Mot mina händer.
De låg stilla i knät. Märkligt stilla. För bara ett år sedan hade ett sådant samtal fått mig att flyga upp ur stolen, rusa genom lägenheten, slänga ner saker i en väska och beställa en taxi för att hinna före dem till huset, sätta på värmen, bädda, tända lampor och låtsas att deras ankomst var en glädje.
Allt för att ingen skulle bli sårad.
Allt för att jag skulle vara den snälla.
Ni känner säkert igen det där. När hela kroppen säger nej, men munnen ändå formar ett leende och rösten kvittrar: »Självklart, kom bara, jag har precis tagit ut en paj ur ugnen.«
Vi kvinnor i min generation blev uppfostrade till att inte vara till besvär. Vi fick lära oss att det var bättre att svälja sin ilska än att skapa bråk, att fred i familjen var viktigare än den egna värdigheten.
Men ibland ställer livet en inför ett val. Antingen låter man andra sätta sig ordentligt till rätta på ens axlar, eller så minns man plötsligt att man faktiskt har en ryggrad.
Jag reste mig långsamt, gick fram till sekretären och drog ut en mapp ur nedersta lådan. Överst låg avtalet, daterat den 23 december.
För en vecka sedan hade jag sålt sommarhuset.
Affären hade gått snabbt. Köparen var en man som uttryckligen sökte avskildhet.
Anna hade inte fått veta någonting. Inte ett ord. Jag visste alltför väl vad som skulle hända om jag berättade om försäljningen i förväg. Släkten skulle kasta sig över mig från alla håll. Det skulle handla om »familjens minnen«, om hur jag kunde beröva barnen frisk luft, om att huset ju »också var Karls« på något sätt.
De hade stoppat affären, eller åtminstone försökt. Och om de inte lyckats med det, hade de sett till att skulden gnagde i mig tills jag knappt kunde andas.
Men sanningen var enkel: jag behövde pengarna. Min lön som korrekturläsare, tillsammans med min lilla pension, räckte inte till för att bära kostnaden för tvåhundra kvadratmeter som ständigt krävde något nytt. Ena månaden var det taket som behövde lagas, nästa var det pannan som måste bytas. Jag var trött på att bekosta andras lediga dagar och samtidigt agera vaktmästare åt deras bekvämlighet.
Jag kastade en blick på klockan. Jag hade ungefär en timme på mig att bestämma mig för om jag skulle stänga av mobilen eller stå kvar och ta striden.
Den nye ägaren.
Den där timmen passerade i ett slags märklig dvala. I tankarna följde jag deras resa. Nu svängde de av från stora vägen. Nu drog Erik, Annas man, sina vanliga skämt bakom ratten. Nu satt barnen där bak och studsade av förväntan inför friheten, snön, huset, allt de trodde väntade dem.
De var på väg till ett hus som sedan sju dagar tillbaka inte längre var vårt, utan någon annans borg.
Den nye ägaren, Lars, en pensionerad militär, hade gett mig intrycket av att vara hård men rättvis. När han gick igenom huset före köpet hade han stannat vid staketet och frågat om det gick runt hela tomten.
— Jag tycker inte om oväntade besök, sa han kort medan han skrev under överlåtelsehandlingarna. — Jag har en rejäl hund. Och jag vill ha lugn.
Jag hade varit ärlig med honom.
— Släktingar kan dyka upp av gammal vana, varnade jag. De är vana att komma hit utan att fråga.
Han hade bara dragit lite på munnen.
— Då får jag hantera det, Lena. Privat egendom är privat egendom.
Och nu var alltså två bilar, fullastade med sallader, matkassar och självklar övertygelse om den egna rätten, på väg fram till hans grind.
Telefonen började ringa exakt en timme och en kvart senare.
Det var Anna.
Jag andades ut, rätade på ryggen och svarade.
— Lena! skrek hon i luren.
Det var inte ens ett vanligt skrik. Det var ett gällt tjut, blandat med skallet från en stor hund och en mörk mansröst någonstans i bakgrunden.
— Lena, vad är det som händer?!
— Vad har hänt, Anna? frågade jag, och till min egen förvåning lät min röst alldeles jämn.
— Nyckeln finns inte där! Låsen är bytta! Vi började banka på dörren och då… då kom det ut någon karl! I uniform! Med en jättestor hund! Han säger att huset är hans! Lena, han är ju konstig! Ring polisen, vi vågar inte ens kliva ur bilarna!