsatte Eva. Dagen efter att hans mamma stått i garaget och pratat om precis det. Tror du på allvar att det bara råkade bli så?
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Just det, sa Eva. Du inbillar dig ingenting. Du vill bara inte att det ska vara sant. Och det är två helt olika saker.
Advokaten hette Karin. Hon var kortväxt, bar en grå kavaj och hade en liten brosch formad som en uggla på slaget. På måndagen tog hon emot Anna under lunchrasten, bläddrade igenom papperen på knappt tio minuter och lade dem sedan prydligt framför sig.
— Det här ser tydligt ut, sa hon. Arvskiftet har gått in på ditt konto, och därifrån har pengarna betalats vidare till bilfirman. Kedjan är rak. Inga pengar har blandats ihop med något annat. Jag har ett femtontal sådana här ärenden varje år, och i vartannat är mannen helt övertygad om att om bilen står på honom, då tillhör allt också honom.
— Och i de andra fallen?
Karin log svagt, bara med ena mungipan.
— Då är det hustrun som tror att hon inte har rätt till någonting, eftersom bilen är registrerad på maken. Men du verkar inte höra till den kategorin.
— Jag fick veta det av en slump, sa Anna. Jag satt bakom skåpet.
— Hur du fick reda på det spelar mindre roll. Det viktiga är att du inte väntade. Vi lämnar in ansökan om skilsmässa och bodelning redan i dag, digitalt. Samtidigt begär vi ett interimistiskt beslut om att inga registreringsåtgärder får göras med bilen. Om tingsrätten fattar beslut i morgon eller övermorgon skickas det vidare till Transportstyrelsen, och då kan fordonet varken säljas, ges bort eller skrivas över innan ärendet är avgjort.
— Får Erik reda på det?
— Antingen när kallelsen kommer. Eller när han försöker göra ägarbytet och det inte går. Det beror på vad som hinner först.
Anna nickade. Till sin egen förvåning märkte hon att hon inte var rädd. Det var något annat som hade lagt sig i henne: en kylig, nästan hård koncentration, som inför ett prov man till sist ändå hunnit läsa på till.
Karin reste sig redan, men stannade upp med handen mot skrivbordskanten.
— En sak till. Ha bilnycklarna och registreringshandlingarna hos dig. Låt dem inte ligga i någon gemensam låda i hallen. Registreringsbeviset, extranyckeln, allt sådant — behåll det själv. Inte för att jag påstår att de säkert tänker göra något. Utan för att du ska kunna andas lite lättare.
Extranyckeln låg i asken efter Eriks klocka, högst upp på hyllan i hallgarderoben. På kvällen, medan Erik stod i duschen, tog Anna ner den. Hon stoppade nyckeln i väskan, i innerfacket med dragkedja, samma fack där hon hade passet och försäkringskortet.
Registreringsbeviset brukade ligga i bilen, i handskfacket, instucket i ett genomskinligt plastfodral. Nu flyttade hon även det till väskan.
Annas mamma kom med Emma på måndagskvällen. Flickan var brun om kinderna av den bleka oktobersolen; hon och mormor hade ägnat två dagar åt att gräva upp potatis på sommarstället, potatis som alla hade glömt bort i september. Emma rusade in i lägenheten, kastade ifrån sig ryggsäcken och slog armarna om Annas hals.
— Mamma, mormor säger att du har blivit smalare.
— Mormor inbillar sig.
— Hon sa att du har gått ner för att du är nervös. Varför är du nervös?
— Jobbet, gumman. Gå och tvätta händerna nu, så ska vi skala din potatis.
Erik var nästan demonstrativt öm hela kvällen. Han hjälpte Emma med matten, diskade utan att någon bad honom — till och med en mugg sköljde han ur — och när lampan släckts och de låg i mörkret frågade han, som om saken bara råkade falla honom in:
— Har du funderat på bilen?
— Ja, svarade Anna.
— Och?
— Jag vill inte sälja den.
Det blev tyst.
— Anna, vi pratade ju om det här. Om pengarna blir mindre…
— Du sa att det kanske skulle bli nedskärningar. Har ni fått besked om det?
— Alltså… det är på gång.
— Då pratar vi när det faktiskt händer.
Han svarade inte. Efter en stund började hans andning låta jämnare, men Anna visste att han inte sov. Tolv år tillsammans räckte gott för att höra skillnaden mellan sömn och låtsad sömn.
På tisdagskvällen kom Anna ut från Ica med två matkassar i händerna — mjölk, bovete, kyckling och Emmas jordgubbsyoghurtar — när någon ropade hennes namn.
— Anna!
Sara stod vid entrén. Hon hade dragit en dunjacka över hemmakläderna och höll nycklarna till sin Logan i handen. Hon såg ut som om hon bara hade sprungit ner en minut och redan ångrat det.
— Hej, sa Anna försiktigt.
— Hej. Du… kan vi prata? Bara fem minuter.
De satte sig i Loganen. Inne i bilen luktade det barnjuice och barrdoft från den lilla granen som dinglade i backspegeln, fast den nästan hade tappat all lukt. På baksätet låg Magnus ryggsäck med en dinosaurie på.
