Erik nickade bara.
Vi slog oss ner vid köksbordet, omgivna av flyttkartonger som ännu stod staplade längs väggarna.
”Varje gång din mamma kom med kritik mot mig förväntades jag vara förstående”, började jag. ”När hon flyttade runt våra saker skulle jag vara tacksam för att hon försökte hjälpa till. Och om jag protesterade, bara lite, blev det genast jag som skapade bråk.”
Erik drog tummen längs ett litet hack i bordsskivan.
”Jag trodde att det var så man höll lugnet”, sa han lågt.
”Kanske för dig”, svarade jag. ”Men efteråt stod jag många gånger i badrummet och grät.”
Han lyfte blicken.
Den här gången kom inget försvarstal för henne.
”Jag förstod inte att det var så”, sa han efter en stund. ”Förlåt.”
Gardinstängerna blev liggande resten av eftermiddagen.
I stället tog vi fram lånepapperen, räknade på hur mycket som återstod och gick igenom våra utgifter rad för rad. Vi kunde inte betala tillbaka allt till Kristina på en gång. Det var omöjligt. Men vi bestämde oss för att öka takten, så mycket vi klarade utan att välta hela vår ekonomi.
När vi var klara skrev Erik till sin mamma. Han bekräftade nästa avbetalning och lade till att alla besök från och med nu skulle bestämmas i förväg.
Det kom inget svar.
Inte första dagen. Inte den andra. Inte heller den tredje.
På den fjärde dagen ringde Anna. Kristina hade pratat med de blivande hyresgästerna och dragit sig ur uthyrningen.
”Hon är fortfarande arg”, berättade Anna. ”Men väskorna står i hennes eget sovrum igen.”
Under veckorna som följde åkte Erik ensam hem till sin mamma.
Jag behövde avstånd. Och för första gången kände jag inte att jag måste be om ursäkt för det.
Sex veckor senare plingade det till i mobilen.
Får jag komma förbi en timme på söndag? Jag tar med äppelkaka.
Jag läste meddelandet två gånger.
Det var ingen ursäkt. Inte egentligen. Men det var en fråga, och bara det betydde något.
Jag svarade att klockan tre passade.
Kristina kom exakt i tid. I händerna bar hon en rund kakburk. Hon stannade innanför dörren i hallen och såg på mig.
”Var vill du att jag ska ställa den?”
”På köksbordet går bra.”
Hennes blick gled in i vardagsrummet. Den gula kudden låg kvar i soffan. Ovanför den hängde nu vårt bröllopsfoto.
Hon kommenterade inget av det.
När vi drack kaffe nämnde hon att hon själv nog skulle ha valt andra gardiner.
Erik svarade lugnt:
”Vi tycker om de här.”
Kristina rörde långsamt i sin kopp. Sedan frågade hon vad vi hade tänkt plantera i trädgården.
När hon skulle gå blev hon stående intill mig i hallen.
”Den där morgonen talade jag väldigt illa till dig.”
Jag sa ingenting. Jag väntade.
”Det var fel av mig”, fortsatte hon.
”Ja”, svarade jag. ”Det var det.”
Hon nickade långsamt, som om orden kostade mer än hon ville visa.
Senare öppnade jag fönstret i sovrummet. Den svala luften drog över täcket, och utanför rörde sig grenarna på vårt lilla äppelträd.
Erik kom in och tog min hand.
”Vad tänker du på?”
Jag såg mig omkring. Våra böcker i hyllan. Våra kläder över stolen. Växterna vi hade valt tillsammans.
”Att jag börjar känna mig hemma här igen.”
Ute i hallen syntes fortfarande den smala repan efter resväskan.
Nästa dag köpte vi reparationsvax.
Erik satte sig på knä på golvet medan jag höll lampan riktad mot märket. Tillsammans arbetade vi tålmodigt vidare, lager för lager, tills skadan nästan inte gick att upptäcka längre.