Karin gick ändå inte ut till köket. I stället sjönk hon ner vid bordet i vardagsrummet, medan Maria, märkbart förolämpad, tog upp mobilen och ringde Erik.
Jag gav Karl mat, torkade av honom och gick sedan tillbaka till de andra.
– Jag vill veta exakt vad ni har anställt henne för, sa jag.
Karin svarade försiktigt, som om varje ord kunde göra situationen värre.
– Det presenterades som ett privat arbete. Hushållssysslor, barnpassning och längre fram även vissa administrativa uppgifter. Boende skulle ingå.
– Här? frågade jag.
Hon nickade.
– Ja.
– Och vem skulle betala?
– Till att börja med familjeföretaget.
Då lade Maria ifrån sig telefonen.
– Hur vi bokför saker i företaget angår inte dig.
– Vem som bor i min lägenhet angår mig i allra högsta grad.
– Din lägenhet, alltid din lägenhet! sa hon vasst. Som om Erik inte hade någon som helst del i den!
– Då väntar vi tills Erik kommer hem.
Karin öppnade sin väska och tog fram ett vikt papper.
– Jag fick det här i morse. Jag tror att det är bäst att ni också får se det.
Maria sträckte genast ut handen för att rycka åt sig dokumentet.
– Det där skickades till min son!
Men Karin gav det till mig.
Det var inget undertecknat avtal, bara ett utkast. Rubriken löd något i stil med tillfälligt nyttjande av bostad och samarbete kring hushållstjänster.
I en av punkterna stod det att jag samtyckte till att en tredje person fick vistas stadigvarande i vår gemensamt ägda bostad.
I en annan punkt stod det att eftersom jag skulle återgå till arbetet tidigare än planerat, skulle barnets dagliga omsorg ordnas med hjälp av den nyanställda personen.
Längst ner fanns två rader avsedda för underskrifter.
En för Erik.
En för mig.
Mitt namn var redan inskrivet med dator.
Det jag däremot inte kunde begripa var varför en vanlig barnvaktslösning behövde formuleras som ett så invecklat juridiskt dokument.
Klockan var tjugo över sex när Erik kom hem.
Jag mötte honom i hallen precis när han steg ur hissen. Han såg slutkörd ut. Håret låg rufsigt mot pannan och på skjortan syntes en mörk oljefläck.
– Anna, snälla, låt mig bara förklara, sa han.
– Gärna. Börja med varför du vill få bort mig härifrån.
– Ingen vill få bort dig.
– Din mamma och Karin verkar ha uppfattat saken annorlunda.
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
Han gick in i vardagsrummet, och Maria kastade sig genast in i samtalet.
– Min son, den här kvinnan har förstört hela eftermiddagen. Karin var nära att gå härifrån.
– Mamma, var tyst nu, sa Erik.
Under våra sex år tillsammans hade jag kanske hört honom tala så till henne tre gånger.
Maria slöt ögonen, som om orden hade träffat henne fysiskt.
Erik satte sig ner och begravde ansiktet i händerna.
– Företaget har problem, sa han lågt.
– Vad för problem?
– Två större uppdrag har gått åt skogen. På en bostadsrättsföreningsrenovering höll inte underentreprenören tidsplanen, och en annan kund håller inne betalningen. Samtidigt måste löner och leverantörer fortfarande betalas.
– Hur mycket handlar det om?
– Ett par hundra tusen kronor.
Maria avbröt honom snabbt.
– Men det är tillfälligt! Allt ordnar sig i november.
Erik log utan glädje.
– Det har du sagt sedan juli.
Det var då jag fick veta att min man under två månaders tid bara hade fått ut en del av sin lön.
Jag hade inte märkt något på vårt konto, eftersom Erik hade fyllt igen hålen med sina egna besparingar. Våra gemensamma utgifter hade betalats som vanligt, och allt hade sett normalt ut på ytan.
– Varför sa du ingenting? frågade jag.
– För att jag trodde att jag kunde lösa det.
Den meningen gjorde nästan lika ont som det jag hade sett i sovrummet tidigare under dagen.
Karin reste sig tyst.
– Jag kanske borde gå nu.
– Nej, sa Erik. Det här berör er också.
Maria blev plötsligt nervös.
– Erik, jag tycker att ni två ska prata om det här ensamma först.
– Nej, mamma. Nu räcker det med hemligheter.
Min man förklarade att Karin hade varit tänkt som en del av en påstått tillfällig lösning. Enligt Marias plan skulle jag börja arbeta tidigare, så att mer pengar kom in i hushållet. Karin skulle hjälpa till med Karl och samtidigt ta över vissa administrativa uppgifter från företaget.
Men enligt Erik hade det aldrig varit tal om att Karin skulle flytta in hos oss.
– Mamma, du sa att hon skulle komma fyra timmar om dagen.
– Sedan tänkte jag om, svarade Maria. Det blir mycket enklare om hon bor här. Och Anna har ju ändå någonstans att ta vägen.
– Skulle Karl följa med mig då? frågade jag.
Maria teg.
Hennes tystnad var värre än vilket svar som helst.
– En liten pojke ska vara kvar i sitt hem, sa hon till slut. Man kan inte släpa runt ett spädbarn fram och tillbaka.
– Så jag ska börja jobba, flytta hem till min mamma, och mitt barn ska stanna här med en främmande kvinna?
– Förvräng inte mina ord!
– Det är exakt vad du just sa.
Erik reste sig.
– Mamma, gå hem.
Maria rörde sig inte.
– Tänker du verkligen låta henne tala till mig på det sättet?
– Och jag tänker inte låta dig behandla min fru och min son på det här sättet.
För ett kort ögonblick trodde jag att allt äntligen var över.
Men då sa Maria något som fick rummet att bli tystare än det hade varit någon gång tidigare den dagen.
– Om Karin går härifrån kan ni inte betala skulden på tisdag.
Erik stirrade på henne.
– Vilken skuld?
– Den jag tog på mig för er skull.
Karin sänkte blicken.
Själv kände jag hur något kallt drog genom bröstet. Min svärmor hade inte bara lagt sig i vårt liv. Hon hade förmodligen redan bundit oss till något som ingen av oss hade godkänt.
Till slut gick Maria. Innan hon lämnade lägenheten slängde hon sin nyckel på köksbordet.
– Då får ni klara er utan mig!
Erik stängde dörren efter henne.
Karin tog fram ännu ett papper ur väskan.
– Det här hade jag egentligen bara tänkt ge till Erik. Men nu måste ni båda se det.
Det var en kopia av ett dokument om ett privatlån. Långivaren hette Lars Lindberg.
Karins bror.
Lånebeloppet var 180 000 kronor.
Pengarna hade Maria lånat som privatperson, med tre månaders återbetalningstid.
– Hur hamnar din bror i det här? frågade jag.
Karin knäppte händerna hårt i knät.
– Min bror arbetade tidigare som ekonomisk rådgivare. Maria kontaktade honom genom en gemensam bekant. Hon sa att företaget behövde kortvarig hjälp. Lars lånade ut pengar ur sina egna besparingar.
– Och därför kom du hit?
– Inte riktigt.
Sedan berättade hon att hon några månader tidigare hade blivit av med sitt arbete på en grossistfirma för kontorsmaterial. Hon hade stått ensam länge.