Efter ungefär fyrtiofem kilometer, alldeles före avfarten, ligger ett litet hotell som heter Ro. Jag skickar platsen till dig på kartan nu. De har bastu och en plats där man kan grilla. Det borde finnas lediga rum kvar.
— Hotell?! — Hon lät som om hon satte luften i halsen. — Menar du på allvar att vi ska fira nyår på något vägkrogshotell och dessutom betala själva?
— Jag ger er ett alternativ, Anna. Det kostnadsfria alternativet ”sommarstugan” finns inte längre. Det är borta. För alltid.
— Jag kommer aldrig att förlåta dig, Maria. Du är en förrädare. Du sålde Johans minne för småpengar!
— Jag sålde ett hus som sög musten ur mig, Anna. Johans minne sitter inte i ruttna plankor och gamla väggar. Det finns här, hos mig. Och ja, pengarna från försäljningen är min trygghet. En trygghet som du och Erik förresten aldrig fyllde på igen efter att ni lånade av oss till bilen för fem år sedan.
Det blev tyst i luren.
Den skulden hade alla i släkten vant sig vid att tiga ihjäl. Som om den aldrig funnits. Som om det var finare att låtsas att allt var glömt.
— Dra åt helvete, fräste hon till slut. Ring oss aldrig mer. Vi vill inte ha med dig att göra.
— Gott nytt år, sa jag lugnt och tryckte bort samtalet.
Sedan gick jag in bland kontakterna, öppnade ”Anna svägerska” och valde blockera. Direkt efteråt hamnade även Eriks nummer på spärrlistan.
Byte av lås.
Lägenheten sjönk in i en märklig stillhet. Väggklockan tickade jämnt, och i glaset på bordet steg små bubblor genom mineralvattnet med ett svagt fräsande ljud.
Jag satt kvar en stund och väntade nästan pliktskyldigt på att skuldkänslorna skulle komma. Sådant hade ju våra mammor och mormödrar matat oss med hela livet: hjälp andra även om du själv går under, släkten är helig, familjen överger man inte. Jag försökte känna efter ordentligt. Var fanns den där brännande skammen över att ha ”svikit de stackars anhöriga”?
Den kom inte.
I stället fylldes jag av något jag knappt mindes längre. En lätthet. Försiktig först, sedan allt tydligare.
Jag tog fram mappen med papper igen och öppnade kontoutdraget. Där stod summan, med sex nollor efter sig. Det var inte bara pengar. Det var luft. Rörelseutrymme. Mitt eget liv, återlämnat till mig.
Det betydde att jag kunde åka till Båstad för behandling och vila när jag själv ville, inte på någon trist subventionerad plats i novemberregn och snålblåst. Jag kunde resa i maj, när allt slog ut och dagarna var ljusa. Jag kunde boka tid på en bra klinik, ta hand om kroppen utan kölappar, krångel och ständigt väntande.
Kanske skulle jag köpa en liten etta vid havet. Jag hade redan länge tittat på annonser i smyg. Tallar, sanddyner och det där kyliga, strama vattnet som på något sätt lugnar nerverna bättre än några tabletter i världen.
Och viktigast av allt: ingen skulle få veta adressen.
Telefonen plingade till. Jag ryckte till av gammal vana, men det var bara ett meddelande från banken: ränta hade satts in på sparkontot.
Jag gick fram till fönstret. Snön föll fortfarande över staden och lade sig som ett rent, vitt täcke över gator, bilar och hustak.
Någonstans där ute, ute på vägen, höll en bil förmodligen på att vända mot hotellet. De skulle få betala för sin egen nyårskväll. För första gången på många år.
Var det hårt av mig?
Kanske.
Var det rättvist?
Ja.
Ibland krävs det inte mer än att byta lås för att få tillbaka sitt liv. Inte bara låsen på dörren till en sommarstuga, utan också de där osynliga låsen inom en själv.
Jag hällde upp hett te med citron, tände ljusslingan i granen och log ärligt mot min spegelbild i det mörka fönsterglaset.
Nyåret skulle bli stillsamt.
Och det skulle vara mitt.