– Då ringer jag honom nu, svarade jag.
Och när Erik fick höra vad hans mamma hade påstått, blev han först tyst. Sedan frågade han bara:
– Maria, är mamma fortfarande kvar hos dig?
– Ja.
– Släpp inte iväg henne. Jag är hemma om tio minuter.
Innan han lade på tillade han:
– Och fråga henne var pengarna är, de jag gav henne i tisdags.
Anna hörde vartenda ord genom högtalaren.
Jag såg hur handen hon hållit uppe sakta sjönk längs sidan.
– Vilka pengar? frågade jag.
Min svärmor tittade inte på mig. Hennes blick gled i stället mot trapphuset.
– Det har ni inte med att göra, sa hon och gjorde en ansats att gå.
Jag tog inte tag i henne. Jag ställde mig bara inte längre i vägen.
– Anna, Erik vill prata med dig.
– Jag ringer honom sen!
– Visst. Då lämnar du matkassarna här.
Då stannade hon tvärt. Hon såg på kassarna med en sorts förtvivlan jag aldrig tidigare hade sett hos henne.
– Du begriper ingenting, Maria.
– Förklara för mig då.
Men hon svarade inte.
Erik kom tolv minuter senare. Han hade fortfarande arbetsbyxorna på sig, och när han steg in i hallen tog han inte ens av sig jackan.
– Mamma, vi behöver prata.
Anna lade armarna i kors över bröstet.
– Din fru har förnedrat mig inför hela huset.
– I tisdags gav jag dig ettusenåttahundra kronor, sa Erik. – Du sa att Kristina behövde pengar till mat akut. Du sa också att Maria kände till det och att ni redan hade pratat igenom saken.
Det var som om någon hällde iskallt vatten längs min ryggrad.
– Gav du din mamma ettusenåttahundra kronor?
– Från mina egna sparpengar. Jag nämnde det inte för dig eftersom jag trodde att ni hade kommit överens.
– Jag hade ingen aning om någonting.
Erik vände sig mot sin mamma.
– Varför sa du så då?
Anna sjönk ner på den lilla bänken i hallen. På ett ögonblick såg hon många år äldre ut.
– För annars hade du inte gett mig dem.
– Och pengarna?
– De är borta.
– Till vad?
– Till saker.
– Mamma!
För första gången hörde jag verklig ilska i hans röst.
– Jag är inte skyldig att redovisa varenda krona för er!
Erik tog upp mobilen.
– Då ringer jag Kristina.
– Nej! fräste hans mamma.
Det enda ordet fick både mig och Erik att haja till.
– Varför inte? frågade jag.
– För att min dotter redan har nog med bekymmer!
Erik slog ändå numret. Kristina svarade efter tredje signalen.
– Hej, brorsan! Har det hänt något?
– Mamma är här hos oss. Jag vill bara fråga om du fick de där ettusenåttahundra kronorna av henne, de som jag gav henne i tisdags till matinköp.
På andra sidan luren hörde vi hur Kristina stängde en dörr.
– Vilka ettusenåttahundra kronor?
Erik slöt ögonen.
– Hon sa att ni inte hade pengar till mat.
– Erik, jag har inte bett henne om någonting på tre veckor. Tvärtom, jag var hos henne med lunch i går.
Anna reste sig häftigt.
– Så nu ska ni förhöra er egen mor också?
Kristinas röst blev genast annorlunda.
– Är mamma där? Då kan ni fråga henne varför hon inte dök upp i torsdags, fast vi hade bestämt tid.
Ingen sa något.
– Vilken tid? frågade Erik till slut.
– Jag vet inte om jag får berätta, svarade Kristina osäkert. – Jag trodde att ni båda visste.
Då ryckte Anna åt sig sin väska.
– Nu får det vara nog!
Men Erik höjde inte rösten.
– Mamma, nu sätter du dig ner och berättar vad det är som pågår.
Till slut var det ändå inte från henne vi fick veta sanningen.
Tjugo minuter senare stod Kristina i vår hall. Eva och Johan hade hon lämnat hos en granne, och Lars var hemma hos en klasskamrat.
Så fort hon kom in såg jag att hon inte alls var den ansvarslösa och lättsinniga kvinna som min svärmor så ofta hade beskrivit henne som.
Hon var utsliten. Dragkedjan på hennes jacka var trasig, i handen höll hon en skrynklig mapp med papper, och i blicken fanns en trötthet som inte kunde förklaras med några få dåliga nätter.
– Mamma, hur länge tänker du hålla på så här? frågade hon.
Anna stirrade ner på köksbordet.
– Jag ville bara hjälpa till.
– Mig? Eller dig själv?
Kristina satte sig och började långsamt plocka fram dokumenten.
Det visade sig att hon sedan juli nästan oavbrutet hade försökt hitta ett extrajobb. På butiken där hon arbetade var hon anställd trettio timmar i veckan, och i september hade hon dessutom börjat städa på helgerna i ett mindre kontorshus. Det var svårt att få ihop med barnen, men hon hade räknat ut att hon skulle kunna komma ikapp med de obetalda räkningarna till november.
Anna hade känt till allt detta.
Det var till och med hon som hade erbjudit sig att passa Johan på torsdagseftermiddagarna, så att Kristina kunde gå på anställningsintervjuer eller sköta ärenden.
Men under de senaste veckorna hade någonting förändrats.
Först hade min svärmor ställt in barnpassningen. Sedan hade hon bett Kristina om pengar till elräkningen. Därefter hade hon sagt att hon lånat ut sina sparpengar till en gammal bekant och därför inte hade råd att hämta ut sina mediciner.
– I fredags gav jag henne sexhundra kronor, sa Kristina. – Inte för att jag hade pengar över, utan för att jag var rädd att hon faktiskt satt i knipa.
Erik såg på sin mamma.
– Och i tisdags sa du till mig att Kristina och barnen inte hade något att äta.
Annas ögon fylldes av tårar.
– Ni förstår inte vilken situation jag har hamnat i.
– Hjälp oss att förstå då, sa jag.
Anna teg länge.
Till sist pressade hon fram att hon i augusti hade lärt känna någon på nätet.
Det var inte på en dejtingsida, utan i en lokal Facebookgrupp för människor som tyckte om trädgård och odling. I början hade mannen bara skrivit med henne om tomatplantor och balkongblommor. Han sa att han var änkling, sextioåtta år gammal, och att han bodde i Linköping.
I flera veckor skickade de meddelanden till varandra.
Han var omtänksam på ett sätt som gjorde henne mjuk. Han frågade hur hennes dag hade varit. Han mindes hennes födelsedag. Varje morgon skickade han en bild på sin kaffekopp.