Sara teg länge. Hon satt och drog i säkerhetsbältet mellan fingrarna. Till slut sa hon:
— Du var i garaget i lördags.
Anna svarade inte.
— Lars berättade det för mamma. Att du hade varit där när vi kom. Mamma trodde att du satt på toaletten hos vaktmästaren och inte hörde något. Men jag… — Sara kom av sig. — Jag började tänka att du kanske hörde ändå.
— Jag hörde, sa Anna.
Sara slöt ögonen.
— Fan.
— Ja.
— Anna… det är inte därför jag kom. Jag tänker inte ursäkta mig. Jag bara… Okej, så här är det. Jag behöver inte den där bilen. På riktigt. Det var mamma som hittade på allt. När hon väl sätter igång — ”Magnus får åka buss, Magnus får åka buss” — då bara står jag där. Jag säger inte emot. Jag kan inte bråka med henne, det vet du.
Anna visste. Sara hade levt hela livet i sin mammas skugga, som en liten buske under en stor björk: den växer visserligen, men får aldrig riktigt sol.
— Varför berättar du det här för mig?
Sara vände ansiktet mot henne. Ögonen var röda.
— För att Erik är ett svin, sa hon lågt. Han har en annan. Linda. Hon jobbar på hans avdelning. Hon är tjugoåtta, har en egen etta i Malmö, och hon har sagt till honom att han bara får flytta in hos henne om han kommer ”utan svans”. Det var hennes ord. Mamma vet om det. Hon har till och med träffat henne. Hon säger att Linda är ”en ordentlig flicka med egen lägenhet”. Och dig tänkte de… ja, du fattar. De ville att du skulle gå därifrån med en enda resväska.
Anna stirrade ut genom vindrutan. Små droppar började slingra sig över glaset; regnet hade dragit in, ett sådant där tunt oktoberegn som kunde hålla på i tre dygn.
— När hade de tänkt göra ägarbytet? frågade hon.
— På torsdag. Mamma har ordnat allt digitalt och bokat hjälp på servicekontoret klockan tio.
— Tack, Sara.
— Vad ska du göra nu?
— Jag har redan gjort det, sa Anna.
Sara blinkade till.
— Vad menar du?
— Precis det jag sa. Gå hem, Sara. Magnus väntar säkert. Och säg inte till din mamma att vi träffades. Det blir bara värre för dig.
Sara nickade. Sedan sträckte hon sig plötsligt fram på ett klumpigt, nästan barnsligt sätt och kramade Anna hårt men snabbt. Hon luktade av den där barrdoften från bilen.
— Förlåt, viskade hon mot Annas axel.
— Du är inte den som gjort det här, svarade Anna.
Först när Anna gick mot porten med matkassarna i händerna slog det henne att det där var de första uppriktiga orden hon hade hört från någon i Eriks släkt på tolv år.
Tingsrättens beslut kom på onsdagen mitt på dagen. Karin vidarebefordrade det till Annas mejl med en kort rad: ”Förbudet är beslutat. Transportstyrelsen är underrättad. Sov gott.”
Någon god sömn blev det inte. På jobbet skrev Anna ut beslutet: två sidor torr juridisk text, ärendenummer, hennes namn, Eriks namn, bilmärke och ett chassinummer som hon tydligen kunde utantill utan att ha vetat om det. Hon vek papperen två gånger och lade dem i väskan, tillsammans med nyckeln och registreringsbeviset.
På torsdagen gick Erik hemifrån tidigare än vanligt. Kvart över åtta. Han sa att de hade morgonmöte.
— Ska du ta bilen? frågade Anna medan hon hällde upp kakao åt Emma.
— Nej, jag tar bussen. Du ska ju köra Emma.
— Det ska jag.
— Då så.
Han pussade Emma på hjässan och Anna någonstans vid örat, utan att se på henne, och försvann ut genom dörren. Anna hörde hur han sprang nerför trapporna i stället för att vänta på hissen.
Utan bilen. Naturligtvis. För att göra ett ägarbyte behövdes inte själva bilen, bara handlingarna och personerna. Och handlingarna trodde Erik låg i handskfacket, dit Maria hade tillgång sedan länge. Hon hade ju bett om en extra fjärrnyckel ”för säkerhets skull, om ni skulle åka bort och bilen behövde flyttas”.
Anna körde Emma till skolan och åkte sedan vidare till jobbet. Hon arbetade som ekonom på ett bostadsförvaltningsbolag, och just den torsdagen skulle rapporterna för underhållsfonderna lämnas in. Siffrorna hoppade framför ögonen. Klockan tio över tio insåg hon att hon satt och summerade samma kolumn för tredje gången.
Tjugo i elva började mobilen ringa. Erik.
Hon lät blicken vila på skärmen tills signalen dog. En minut senare ringde det igen. Sedan kom ett sms: ”Ring mig. Nu.” Strax därefter dök ännu ett meddelande upp, den här gången om registreringsbeviset.