— Lena, varför svarar du inte? Vi är redan ute på vägen! Det är bara en timme kvar, sätt på vattenkokaren! — Annas röst, min svägerskas, skar så klart genom högtalaren att jag fick sänka volymen för att telefonen inte skulle skallra.
Jag kastade en blick på skärmen. Den 30 december, 14.15. Utanför föll blötsnön långsamt och tungt, och så fort den nådde asfalten blev den till grå sörja.
I min lägenhet doftade det nymalet kaffe, och svagt av gran. I hörnet stod en liten julgran som jag hade klätt kvällen innan medan en gammal film rullade i bakgrunden — enkelt, stillsamt och precis lagom.
— Anna, — sa jag och tog en klunk kaffe, nästan förvånad över hur skönt det var att höra tystnaden i mitt eget kök. — Vart är ni egentligen på väg?
— Men ge dig, Lena! — skrattade hon i luren. I bakgrunden hördes barnskrik och ett dovt mansskratt. — Till stugan, så klart! Till oss! Vi bestämde att vi inte tänker sitta och mögla i stan. Vi har sallader med oss, Erik har köpt fyrverkerier. Du kan väl börja förbereda bastun lite smått. Vi kommer ju med barnen, så huset behöver vara varmt när vi är framme.
”Till oss.”
Det där lilla ordet hade skavt i mig i tre år nu, ända sedan min man, Annas bror, gick bort.
Stugan var ett stabilt timmerhus, vackert men krävande, ett sådant som aldrig lät en glömma att det behövde tas om hand. Jag hade ärvt det av mina föräldrar. Inte av min man. Men för Anna hade platsen av någon anledning blivit ”vårt familjehem”, en sorts livstidsbiljett till gratis ledighet.
— Anna, — svarade jag lågt och märkte hur något spänt inom mig började släppa. — Jag är inte i stugan.
Det blev tyst i andra änden. Bara däckens sus mot vägen och bilradion hördes svagt.
— Vad menar du med inte där? — frågade hon, och den nyss så festliga tonen försvann. I stället kom den där hårda kanten fram, den jag kände alltför väl. — Var är du då? Vi har ju sagt att nyår är en familjehögtid.
— Nej, Anna. Vi har inte sagt något sådant. Du meddelade mig bara vad du hade bestämt. Jag är hemma. I Uppsala.
— Jaha, — sa hon, och jag hörde hur hon redan började räkna om planen i huvudet. — Okej. Det är förstås inte bra att huset är kallt. Men nycklarna ligger väl som vanligt i burken under verandan, det vet vi ju. Erik kan elda i kaminen, vi är inte hjälplösa. Så du får packa ihop dig och ta en taxi eller tåget. Vi väntar in dig. Du ska väl inte sitta ensam.
Hon frågade inte. Hon gav order.
Precis som hon hade gjort med min tid förra sommaren, när hon dök upp med tre syskonbarn och lämnade dem hos mig i två veckor. ”Lena, du har ju ändå inget viktigt för dig där ute i friska luften, och jag drunknar i en rapport.”
Precis som hon hade gjort med mina pengar, när jag utan ett ord betalade elräkningarna efter deras vinterbesök, eftersom de ”oj, hade glömt att läsa av mätaren, men vi löser det sen”.
Det löstes aldrig.
Gränsen som inte gick att backa över.
— Anna, åk inte dit, — sa jag och såg en snöflinga smälta mot fönsterrutan. — Vänd om.
— Vad är det med dig, Lena? Har du blivit tokig? Vi har bilen full med mat! Barnen har sett fram emot det här! Erik är trött, han kan inte bara köra hela vägen tillbaka. Sluta krångla nu. Täckningen börjar bli dålig, vi är snart framme. Nyckeln ligger under verandan, jag minns det!
Sedan bröts samtalet.
Jag lade ifrån mig telefonen och lät blicken sjunka.