— Han är inte konstig, Anna, sa jag och såg min egen spegelbild i den mörka fönsterrutan.
— Inte konstig? Vem är han då?! Varför släpper han inte in oss i VÅRT hus?!
— Därför att det inte är vårt hus längre. Jag har sålt det.
Det blev så tyst i luren att det nästan kändes som om luften hade stelnat. Jag kunde föreställa mig hur tankarna i Annas huvud hackade sig fram, kugge för kugge, medan hon försökte begripa vad jag just hade sagt. I bakgrunden fortsatte hunden att skälla så det ekade.
— Vad sa du? viskade hon till slut. — Sålt? Hur då sålt? Till vem? Men vi då?
— Ni står framför någon annans grind, Anna. Och om jag vore ni skulle jag åka därifrån innan Lars bestämmer sig för att släppa ut hunden ur hundgården. Han verkar vara en man som inte uppskattar dumheter.
— Du… du… Hon tappade nästan andan. — Det där kunde du inte göra! Vi har barnen med oss! Hela bagaget är fullt med mat! Vart ska vi ta vägen nu? Det är den trettionde december! Lena, du har ingen skam i kroppen! Förstår du ens vad du har ställt till med? Vi är ju släkt!
— Släkt, upprepade jag lågt. — Släkt som inte ens kom på tanken att fråga om det passade att komma.
— Fråga? Hur kan man behöva fråga om sånt? Det där har ju alltid varit vårt gemensamma ställe! Karls hus! Du har förstört hela vår nyårshelg! Ring honom genast, den där… mannen, och säg att vi hör till familjen! Han kan väl åtminstone låta oss sova där en natt!
Just då förstod jag det med fullständig klarhet: om jag vek mig nu, om jag bad den nye ägaren om en tjänst — fast jag inte hade någon rätt till det — eller om jag i stället öppnade dörren till min lägenhet i Uppsala, då skulle allt börja om. Då skulle jag återigen bli den där bekväma Lena som alltid löste andras problem.
Och sedan hände precis det jag både hade väntat på och fruktat.
Ett dovt metalliskt dån hördes genom telefonen. Någon hade tydligen börjat hamra på järngrinden. I nästa sekund kom ett morrande, så djupt och hotfullt att det fick det att krypa längs ryggen även på avstånd. Sedan hördes den nye ägarens röst.
— Jag räknar till tre. Därefter öppnar jag grinden. Ett…
Det kostnadsfria alternativet hade just stängts.
— Två… kom det ur högtalaren.
Lars lät nästan vardaglig, som en tågvärd som sakligt ber om biljetten.
— Erik! In i bilen! Nu! skrek Anna.
Därefter följde ljudet av tunga bildörrar som slogs igen, dämpad barngråt och några grova ord från Erik, nu instängda bakom bilrutorna.
Hunden började skälla igen, mörkt och kraftigt, på det där sättet som bara djur skäller när de vet exakt var deras revir börjar och slutar.
— Lena, det här ska du få betala för! Annas röst darrade, men inte längre av självsäker ilska utan av rädsla, kyla och förödmjukelse. — Du har kastat ut oss i vinterkylan! Vi kommer att frysa ihjäl!
— Ni har klimatanläggning i bilarna, Anna, svarade jag och lämnade fönstret. Jag sjönk ner i min favoritfåtölj; benen hade plötsligt blivit tunga, som efter en lång löprunda. — Och till Uppsala tar det ungefär en timme. Gör inte det här till en tragedi när det inte är det.
— Vi tänker inte åka dit! Allt är förstört nu! Vi ville ju fira! Vad ska vi göra med tre lådor mat?
Det var nästan overkligt.
Till och med nu, när hon satt inlåst i en bil framför någon annans grind, var det inte gränserna hon hade trampat över som bekymrade henne. Det var salladerna.
— Lyssna noga nu, avbröt jag henne.