att han håller på att betala tillbaka en skuld.
På papperet stod Eriks namn.
Under det fanns ett datum från flera år tillbaka.
Och längst ner syntes en underskrift som jag kände igen i samma ögonblick jag såg den.
Min egen.
Problemet var bara att jag aldrig, inte en enda gång i mitt liv, hade skrivit under det där dokumentet.
– Det där kan inte vara min namnteckning, fick jag fram med låg röst.
Lars nickade långsamt.
– Jag vet.
– Varifrån kommer det då?
– Ur Evas skåp. Eller rättare sagt ur en pärm som hon av misstag lämnade framme på bordet i förrgår.
Det jag hade framför mig var en kopia av ett privat låneavtal. Enligt texten hade Erik och jag, sex år tidigare, lånat trehundrafemtiotusen kronor av Eva för att starta någon sorts verksamhet.
Vi skulle, stod det, betala tillbaka tio tusen kronor i månaden.
Det var absurt.
Vi hade aldrig haft något företag tillsammans.
Jag hade arbetat på mottagningen hela tiden, och Erik hade varit anställd på samma firma i tolv år.
– Hur kan någon ens ha trott att det här skulle hålla? frågade jag.
– Kopian i sig bevisar inte särskilt mycket, svarade Lars. – Men när jag såg din underskrift kunde jag inte låtsas som ingenting längre.
– Visste du om det här sedan tidigare?
– Nej. Eva sa bara att Erik brukade hjälpa henne ekonomiskt. Jag trodde att det handlade om några tusenlappar då och då.
– Och nu?
Han drog handen över pannan, som om han försökte stryka bort en huvudvärk.
– I går frågade jag henne varför hon behövde så mycket pengar. Då sa hon att hon bara fick tillbaka ett gammalt lån. När jag frågade vilket lån hon menade blev hon arg. Hon sa att det inte angick mig.
Jag såg rakt på honom.
– Tror du att Erik inte vet vad som står här?
– Jag vet inte vad min son vet, sa Lars tyst. – Men en sak vet jag: för sex år sedan hade Eva inte haft möjlighet att låna ut trehundrafemtiotusen kronor till någon.
Han lät så säker att det knöt sig i magen på mig.
– Varför inte?
– Därför att vi nästan förlorade våra egna besparingar det året.
Han förklarade inte mer än så.
Och jag orkade inte längre gissa.
Jag bad att få ta med mig kopian. Lars gav den till mig, men han bad mig att inte anklaga någon förrän vi hade tittat närmare på pengaflödena.
På vägen hem svängde jag in vid en bensinstation. Där satt jag kvar i bilen i säkert tio minuter med båda händerna hårt runt ratten.
En sak stod klar: Erik hade ljugit för mig.
Det jag ännu inte visste var om lögnen handlade om pengarna, om skulden – eller om något helt annat.
När jag kom hem stod han i köket och gräddade pannkakor tillsammans med Maria. Doften av vanilj låg varm och söt i hela rummet. För ett ögonblick kändes det som om jag levde två liv samtidigt.
Jag väntade tills vår dotter hade somnat.
Sedan lade jag papperet framför min man.
– Känner du igen det här?
Erik kastade en blick på dokumentet och blev likblek.
Inte på ett dramatiskt sätt. Färgen bara rann ur ansiktet på honom.
– Var har du fått tag på det?
– Av din pappa.
– Han har inte förstått allt.
– Då får du förklara.
Min man reste sig, gick fram till fönstret och stod där en stund innan han vände sig om igen.
– För sex år sedan hade jag en väldigt svår period.
– Du? Eller vi?
– Jag.
– Varför står mitt namn på papperet då?
Han svarade inte.
– Erik, det där är inte min underskrift.
– Jag vet.
Efter de två orden blev det så tyst att jag hörde kylskåpet surra ute i köket.
– Var det du som skrev den?
– Nej.
– Vem gjorde det då?
– Mamma tog fram papperet.
– Och du kände till det?
– Jag såg det när hon skrev det.
Jag fick nästan ingen luft.
– Varför stoppade du henne inte? Varför sa du inte att hon inte fick göra så?
Erik grep tag i stolsryggen med båda händerna.
– För att jag då trodde att jag inte hade något val.
Han satte sig ner och började berätta, långsamt och med blicken fäst någonstans bredvid mig.
Sex år tidigare hade det gått rykten om uppsägningar på det fordonsföretag där han arbetade. Erik var rädd att bli av med jobbet. Tillsammans med en kollega hade han börjat fundera på att köpa och sälja begagnade bildelar.
Planen blev aldrig verklighet.
Det visste jag redan.
Det han däremot aldrig hade sagt var att han innan allt föll samman redan hade satsat en stor summa pengar på en affärsmöjlighet.
Mer än hundrafemtio tusen kronor.
– Var fick du de pengarna ifrån? frågade jag.
Han sänkte huvudet.
– Från våra sparpengar.
– Vilka sparpengar?
– De vi hade lagt undan till renoveringen av lägenheten.
Pulsen började slå hårdare i mig.
För de pengarna hade inte försvunnit ur mitt minne. Tvärtom mindes jag dem alldeles för väl.
På den tiden hade Erik sagt att vi tillfälligt inte kom åt hela beloppet på grund av ett fel hos banken. Senare berättade han att renoveringen måste skjutas upp eftersom det hade dykt upp en oväntad utgift i familjen.
Vi bråkade om det, men till slut hade jag accepterat förklaringen.
– Du förlorade alltså pengarna vi hade sparat till renoveringen?
– Ja.
– Och din mamma visste?
– Hon var den första jag berättade det för.
Det visade sig att Eva då hade hjälpt honom att dölja förlusten. Hon hade rått honom att säga att han behövde lösa ett gammalt familjelån. Det var därför det falska avtalet hade skapats.
– Men varför betalar du henne nu? frågade jag. – Om hon aldrig lånade ut något till dig?
Erik teg länge.
– För att hon tog fram papperet igen förra sommaren.
– Och?
– Hon sa att om jag ville att Maria skulle få växa upp i lugn och ro, så borde jag göra rätt för mig.
Jag skrattade till.
Inte för att något var roligt. Utan för att jag inte längre visste hur jag skulle reagera.
– Din mamma utpressade dig?
– Hon sa att hon bara ville få tillbaka det som tillhörde henne.
– Men hon gav dig ju ingenting!
Erik mötte min blick.
– Jo. Något gav hon faktiskt.
Hans nästa mening fick mig att stelna helt.
– Hon satte tillbaka pengarna på vårt gemensamma konto innan du hann upptäcka att de saknades.
Allt fick plötsligt en annan form.
Eva hade alltså verkligen betalat. Men inte trehundrafemtiotusen kronor. Hon hade ersatt den summa som Erik hade slarvat bort genom ett misslyckat affärsbeslut.
– Exakt hur mycket var det?
– Hundrafemtiofem tusen kronor.
– Och var fick hon de pengarna ifrån då?
– Hon sa att det var hennes egna besparingar.
Då dök Lars upp i mina tankar.