För Anna, som hade bott ensam i fem år sedan min svärfar dog, blev de där små meddelandena snart något som dagarna kretsade kring. Hon väntade på dem. Hon svarade noggrant. Hon började planera sina morgnar efter när han brukade höra av sig.
Efter ett tag berättade mannen att han hade pengar på ett konto utomlands, men att banken tillfälligt hade spärrat tillgången till dem. Det lät krångligt, men också trovärdigt när han förklarade det. Först behövde han 900 kronor, sa han, bara till någon administrativ avgift.
Sedan behövdes ytterligare 1 200 kronor.
Därefter 2 100 till.
Anna förde över pengarna.
När hennes egna besparingar tog slut började hon låna.
– Hur mycket har du skickat till honom sammanlagt? frågade Erik.
Min svärmor vred händerna i knät.
– Ungefär 6 300 kronor.
Kristina lutade sig långsamt bakåt, som om luften gått ur henne.
– Mamma… varför sa du ingenting?
– För att jag trodde att han skulle betala tillbaka!
Men det visade sig snart att det inte var hela sanningen.
Anna hade inte bara skickat sina egna pengar och det hon lyckats få ur oss. Tre veckor tidigare hade hon fått tillbaka pengar från årsregleringen på bostadsrättsförsäkringen och dessutom en mindre utbetalning som hon väntat på länge. Även det hade hon fört vidare till mannen.
Nu fanns det nästan ingenting kvar på hennes konto.
– Var det därför du ville ta med dig vår mat? frågade jag.
Hon nickade utan att möta min blick.
– Om jag sa att jag skulle lämna den hos Kristina, skulle ni inte ställa så många frågor.
– Men Kristina behövde ju inte ens den där handlingen.
– Jag vet.
Det var just de två orden som gjorde mest ont.
Hon hade använt sina tre barnbarn som förevändning, eftersom hon visste att det var svårare för oss att säga nej när det handlade om dem.
Och hon hade dessutom räknat med att min barnlöshet skulle göra mig extra mottaglig för skuld.
Erik reste sig från bordet, gick ut på balkongen och blev stående där en stund i den kyliga oktoberluften. Han sa ingenting. Han bara stod där, med ryggen mot oss.
Kristina satt bredvid mig och grät tyst.
Inte för att hennes mamma hade förlorat pengar.
Utan för att hon under flera veckor hade blivit framställd inför familjen som någon som inte klarade av att försörja sina barn.
Dagen därpå följde Erik och Kristina med Anna till banken. De berättade om överföringarna och förklarade att allt tydde på bedrägeri. Anna bröt kontakten med mannen, och de gjorde även en polisanmälan. Banken skulle undersöka om någon del av pengarna gick att spåra eller få tillbaka, men ingen kunde lova något.
Ändå kom de följande dagarna inte främst att handla om pengarna.
De handlade om orden.
Om meningar man ibland slänger ur sig utan att förstå hur djupt de kan skära.
På söndagen kom Kristina hem till oss med barnen. Jag gjorde en stor form potatisgratäng med korv och lök, Lars hjälpte till att duka och Eva visade stolt upp sina teckningar från skolan.
Efter maten kom Kristina ut till mig i köket och ställde sig bredvid diskbänken.
– Maria, jag behöver reda ut en sak med dig.
– Säg det bara.
– Jag vet att mamma har bett er om pengar i mitt namn. Och i barnens namn. Men jag har inte känt till ens hälften av det.
Sedan berättade hon att Anna redan i våras hade sagt till henne att Erik och jag hade det mycket svårt ekonomiskt och att hon därför absolut inte fick be oss om hjälp.
Hon hade till och med påstått att jag hade klagat på Kristina.
– Jag trodde att du var arg på mig, erkände Kristina. Därför ringde jag aldrig när jag faktiskt hade behövt någon att prata med.
Jag blev alldeles ställd.
– Behövt mig? Till vad?
Hon tog upp ett vikt papper ur väskan och lade det på köksbordet.
Det handlade inte om pengar.
Brevet kom från en mottagning i Norrköping. Kristina hade sökt till en utbildning till vårdadministratör, och för att kunna gå vidare behövde hon hitta en praktikplats.
Hon visste att jag arbetade på en tandläkarmottagning, men hon hade inte vågat fråga om jag kunde hjälpa henne att förstå ansökningsprocessen.
– Mamma sa att jag inte skulle störa dig, sa hon lågt. Hon sa att du ser ner på människor som inte har gått på högskola.
Jag blev så chockad att jag först inte fick fram ett ord.
Jag hade aldrig ens gått på högskola. Efter gymnasiet började jag arbeta direkt, och senare läste jag en kurs inom vårdadministration vid sidan av jobbet.
Det hade Kristina inte vetat.
Veckan därpå satt vi tillsammans och gick igenom informationen om utbildningen. Jag hjälpte henne att formulera sitt cv och sortera alla papper. Jag lovade inte att ordna ett jobb åt henne, för det kunde jag inte. Däremot satte jag henne i kontakt med en bekant som hade gått en liknande utbildning tidigare och kunde berätta vad hon borde vara beredd på.
Under den perioden tog vi en paus från de regelbundna träffarna med Anna.
Erik var mycket tydlig mot sin mamma. Från och med nu fick hon inte be om pengar i någon annan familjemedlems namn. Om någon behövde hjälp skulle vi tala direkt med den personen, inte via henne.
Han sa också att hon aldrig mer fick förolämpa hans fru för att vi inte hade barn.
– Maria är inte skyldig dig några förklaringar, sa han. Varken om varför vi inte har barn eller om vad vi gör med våra löner.
Anna bad inte om ursäkt då.
Hon grät bara och sa att alla hade vänt sig emot henne.
Men i början av november hände något jag inte hade väntat mig.
En fredagseftermiddag ringde Kristina.
– Maria, mamma vill träffa dig. Inte hemma hos er. Någon annanstans.
– Varför?
– Hon säger att hon har något hon vill lämna tillbaka.
Jag hade ingen lust alls, men till slut gick jag med på det.
Vi bestämde träff på ett konditori i centrum. Anna var redan där när jag kom. Framför henne stod en kopp te, och bredvid koppen låg ett litet, nött kuvert.
När jag satte mig sköt hon kuvertet över bordet.
– Det här är ditt.
Inuti låg 900 kronor.
– Vad är det här? frågade jag.
– Första avbetalningen.
– Från vad då?
– Jag sålde mina guldörhängen. Och ett gammalt halsband.
Min första reaktion var att skjuta tillbaka kuvertet.
– Anna, det är inte dina smycken jag är ute efter.
– Jag vet, svarade hon. Men jag måste börja någonstans.
Sedan tog hon fram ett annat papper.
Det var en redovisning, skriven för hand, med datum, namn och summor.