Jag hörde hjulen från resväskan långt innan min svärmor själv dök upp i hallen.
Sedan skar ett kort, obehagligt ljud genom tystnaden.
Ett av hjulen hade rispat vår nyinlagda trägolvsyta. Med kaffekoppen i handen blev jag stående i hallen och stirrade på den ljusa strimma som nu löpte över golvet.
Vi hade bott i huset i exakt en vecka.
På köksbänken stod fortfarande ouppackade flyttlådor. Gardinerna låg slängda över en stolsrygg, och på väggen i vardagsrummet gapade platsen tom där vårt bröllopsfoto skulle hänga.
Kvällen innan hade jag sagt till min man att det för första gången verkligen kändes som hemma.
Nu stod hans mamma framför mig, sköt upp solglasögonen i håret och sneglade på sitt armbandsur.
”Ni har fram till elva på er att tömma ert sovrum. Från och med nu tar jag över här. Ju snabbare ni förstår det, desto enklare blir det för alla.”
Jag väntade på att hon skulle le.
Det gjorde hon inte.
Bakom henne stod en taxichaufför med ännu en resväska och en lång klädpåse över armen.
”Var ska jag ställa det här?” frågade han.
”I sovr…” började hon.
”Här vid dörren, tack”, avbröt jag.
När chauffören hade gått drog Kristina av sig jackan och räckte den mot mig, som om det var självklart att jag skulle ta emot den. Jag lät händerna vara kvar där de var.
”Rummet mot gatan duger gott åt er”, meddelade hon. ”Jag behöver lugn och ro. Jag sover så lätt, så det enda rimliga är sovrummet mot trädgården.”
Långsamt ställde jag ner koppen på den smala byrån.
”Varför har du tagit med dig allt bagage?”
Hon såg på mig som om jag just hade ställt den dummaste frågan i världen.
”Därför att jag ska flytta in här. Erik vet om det.”
Den meningen slog hårdare än hela hennes plötsliga ankomst.
Erik var på byggvaruhuset. En halvtimme tidigare hade han kysst mig i hallen och lovat att han äntligen skulle sätta upp gardinstängerna. Inte med ett ord hade han nämnt att hans mamma tänkte bosätta sig hos oss.
”Vad exakt är det han vet?”
”Att jag inte längre vill bo ensam.”
Hon tog tag i handtaget på resväskan och började gå förbi mig.
”Först pratar vi”, sade jag.
Kristina stannade tvärt.
”Ursäkta?”
”Du går inte in i vårt sovrum nu.”
Min egen röst förvånade mig. Den lät stadig på ett sätt jag knappt kände igen. Under våra sex år som gifta hade jag sällan sagt emot henne så tydligt.
Oftast hade jag varit tyst. När hon anmärkte på maten jag lagat. När hon påpekade att Erik såg trött ut, som om det berodde på att jag inte tog hand om honom ordentligt. När hon under sina besök öppnade våra skåp och flyttade runt saker efter eget huvud.
Varje gång hade min man sagt samma sak: ”Du vet ju hur hon är. Ta det inte så personligt.”
Men den här gången handlade det inte om en kommentar vid middagsbordet eller om tallrikar som plötsligt stod i fel skåp. Det handlade om vår säng, våra garderober, vår dörr, den vi stängde om oss på kvällarna.
Jag ringde honom.
”Jag hittade rätt pluggar”, sade han direkt när han svarade.
”Din mamma står i hallen med två resväskor. Hon säger att hon ska bo hos oss och kräver att vi ska ha utrymt vårt sovrum före elva.”
I bakgrunden hördes skramlet från kundvagnar och en röst i butikens högtalare.
Sedan sade han: ”Hon kräver vad?”
”Hon påstår att du vet allt.”
”Jag bjöd henne på söndagsmiddag. Inget mer. Jag kommer genast.”