Kristina hade uppenbarligen hört tillräckligt av samtalet.
”Säg åt honom att köpa med sig frallor”, ropade hon. ”Här finns ju inte ens något man kan kalla ordentlig frukost.”
Jag avslutade samtalet utan att svara.
Medan vi väntade gick hon in i vardagsrummet. Hon lyfte upp den gula kudden från soffan, höll den framför sig som om den vore ett felaktigt inköp och släppte sedan ner den igen.
”Den där färgen skär sig fullständigt. Den måste bort.”
Kudden hade min mamma sytt strax innan hon dog. De små, sneda stygnen kände jag igen även på långt håll.
”Den stannar”, sade jag.
Kristina pekade mot en flyttkartong med böcker.
”Om du ska spara på allt blir det väldigt trångt för oss.”
”Erik och jag får plats.”
För första gången sade hon ingenting.
Huset var inte stort. Två sovrum, ett vardagsrum, ett smalt kök och en trädgård där staketet sedan länge borde ha målats om. I badrummet satt de gamla kakelplattorna fortfarande kvar.
Ändå hade vi sparat i åtta år för att kunna köpa det.
Jag hade tagit översättningsjobb på kvällarna. Erik hade efter sina vanliga arbetsdagar åkt hem till kunder och dragit el, satt upp lampor och lagat trasiga vägguttag.
När det sista saknades till kontantinsatsen sålde jag den lilla lägenhet som mamma hade lämnat efter sig till mig.
Kristina hade också bidragit med pengar. Det var ett lån, med papper på allt och en tydlig avbetalningsplan varje månad.
Sedan dess talade hon ändå om det som om hon ensam hade finansierat hela huset.
När Erik öppnade ytterdörren stod hans mamma i köket och gick igenom våra skåp.
”Äntligen”, sade hon. ”Kanske kan du förklara för din fru hur man uppför sig mot familjen.”
Han ställde ner påsen från byggvaruhuset på golvet.
”Mamma, menar du på allvar att du tänker flytta in här?”
”Jag har sagt till dig att jag är trött på att vara ensam.”
”Och jag sade att du kunde komma på söndagsmiddag.”
Hon viftade bort hans ord med handen.
”Man behöver väl inte haka upp sig på varje liten formulering.”
Erik såg på mig. Jag stod fortfarande i pyjamasbyxor. Kaffet i min kopp hade kallnat.
”Det är ganska stor skillnad mellan att bjuda någon på lunch och att låta någon flytta in.”
Kristinas ansikte blev stelt.
”Jaså. Du tänker alltså kasta ut din egen mamma på gatan?”
”Du har en lägenhet.”
”Inte länge till.”
Han rynkade pannan.
Hon stack ner handen i handväskan och drog upp några hopfästa papper.
”Från och med nästa månad bor det hyresgäster där. En mycket trevlig familj. De betalar bra.”
Erik tog pappren ur hennes hand.
”Du har hyrt ut din lägenhet utan att först fråga om du får bo här?”
”Ni har ju ett ledigt rum.”
”Varför kräver du då vårt sovrum?”
”För att det passar mig bättre. Och möblerna måste vi ändå diskutera.”
Erik skrattade till, kort och utan glädje, som om han inte trodde sina öron.
Genast vände sig Kristina mot mig.
”Förr skulle han aldrig ha behandlat mig så här.”
Jag kände den välbekanta impulsen att försöka släta över allt.
Att sätta på kaffe. Att välja mildare ord. Att kanske låta henne ta gästrummet ett par dagar.