Anna skrev tillbaka: ”Hos mig. Varför behöver du det mitt under arbetsdagen?”
Tre små prickar blinkade fram. Försvann. Kom tillbaka. En ny paus. Sedan började telefonen ringa igen.
— Ja, sade Anna.
— Var är du? Eriks röst lät kvävd, som om han höll handen för munnen medan han talade.
— På jobbet. Jag lämnar in rapporter.
— Anna… Det är en grej. Jag behöver registreringsbeviset. Direkt. Jag tänkte förnya försäkringen och då…
— Försäkringen gäller till mars, Erik. Det var jag som ordnade den.
Det blev tyst i luren.
— Är du hos bilregistret? frågade Anna.
Tystnaden förändrades. Den blev tätare, nästan elektrisk.
— Är din mamma med dig? fortsatte hon.
— Anna, vad håller du på med…
— Ni kan sluta leta efter registreringsbeviset. Ni får ändå inte skriva över bilen. Det ligger ett överlåtelseförbud på den. Beslut från tingsrätten. Det har de säkert redan fått upp i systemet där ni står.
Någonstans i bakgrunden hördes Marias röst, skarp och högljudd:
— Vad säger hon? Vad säger hon, Erik?
— Vilken tingsrätt? fick Erik ur sig.
— En helt vanlig. Sundsvalls tingsrätt. I måndags lämnade jag in ansökan om skilsmässa och bodelning. Kallelsen borde komma till dig vilken dag som helst. Där står allt.
— Du… du har ansökt om skilsmässa?
— Ja. Linda väntar ju på dig utan lösa trådar. Jag gör dig fri.
Hon avslutade samtalet, lade mobilen med skärmen nedåt och vände tillbaka till siffrorna på skärmen. Den här gången summerade hon kolumnen på första försöket. Beloppet stämde, ända ner till sista kronan.
Erik kom hem klockan sju på kvällen. Han bar inga matkassar, inga påsar, ingenting. Han blev stående i köksöppningen, där Anna stod och skar morötter till soppan. Vid bordet satt Emma med tuschpennorna utspridda framför sig och ritade en höstskog till skolans tävling.
— Emma, sade Anna utan att vända sig om. Gå in på ditt rum en stund och fortsätt där. Pappa och jag behöver prata.
Emma såg först på sin pappa, sedan på sin mamma. Därefter samlade hon ihop pennorna och gick. Dörren till barnrummet gick inte igen helt; en smal strimma ljus låg kvar längs springan.
Erik sjönk ner på en pall. Han såg ut som någon som suttit alldeles för länge i en skakig buss på dåliga vägar.
— Hur fick du reda på det? frågade han.
— Det spelar ingen roll.
— Var det Sara som skvallrade?
— Nej, sade Anna. Det var din mamma. I lördags. I garaget. Hon pratade väldigt tydligt. Jag stod bakom skåpet och tog fram däcken.
Erik pressade händerna mot ansiktet.
— Fan, mumlade han mellan fingrarna. Mamma…
— Precis. Mamma.
— Anna, lyssna nu… Det är inte som du tror. Det där var mammas idé. Jag skulle aldrig…
— Erik. Anna lade ifrån sig kniven. I lördags kväll var det du som föreslog att bilen skulle säljas. Du. I morse åkte du till bilregistret. Du. Du letade efter registreringsbeviset utan att säga ett ord till mig. Din Linda är tjugoåtta år och har en etta i Malmö. Så låt oss slippa låtsas att allt handlar om din mamma.
Han tog långsamt bort händerna från ansiktet. När han mötte hennes blick såg Anna något där som hon inte hade sett på många år. Inte irritation. Inte trötthet. Snarare rädsla.
— Vad händer nu då? frågade han.
— Nu blir det domstol. Bilen delas enligt lagen. Hundratjugo tusen kronor kom från försäljningen av mormors rum. Det är arv och ingår inte i bodelningen. Det är mitt. De återstående sjuttio tusen delas lika. Din del blir trettiofem tusen.
— Trettiofem tusen?! Han reste sig nästan från pallen. Den är värd nästan tvåhundra tusen!
— Den kostade hundranittio tusen när vi köpte den. I dag är den värd mindre. Men vill du beställa en värdering så gör det. Jag har inget emot det.
— Anna, det där är… det är inte rättvist!
— Nej, Erik, sade hon med en stillhet som nästan lät främmande till och med för henne själv. Det som inte är rättvist är att sälja bilen till din mamma för tio tusen kronor som hon ändå aldrig tänkt ge dig. Det är orättvist. Trettiofem tusen är enligt lagen. Jag betalar ut dem till dig. Jag har pengar på ett separat konto, sådant jag sparat från bonusar. Du får din del, och bilen blir kvar hos mig. Emma kommer att kunna åka till skolan i bil. Inte behöva ta spårvagnen.
Det sista ordet blev aningen hårdare än de andra. Erik ryckte till. Han förstod.
— Och om jag vägrar?
— Då får domstolen avgöra. Det tar bara längre tid. Och advokatkostnaden blir din, inte min. Karin sade att sådana här mål är rena rutinärenden för henne.
Länge satt han kvar och stirrade på skärbrädan, där den halvt uppskurna moroten låg i orange bitar. Till sist reste han sig.
