Vid fyrtiofemte kilometern, strax före avfarten, ligger ett hotell som heter Mysinge. Jag skickar platsen till dig på kartan. De har bastu och grillplats, och det borde fortfarande finnas lediga rum.
— Hotell?! — Hon satte nästan luften i halsen. — Menar du på allvar att vi ska fira nyår på ett väghotell och dessutom betala själva?
— Jag ger dig möjliga lösningar, svarade jag. Gratislösningen ”sommarstugan” finns inte längre. Den är borta. För gott.
— Det här kommer jag aldrig att förlåta dig för, Lena. Du är en förrädare. Du har sålt Karls minne för småpengar.
— Nej, Anna. Jag sålde väggar som bara sög musten ur mig. Karls minne sitter inte i några gamla plankor, det finns här inne hos mig. Och pengarna från försäljningen är min trygghet. Samma trygghet som du och Erik för övrigt aldrig betalade tillbaka, när ni lånade till bilen för fem år sedan.
Det blev alldeles tyst i luren.
Den där skulden hade man inom familjen lärt sig att inte nämna. Alla låtsades hänsynsfullt som om den aldrig hade funnits, eller åtminstone som om den sedan länge var glömd.
— Dra åt helvete, fräste hon till slut. Ring oss aldrig mer. Vi vill inte ha med dig att göra.
— Gott nytt år, sa jag lugnt och tryckte bort samtalet.
Sedan öppnade jag kontakten ”Anna, svägerska”, gick in i inställningarna och valde ”blockera”. Några sekunder senare hamnade även Eriks nummer på samma svarta lista.
Nya lås
Lägenheten sjönk tillbaka i stillhet. Det enda som hördes var väggklockans jämna tickande och det svaga fräsandet från bubblorna i mitt glas med mineralvatten.
Jag satt kvar och väntade nästan på att skuldkänslan skulle komma rusande. Den hade ju alltid funnits där, inpräntad av mödrar, mostrar och mormödrar: man ska ställa upp, man sviker inte släkten, familjen går först, även när man själv går sönder.
Jag kände efter. Verkligen kände efter.
Var fanns den där brännande skammen över att ha gjort ”de stackarna” illa?
Den kom inte.
I stället fylldes jag av något annat. En märklig, nästan bortglömd lättnad. Som om någon hade lyft bort en tung filt från mina axlar.
Jag öppnade mappen med papperen ännu en gång. Kontoutdraget låg överst. Ett belopp med sex nollor. Men det var inte bara siffror på ett papper.
Det var handlingsutrymme.
Det var en möjlighet att resa till ett kurhotell i Halmstad när jag själv ville, inte på någon subventionerad plats i ett grått och slaskigt november. Jag skulle kunna ta hand om min hälsa på en bra klinik, utan kölappar, väntelistor och förödmjukande telefonsamtal.
Kanske kunde jag till och med köpa en liten etta vid havet. Jag hade redan länge smygtittat på annonser. Tallar, sanddyner och ett kallt, stramt hav som gjorde mer för nerverna än vilka tabletter som helst.
Och viktigast av allt: den adressen skulle ingen i släkten känna till.
Mobilen plingade till. Jag ryckte till av gammal vana, men det var bara banken som meddelade att ränta hade lagts till på mitt sparkonto.
Jag gick fram till fönstret.
Snön föll fortfarande över staden och lade sig över gatorna som ett rent, vitt täcke.
Någonstans där ute, ute på vägen, var en bil förmodligen på väg att vända mot hotellet. De skulle bli tvungna att betala för sin egen fest. För första gången på många år.
Var jag hård?
Kanske.
Var det rättvist?
Ja.
Ibland räcker det inte att byta lås på en dörr. Ibland måste man också byta lås inuti sig själv, så att människor som vant sig vid att kliva rakt in inte längre hittar nyckeln.
Jag hällde upp hett te med citron, tände ljusslingan i granen och log uppriktigt mot min egen spegelbild i det mörka fönsterglaset.
Nyåret skulle bli stillsamt.
Och det skulle vara mitt.