Det dröjde exakt en timme och en kvart innan den ringde igen.
Det var Anna.
Jag släppte långsamt ut luften, rätade på ryggen och svarade.
— Maria! — Det som slog emot mig genom luren var inte bara ett skrik. Det var ett gällt tjut, blandat med en stor hunds skall och en mörk mansröst någonstans i bakgrunden. — Maria, vad är det som händer?!
— Vad har hänt, Anna? frågade jag, och min egen röst lät märkvärdigt lugn.
— Nycklarna passar inte! Låsen är utbytta! Vi började banka, och då… då kom det ut någon karl! I uniform! Med en jättelik hund! Han säger att huset är hans! Maria, han är inte klok! Ring polisen, vi vågar inte ens kliva ur bilarna!
Jag såg min spegelbild i det svarta fönsterglaset.
— Han är inte galen, Anna.
— Vad är han då?! Vem är det?! Varför släpper han inte in oss i VÅRT hus?!
— Därför att det inte är vårt hus längre. Jag har sålt det.
Tystnaden som följde var så kompakt att jag nästan kunde höra hur Annas tankar skrapade runt i huvudet på henne, tröga och motvilliga, medan hon försökte förstå orden. I bakgrunden fortsatte hunden att skälla sig hes.
— Vad…? andades hon till slut. — Sålt? Hur menar du sålt? Till vem? Och vi då?
— Ni, Anna, står just nu framför någon annans grind. Och om jag vore du skulle jag åka därifrån innan Lars släpper ut hunden ur hundgården. Han är en mycket bestämd man och har inte mycket till övers för dumheter.
— Du… du… — Hon flämtade, som om orden fastnade i halsen. — Det där kunde du inte göra! Vi har barnen med oss! Hela bagageutrymmet är fullt med mat! Vart ska vi ta vägen nu?! Det är den trettionde december! Maria, du saknar ju helt skam i kroppen! Fattar du ens vad du har ställt till med? Vi är faktiskt släkt!
— Släkt, upprepade jag. — Släkt som inte ens brydde sig om att fråga om det gick bra att komma.
— Fråga? Hur skulle man kunna behöva fråga? Det har ju alltid varit allas! Johans hus! Du har förstört hela nyår för oss! Ring honom genast, den där… människan, och säg att vi hör hemma där! Han kan väl åtminstone låta oss sova över!
I just den stunden förstod jag det fullständigt klart: om jag vek mig nu, om jag bad den nye ägaren om något — som om jag ens hade rätt till det — eller om jag öppnade dörren till min lägenhet i Stockholm för dem, då skulle allt börja om från början. Då skulle jag återigen bli den där praktiska Maria som man kunde kliva över utan att ens torka av skorna.
Och sedan hände precis det jag både hade väntat på och fruktat.
Ett dovt metalliskt dunkande hördes genom telefonen. Någon måste ha börjat slå med nävarna mot järngrinden. Nästa sekund kom ett morrande så djupt att det kröp obehagligt längs ryggraden på mig, trots att ljudet bara nådde mig via mobilen.
Sedan hördes den nye ägarens röst.
— Jag räknar till tre. Därefter öppnar jag grinden. Ett…
Det kostnadsfria alternativet hade just upphört att existera.
— Två… fortsatte Lars, lika sakligt som en biljettkontrollant på pendeltåget.
— Erik! In i bilen! Nu! skrek Anna.
Därefter kom ljudet av tunga bildörrar som slogs igen, dämpad barngråt och några grova ord från Erik, nu instängda bakom bilrutorna.
Hunden började skälla igen, mörkt och ihåligt, med den där säkra tonen hos ett djur som vet exakt var dess revir börjar och slutar.
— Maria, det här ska du få betala för! Annas röst darrade, men nu inte längre av självsäkerhet utan av rädsla och ilska. — Du har kastat ut oss i kylan! Vi kommer ju att frysa ihjäl!
— Ni har klimatanläggning i bilarna, Anna, sa jag och gick bort från fönstret för att sjunka ner i min favoritfåtölj. Benen kändes plötsligt blytunga, som efter en lång löprunda. — Och till Stockholm är det ungefär en timme. Gör inte detta mer dramatiskt än det är.
— Vi tänker inte åka dit! All stämning är förstörd! Vi ville fira nyår! Vad ska vi göra med tre lådor mat?
Det var nästan häpnadsväckande.
Till och med nu, instängd i en bil framför en främmande människas grind, tänkte hon inte på att hon hade trampat rakt över varje rimlig gräns. Hon tänkte på var hon skulle göra av salladerna.
Jag avbröt henne och gjorde rösten så stadig jag kunde.
— Lyssna noga nu, Anna.