— Jag åker till mamma, sade han.
— Gör det.
— Jag hämtar mina saker senare.
— Gör det.
Han dröjde kvar i dörröppningen ett ögonblick, som om han hade något mer på tungan. Men han sade inget. Sekunden därpå slog ytterdörren igen.
Emma stack ut huvudet från sitt rum.
— Mamma, gick pappa?
— Ja, gumman. Han åkte till farmor.
— För alltid?
Anna gick fram och satte sig på huk framför henne, på nästan samma sätt som hon hade suttit bakom skåpet i garaget. Skillnaden var att hon inte längre behövde gömma sig.
— Det verkar så. Men han älskar dig. Och du kommer att träffa honom. Du kan åka till honom också. Vi kommer bara inte att bo tillsammans längre.
Emma funderade en stund.
— Men bilen stannar hos oss?
— Hos oss, sade Anna.
— Bra, sade Emma och nickade, som om det var det viktigaste av allt.
Och kanske var det också det, när man var nio år.
Maria ringde två dagar senare. Det var lördagsmorgon, exakt en vecka efter samtalet i garaget.
— Anna, sade hon med en röst så kall att den nästan skar. Vad tror du att du håller på med? Ska du dra min son inför rätta nu?
— God morgon, Maria.
— Kom inte här och låtsas vara artig! Bilen är Eriks! Det var han som köpte den! Det var han som tog lånet!
— Lånet tog vi tillsammans och betalade av tillsammans. Den största delen betalade jag med arvet efter min mormor. Det finns kontoutdrag på allt. Domstolen får titta på dem.
— Vadå arv? Pengar som kommer in i familjen är familjens pengar!
Anna var nära att skratta till. Ord för ord. Som om Maria läste innantill.
— Det är din uppfattning, sade hon. Lagen ser annorlunda på saken. Arv är enskild egendom, även om man är gift. Du kan fråga vilken jurist som helst.
— Jag tänker inte fråga dig om någonting! Du… du… Maria tappade nästan andan av ilska. Du satt där bakom skåpet med flit! Du tjuvlyssnade!
— Jag hämtade däcken, Maria. Ur ert garage. Samma garage där du sa att jag var som familj och fick förvara vad jag ville.
— Jaha, är det så det är! Då kan du komma och hämta dina däck. Jag vill inte se dig sätta din fot i mitt garage igen!
— Det ska jag göra, svarade Anna lugnt. Sommardäcken ligger ju där. Jag kommer på måndag.
— Och nyckeln lämnar du tillbaka!
— Självklart. Och du kan vara snäll och lämna tillbaka extradosan till min bil. Den där du behöll ”för säkerhets skull”.
Det blev alldeles tyst i luren. Sedan kom de korta tonerna.
På måndagen körde Anna till garagelängan strax före fem. Lars kom ut från sin lilla vaktkur och nickade mot henne.
— Svärmor din har redan sagt till, sade han. Du skulle hämta däcken.
— Det stämmer.
— Hon sa också att du lämnat hennes son utan bil. Lars fnös lågt i mustaschen. Jag frågade henne bara: Maria, vems pengar köptes bilen för egentligen? Då blev hon tyst. Jag minns ju hur glad du var här för två år sedan, när du berättade att arvet efter din mormor räckte till bilen.
Anna log svagt. Hon hade helt glömt att hon berättat det för Lars. Men han hade tydligen inte glömt.
Hon låste upp porten och tände lampan. Sedan gick hon förbi det rostiga metallskåpet — samma skåp som förra gången. Förbi svärfaderns gamla cykel. Förbi hyllan med glasburkar, där det nu stod en burk inlagd gurka mindre än tidigare.
De fyra säckarna med sommardäck låg i hörnet. ”VF”, ”HF”, ”VB”, ”HB”. Hennes egen handstil. Hennes egen märkpenna.
Hon lyfte in dem i bagageutrymmet, stängde garaget och gav nyckeln till Lars.
— Kan du lämna den till Maria?
— Det gör jag. Var ska du ha däcken nu då?
— På däckverkstaden på Lindberg. De erbjuder förvaring.
— Där brukar kön gå ända ut till spårvagnshållplatsen.
— Då står jag i kö, sade Anna. Det är inte första gången.
En och en halv månad senare godkände tingsrätten deras överenskommelse. Bilen skulle stanna hos Anna, och Anna skulle betala trettiofem tusen kronor till Erik. Han skrev under alla papper utan att säga något och utan att lyfta blicken. Efteråt berättade Karin att hon hade hört att Erik före förhandlingen hunnit prata med tre olika jurister. Alla tre hade tydligen sagt samma sak.
Med Linda blev det för övrigt ingenting. Utan bil och med underhåll att betala var han visst inte längre lika fri från ”lösa trådar”. Det fick Anna höra av Sara, som hon numera ibland drack kaffe med efter att de hämtat barnen från träningen. Sara körde fortfarande sin Logan med den buckliga stötfångaren. Och för första gången i livet verkade hon faktiskt helt nöjd med det.
Anna fortsatte att dra handen över instrumentpanelen varje gång hon satte sig bakom ratten. Men nu visste hon med säkerhet att bilen var verklig.
Och att den var hennes.