När jag kom hem från barnläkaren stod en kvinna jag aldrig hade sett förut mitt i vårt sovrum och vek ner mina kläder i en kartong.
Ändå var det inte det som gjorde mig mest iskall.
Det värsta var att min svärmor stod lutad mot dörrkarmen till köket och med fullständig självklarhet förklarade för henne på vilken hylla Eriks skjortor låg, när vår lille son skulle få sina D-vitamindroppar och hur Erik ville ha sitt morgonkaffe.
– Karin, blanda inte de mörka plaggen med de ljusa, sa hon. – Anna har alltid slarvat med sådant där.
Kvinnan stannade upp med min tröja i händerna.
– Ursäkta… är det ni som är Anna?
Min mobil började ringa nere i väskan. Det var vårdcentralens barnmottagning som ringde tillbaka, eftersom jag av misstag hade lämnat Karls vaccinationskort i receptionen. Jag svarade inte.
Tio månader gamla Karl sov i vagnen. Själv stod jag i hallen i min egen lägenhet och kände det som om jag hade låst upp fel dörr.
– Maria, vad är det som pågår här?
Min svärmor drog till koftan över axlarna.
– Tack och lov att du äntligen dök upp. Vi började nästan tro att du tänkte driva runt med barnet hela eftermiddagen.
– Vem är den där kvinnan?
– Karin. Från och med i morgon ska hon hjälpa till här.
– Hjälpa till med vad?
– Med allt du uppenbarligen inte kommer att hinna med längre. Erik och jag har bestämt att det här inte kan fortsätta. Det är dags för dig att börja arbeta igen.
Hon sa det i samma ton som om hon informerade mig om vilken dag soporna hämtades.
– Jag ska tillbaka till jobbet i november, svarade jag. – Det vet du mycket väl.
– Det är mer än två månader dit. Du kan inte bara sitta hemma tills dess när varenda hand behövs.
Då kom Karin ut ur sovrummet.
Hon var i fyrtioårsåldern, med kort brunt hår, jeans och en ljusgrön blus. Hon såg besvärad ut när hon mötte min blick.
– Jag fick höra att barnets mamma redan kände till överenskommelsen.
– Vilken överenskommelse?
Maria hann svara före henne.
– Det där tar vi i kväll. Lägg ner barnet nu och var snäll och ställ inte till med någon scen.
Först då lade jag märke till att det hängde en främmande kvinnokappa på kroken i hallen. Under den stod ett par skor, och bredvid dem en mellanstor resväska.
Hon hade inte bara tagit dit någon som skulle städa.
Hon hade tänkt flytta in någon hos oss.
Erik och jag hade bott tillsammans i sex år. Vår lägenhet låg i Uppsala, på fjärde våningen i ett renoverat flerfamiljshus på Kvarngärdet. Den var inte stor: två rum, kök, separat badrum och toalett. Men den var vår.
Eller, för att vara exakt: min och Eriks, hälften var.
Vi betalade lånet tillsammans, och den största delen av kontantinsatsen kom från pengar vi själva hade sparat ihop under flera år. Trots det pratade min svärmor ibland om bostaden som om hon hade köpt den åt oss.
Kanske berodde det på att Erik arbetade i hennes familjeföretag.
Efter att hans pappa hade dött var det Maria som tog över den lilla VVS-firman. Erik skötte offerter, beställningar och kontakten med underentreprenörer. På papperet var han teknisk administratör, men i praktiken gick nästan allt genom honom.
Själv arbetade jag som löneadministratör på ett lokalt logistikföretag. Efter att Karl föddes hade jag varit hemma med föräldrapenning.
Vi hade aldrig tänkt att jag skulle bli hemma på obestämd tid. Planen var att jag i november skulle börja jobba trettio timmar i veckan, och Karl hade redan fått en plats på ett litet familjedaghem.
Erik kände till allt detta.
Det var till och med han som hade sagt att vi inte behövde stressa fram något.
Den eftermiddagen ringde jag honom tre gånger innan han svarade.
– Hej älskling, jag är lite…
– Din mamma låter en främmande kvinna packa ihop mina kläder.
Det blev tyst.
I bakgrunden hördes trafikbrus.
– Är mamma redan där?
Det knöt sig i magen på mig.
– Visste du om det här?
– Anna, vi tar det inte på telefon.
– Visste du?
– Jag visste att Karin skulle komma förbi och titta.
– Titta? Erik, hennes resväska står i vår hall!
– Jag är hemma vid sex.
– Svara mig nu!
Men samtalet bröts.
Jag gick tillbaka in i sovrummet. Halva min garderob var tom. Mina kläder låg i kartongen, och handkrämen och böckerna från mitt nattduksbord hade hamnat i en tygkasse.
– Lägg tillbaka allt det där omedelbart, sa jag till Karin.
Hon lade försiktigt ner tröjan.
– Hör på, jag vill verkligen inte skapa problem. Fru Maria sa att rummet behövde göras om, eftersom ni skulle bo hos er mamma ett tag.
Först trodde jag att jag hade hört fel.
– Förlåt?
– Jag förstår inte heller hela familjesituationen, tillade hon lågt. – Jag fick informationen att det var ett gemensamt beslut.
Bakom mig dök Maria upp.
– Nu får ni sluta viska som om någon hade begått ett brott! Anna, din mamma har ju sitt stora hus i Vadstena. Du skulle utan problem kunna vara där några veckor.
– Varför skulle jag flytta från min egen lägenhet?
– Därför att Erik behöver lugn och ro just nu.
Karl vaknade i vagnen och började gråta.
Jag lyfte upp honom. Hans lilla varma kropp trycktes mot mitt bröst, och en sådan vrede steg i mig att jag knappt vågade öppna munnen.
– Maria, ge mig din nyckel.
– Vilken nyckel?
– Nyckeln till vår lägenhet.
– Du tänker inte låsa mig ute från min sons hem!
– Då ringer jag Erik nu, och så reder vi ut tillsammans exakt vad han har gett dig tillåtelse att göra.
Under tiden stängde Karin långsamt sin resväska.
Maria gav henne en blick som fick henne att stanna mitt i rörelsen.
– Du går ingenstans. Erik kommer vid sex.
– Jag tänker inte stanna på en plats där jag uppenbarligen inte är välkommen, svarade Karin.
Just då blinkade ett meddelande till på hennes telefon.
Hon läste det och såg sedan på mig med ett märkligt uttryck.
– Anna, får jag fråga om ni känner till er mans nya anställningsavtal?
Marias ansikte förändrades på en sekund.
– Karin! Det där pratar vi inte om nu!
– Vilket avtal? frågade jag.
Karin bet sig i läppen.
– Det avtal där även er underskrift tydligen behövs.
Maria klev så hastigt mellan oss att hon nästan körde in i Karls barnvagn.
– Nu räcker det! Karin, gå ut i köket!
Men i samma ögonblick förstod jag att jag inte bara hade råkat hamna mitt i ett vanligt familjebråk.
Någon hade förberett någonting.
Och för att det skulle fungera behövde den personen min lägenhet, min frånvaro och troligen även min namnteckning.