Men i nästa ögonblick såg jag framför mig hur de där dagarna skulle sluta.
”Du flyttar inte in här”, sa jag.
”Det där får min son avgöra.”
Erik steg fram och ställde sig vid min sida.
”Det avgör vi tillsammans. Och mitt svar är också nej.”
Kristina sjönk ner på en av köksstolarna. Under ett kort ögonblick trodde jag att hon faktiskt skulle börja gråta.
Men i stället sträckte hon på ryggen.
”Då vill jag ha tillbaka mina pengar. I dag.”
Erik blev alldeles tyst.
Efter flytten, alla avgifter och den oväntade reparationen av värmesystemet fanns det knappt något kvar på vårt konto. Det visste Kristina mycket väl.
”Vi betalar tillbaka enligt den plan vi kom överens om”, svarade jag.
”Den där överenskommelsen bryr jag mig inte om längre.”
”Det gör vi. Därför tänker vi hålla oss till den.”
Mina händer skakade. Jag knäppte dem framför magen för att hon inte skulle se det.
Kristina tog upp sin mobil.
”Jag ringer din syster. Hon ska få höra vad som pågår här.”
”Gör det”, sa Erik.
Hans lugna ton verkade rubba henne mer än om han hade höjt rösten.
Tjugo minuter senare stod hans syster Anna utanför dörren.
Kristina hade sagt till henne att hon mådde fruktansvärt dåligt och att vi försökte kasta ut henne.
Innan Anna ens hunnit ta av sig jackan berättade Erik vad som faktiskt hade hänt.
Anna såg först på resväskorna och sedan på sin mamma.
”Du sa till mig att de hade bjudit in dig att bo hos dem.”
”Måste man lämna in en skriftlig ansökan för allt inom familjen nu för tiden?”
”Om man tänker flytta in hos någon borde man åtminstone prata med dem först.”
Kristina reste sig hastigt.
”Då tar jag väl in på hotell. Där kanske folk behandlar mig med lite respekt.”
Anna lät sig inte dras med.
”När flyttar dina hyresgäster in?”
”Nästa månad.”
”Då kan du åka hem i dag.”
Ingen sa något.
Genom det öppna köksfönstret hördes ljudet av en gräsklippare någonstans utanför. Klockan ovanför kylskåpet tickade plötsligt så högt att varje sekund verkade skära genom rummet.
Kristina vände blicken mot sin son.
”Jag uppfostrade er helt ensam. Förstår du ens hur mycket jag gav upp?”
Erik satte sig mitt emot henne.
”Ja, mamma. Det gör jag. Och jag är tacksam för allt du gjorde. Men det betyder inte att du får bestämma hur vi ska leva eller hur vårt hem ska se ut.”
”Så jag kan alltså inte räkna med dig.”
”Du kan ringa mig. Vi kan ses oftare. Jag hjälper dig gärna att hitta en lösning med din lägenhet också.”
Han gjorde en kort paus.
”Men du flyttar inte in hos oss.”
Kristina stirrade länge ner på bordsskivan, som om svaret kunde finnas där om hon bara tittade tillräckligt länge.
Till slut tog Anna klädpåsen. Erik bar ut en av resväskorna till bilen. Den andra drog Kristina själv efter sig över hallgolvet.
Vid ytterdörren stannade hon framför mig.
”Nu fick du som du ville.”
Jag mötte hennes blick.
”Jag hade önskat att du kom hit, gladdes med oss och sedan åkte hem igen utan att såra oss.”
Hon svarade inte.
När bilen hade försvunnit från uppfarten stängde Erik dörren.
Klockan visade elva.
Vårt sovrum stod orört.
Ändå började jag gråta.
Erik försökte dra mig intill sig. Jag lät honom hålla om mig en liten stund, men sedan tog jag ett steg tillbaka.
”Det är mer än den här morgonen vi behöver prata om.”