När min svärmor för tredje gången försökte släpa tillbaka de två överfulla matkassarna in i min lägenhet, orkade jag inte längre diskutera. Jag tog helt enkelt dörrhandtaget ur hennes grepp, ställde kassarna ute i trapphuset och bad henne gå.
– Det där har du ingen rätt att göra! skrek hon så högt att någon bakom titthålet i lägenheten mitt emot rörde sig. – Det handlar om tre hungriga barn! Om din egen familj!
– Anna, de där barnen är inte mina. Och det här är mat som jag har betalat för.
– Ja, för du har ju råd! Stackars Kristina har det minsann inte!
Det var då jag tog fram mobilen och ringde min man, Erik.
– Kom hem, sa jag när han svarade. – Din mamma står i vår dörröppning och kräver att vi från och med nu ska försörja din syster och hennes tre barn med mat.
I andra änden blev det alldeles tyst.
Sedan talade Erik så lågt att jag knappt uppfattade orden:
– Vilken mathandling pratar du om, Maria?
Just då förstod jag inte att hans fråga var betydligt viktigare än hans mammas skrik.
Jag är trettioåtta år och Erik och jag har bott i Linköping i elva år. Vi bor i en lägenhet på fjärde våningen, femtioåtta kvadratmeter, som vi köpte med lån för sju år sedan. Jag arbetar i receptionen på en tandläkarmottagning, och Erik är skiftledare hos en underleverantör till fordonsindustrin. Vi har inga stora besparingar, men vi lever ordnat. Räkningarna blir betalda, en gång om året försöker vi komma i väg några dagar för att vila upp oss, och vi lägger undan det vi kan.
Barn har vi inte. Inte för att vi älskar vår frihet så mycket, som min svärmor gärna antydde så fort hon fick chansen. Livet blev bara så, och jag hade ingen lust att redogöra för det vid varje familjemiddag.
Eriks yngre syster, Kristina, var trettiofyra och ensam med tre barn: Lars på tolv, Eva på nio och Johan på fem. Hon hade skilt sig två år tidigare och bodde i en hyreslägenhet i Skäggetorp.
Efter skilsmässan hade hon verkligen haft det tufft. Hennes före detta man betalade underhåll när det passade honom, och Kristina jobbade deltid i en butik som sålde hygien- och skönhetsprodukter. Vi hjälpte henne när vi kunde.
Förra julen var det vi som köpte vinterstövlar till barnen. I mars betalade vi Lars skolresa. Under sommaren åt barnen lunch hos oss i två veckor medan Kristina arbetade.
Det ångrade jag aldrig.
Det som däremot störde mig var att Anna tog all hjälp för given, medan varje nej behandlades som en personlig förolämpning.
– Ni har det lätt, brukade hon säga. – Ni är två vuxna med två löner. Kristina står helt ensam och kämpar.
Mer än en gång försökte jag förklara att två löner också betydde två människors arbete och våra egna utgifter. Då blev Anna sårad och drog sig tillbaka i martyrisk tystnad.
I slutet av september bestämde Erik och jag oss för att hålla hårdare i ekonomin. Avgiften till bostadsrättsföreningen hade höjts, och bilen behövde repareras på flera punkter. Därför började vi planera veckans middagar i förväg och storhandla på lördagar.
Just den där lördagen gick matinköpen på drygt 1 300 kronor.
Jag köpte kycklingfilé, köttfärs, ost, ägg, grönsaker, frukt, mjölk, ris, mjöl, tvättmedel och en del andra saker till hemmet. En del av köttet tänkte jag dela upp i portioner och frysa in.
Erik arbetade ett extra förmiddagspass. Jag hade knappt hunnit komma hem med kassarna förrän porttelefonen ringde.
Det var Anna.
– Jag kommer bara upp fem minuter, lilla vän!
Jag tyckte inte om när hon kallade mig lilla vän, men jag släppte in henne ändå.
Så fort hon steg in i köket fick hon syn på kassarna som stod uppradade på bänken.
– Men så bra! Jag kom precis i rätt tid!
Först trodde jag att hon skämtade.
– Till vadå?
– Till Kristina och barnen, förstås. Jag pratade med henne i går, deras kylskåp är tomt. Då tänkte jag gå förbi er och ta med lite mat till dem.
Innan jag hann svara hade hon redan öppnat kylskåpsdörren.
– Den här osten tar jag. Och kycklingen. Det räcker fint till söndagsmiddag åt tre barn. Bananerna kan du också ge mig, Johan älskar bananer.
– Anna, vänta nu lite.
Men hon stod redan och fyllde den ena kassen.
– Hur många yoghurtar har ni? Åtta? Då tar jag sex.
– Jag har handlat det här till oss.
– Och? Ni är två, de är fyra!
– Det betyder ändå inte att du kan ta saker utan att fråga.
Först då såg hon på mig, som om jag hade sagt något fullständigt obegripligt.
– Menar du allvar? Missunnar du barnen lite mat?
– Jag missunnar ingen någonting. Men det här är något som Erik och jag måste bestämma tillsammans.
– Erik har redan bestämt!
Jag stelnade till.
– Ursäkta?
– Han sa att ni från och med nu skulle stå för Kristinas veckohandling. Försök inte påstå att du inte vet om det.
Köket blev plötsligt så tyst att jag hörde kylskåpets svaga surrande.
– När sa han det?
För en kort sekund såg Anna osäker ut.
– Förra veckan. På telefon.
– Då får han berätta det för mig också. Tills dess vill jag att du lägger tillbaka allt.
Det var då hon exploderade.
Hon kallade mig självisk. Hon sa att jag inte förstod vad familj betydde. Att Erik förtjänade en mycket bättre hustru än mig. Till sist slog hon fast att om jag själv hade haft barn, kanske jag hade haft åtminstone lite hjärta i kroppen.
Efter den meningen blev jag tyst.
Inte för att jag saknade svar.
Utan för att hon visste exakt var hon skulle träffa.
Jag drog upp dragkedjan på kassarna, lade tillbaka allt hon hade hunnit plocka ur kylskåpet och ställde sedan ut dem framför dörren.
Anna följde efter mig med ansiktet blossande rött.
– Det här ska Erik få veta!