Lars ord ville inte lämna mig.
Det året hade även våra egna besparingar nästan gått upp i rök.
Ändå föll bitarna fortfarande inte på plats.
Dagen därpå gick jag, direkt efter jobbet, till det bankkontor där vi tidigare hade haft vårt gemensamma konto. Jag bad om att få ut den kontohistorik som fortfarande fanns sparad från sex år tillbaka. Senare gick Erik och jag igenom de gamla kontoutdragen tillsammans, rad för rad, men ingenting där avslöjade egentligen varifrån pengarna hade kommit.
Tre dagar senare hörde Lars av sig igen.
– Anna, det finns något jag vill visa dig.
Den här gången träffades vi inte i verkstaden, utan på ett konditori i Skövde. Min svärfar satt redan vid ett bord när jag kom. Framför honom stod en kopp kaffe som hade hunnit kallna.
Han lade en gammal anteckningsbok på bordet, en sådan där med handskrivna rader och nötta hörn.
– Den här förde Eva och jag tillsammans på den tiden då vi skrev upp varenda utgift.
Han slog upp den vid anteckningarna från sex år tidigare.
Där stod beloppet:
155 000 kronor.
Bredvid hade någon skrivit: ”Hjälp till Erik”.
– Då trodde jag fortfarande att vi lade undan pengar för vårt barnbarns framtid, sa Lars lågt.
– Vad menar du?
– Eva sa att hon ville öppna ett särskilt konto åt Maria. Jag gick med på det. Vi tog ut den summan från våra besparingar, och jag gav pengarna till henne så att hon kunde ordna allt.
– Och du frågade aldrig vart pengarna faktiskt tog vägen?
– Jo. Hon sa att de var bundna på ett sparkonto. När jag senare började be henne allt oftare att visa pappren svarade hon bara att det inte var någon idé att röra pengarna i förtid.
Lars drog handen över ansiktet och gnuggade sig trött över ögonen.
– Anna, jag är inte stolt över att jag lät det gå så länge utan att kontrollera något. Men det handlade om min fru. Vi har levt ihop i fyrtiotvå år.
– Så de pengar ni trodde var avsedda för Maria gav Eva i själva verket till Erik?
– Det verkar så.
Först då förstod jag varför Lars var så skakad.
Det var inte bara själva pengarna han sörjde.
Han hade förlorat något mycket större: vissheten om att han visste vem människan bredvid honom egentligen var.
Den kvällen bråkade jag inte med Erik. Jag ställde bara en fråga.
– Visste du att de där hundrafemtiofemtusen kronorna egentligen var pengar som skulle sparas åt Maria?
Han stirrade på mig som om jag hade slagit honom.
– Nej.
– Din pappa trodde att ni lade undan dem till barnet.
Erik sjönk ner i soffan.
– Mamma sa att det var hennes egna pengar.
– Och nu har du betalat till henne i fjorton månader.
– Ja.
– Hur mycket är det kvar enligt henne?
– Hon säger att jag ska fortsätta tills hela summan på trehundrafemtiotusen kronor är betald.
– Varför just trehundrafemtiotusen?
– För att det var det som stod på pappret.
– Och du frågade aldrig, inte en enda gång, på vilken grund?
Min man svarade inte.
Då blev något smärtsamt tydligt för mig. Erik var inte bara rädd för sin mamma.
Han var rädd för att jag skulle lämna honom för gott om han berättade vad han hade gjort flera år tidigare.
Därför hade han hellre låtit sin egen familj betala priset för hans hemlighet.
Nästa dag bad jag honom flytta hem till sin bror några dagar. Jag hotade inte med skilsmässa, men jag sa som det var: så länge jag inte visste hela sanningen kunde jag inte fortsätta leva med honom som om ingenting hade hänt.
Han packade utan att protestera.
Maria frågade varför pappa inte skulle sova hemma.
– Vi behöver reda ut några saker en liten stund, sa jag.
– Har ni bråkat?
– Ja.
– Är det på grund av mig?
Jag drog henne till mig så hastigt att stolen nästan välte.
– Nej, älskling. Absolut inte på grund av dig.
Veckan därpå åkte vi tre till Eva: Erik, Lars och jag.
Maria fick vara hos min syster.
Till en början uppförde sig min svärmor som om vi bara hade kommit på en vanlig söndagsmiddag.
Hon hade stekt schnitzel, gjort gurksallad och frågade om vi hade tagit med oss någon kaka.
Ingen satte sig vid bordet för att äta.
Erik lade kopian av låneavtalet på köksbordet.
– Mamma, det här avslutas nu.
Eva såg ner på papperet.
– Vad menar du med avslutas?
– Jag tänker inte fortsätta betala tio tusen kronor i månaden.
– Vad sa du?
– De pengar jag fick av dig ska jag göra rätt för. Men först ska vi reda ut varifrån pengarna kom, exakt hur mycket det handlade om och hur mycket du redan har fått tillbaka.
Eva vände blicken mot mig först.
– Det är du som har fyllt hans huvud med allt det här, eller hur?
Jag sa ingenting.
Då tog Lars till orda.
– Eva, vad gjorde du med pengarna som vi skulle lägga undan åt Maria?
Något skiftade i min svärmors ansikte.
Det var inte ilska.
Snarare en trötthet som plötsligt kom upp till ytan.
– Min son behövde dem, sa hon till slut.
– Och varför pratade du inte med mig?
– För att du aldrig hade hjälpt honom med så mycket pengar!
– Det var våra pengar, Eva.
– Det var vårt barn det gällde!
– Och vårt barnbarn.
Erik avbröt dem.
– Mamma, varför skrev du trehundrafemtiotusen kronor på pappret?
Eva satte sig långsamt ner.
– För att jag ville att du äntligen skulle ta ansvar.
– Genom ett falskt avtal?
– Utan det där pappret hade du aldrig betalat tillbaka en enda krona!
– Men jag var inte skyldig så mycket.
Eva vred sina händer i knät.
– Har du någon aning om vad de pengarna var värda då? Hur många år din far och jag sparade? Hur många somrar vi stannade hemma för att vi inte åkte på semester?
Lars svarade så tyst att jag knappt uppfattade orden.
– Jag vet precis. Det är just därför det gör så ont att du tog ifrån mig rätten att vara med och bestämma.
Sedan hände något ingen av oss hade väntat sig.
Eva reste sig, gick in i sovrummet och kom tillbaka med en liten metallask.
Hon ställde den på bordet.
I den låg bankkvitton, kuvert och ett utdrag från ett sparkonto.
– Varsågoda, sa hon. Här finns allt.
Erik sträckte sig genast efter pappren.
På kontot fanns lite mer än hundratrettio tusen kronor.
Nästan exakt den summa han hade fört över under de senaste fjorton månaderna.
Men kontot stod inte i Evas namn.
Det stod i Marias namn.
Under flera sekunder sa ingen av oss ett ord.
– Jag förstår inte, sa jag till sist.
Eva såg först på sin man och sedan på mig.
– När Erik förlorade pengarna den där första gången räddade jag honom. Jag trodde att jag gjorde det rätta. Sedan gick åren, och jag såg hur han fortsatte leva som om ingenting hade hänt. Han hade aldrig tänkt betala tillbaka av egen vilja.
– Och därför… började jag, men meningen dog ut innan jag hann avsluta den.
Lars såg på henne, och frågan som hade hängt mellan oss gick inte längre att skjuta undan.