Hon uppfostrade sin sextonåriga dotter på egen hand, och hyran hade blivit allt svårare att få ihop till. När Maria fick höra hur hon hade det, erbjöd hon henne arbete.
Till en början hade Karin känt tacksamhet.
Men efter hand började uppgifterna anta en allt märkligare form.
– Först handlade det bara om företagets fakturor och papper, berättade hon. – Sedan visade Maria mig en ritning över er lägenhet. Hon ville veta om det skulle gå att ställa in två sängar i det mindre rummet.
– Två sängar? upprepade jag.
– En till mig. Och en till min dotter.
Erik sjönk långsamt ner på en stol.
– Menar du att mamma tänkte låta er bo i det lilla rummet?
– Hon sa att barnet kunde flyttas in i föräldrarnas sovrum. Och att Anna ändå bara skulle komma hem på helgerna.
Orden lät nästan inte verkliga.
På helgerna.
Till min egen bostad.
Till mitt eget barn.
– Varför gick du med på det? frågade jag Karin.
Hon försökte inte bortförklara sig.
– För att jag var desperat. Maria försäkrade mig om att det var något ni båda hade bestämt. Hon sa att ni i praktiken hade levt åtskilda ett tag och att du hade någon annan bostad ute på annan ort. Men när jag såg dig här i dag, tillsammans med barnet, förstod jag direkt att något inte stämde.
Erik stirrade ner i bordsskivan.
Själv tänkte jag på hur lätt det är att få en människa att tro på nästan vad som helst när hon inte vet hur hon ska kunna betala nästa månads hyra.
Samma kväll åkte Karin hem till en väninna. Hon tog sin resväska med sig. Sedan hjälptes Erik och jag åt att lägga tillbaka mina kläder i garderoben.
Karl sov redan när vi till slut blev ensamma.
– Jag vet inte hur jag ska kunna lita på dig nu, sa jag.
Erik gjorde ingen ansats att röra vid mig.
– Jag förstår det.
– Det värsta är inte att du teg om problemen med företaget. Det värsta är att din mamma kunde gå så här långt eftersom hon trodde att hon hade rätt att fatta beslut åt dig också.
Han svarade lågt:
– Det var jag som lät henne göra det.
Dagen därpå tog han ledigt från arbetet.
Först hade han ett långt samtal med bokföraren. Därefter kontaktade han en jurist. Under tiden gick jag igenom våra egna handlingar: lagfarten, låneavtalet och alla papper som rörde lägenheten. Ingenstans fanns något som tydde på att vårt hem hade pantsatts eller erbjudits som säkerhet för något lån.
Det var en lättnad.
Men det betydde inte att allt var över.
På måndagsförmiddagen satt Erik och granskade företagets konton när han hittade nästa avvikelse.
Under föregående månad hade Maria vid flera tillfällen tagit ut kontanter från bolagets konto. Beloppen varierade. Enligt de underlag som bokföraren hade sett hade en del av uttagen bokförts som företagskostnader, men kvitton och fakturor som kunde styrka dem saknades.
Först antog Erik att hans mamma hade använt pengarna till verksamheten.
Men leverantörslistorna visade något annat.
En av de största utbetalningarna hade gått till en privatperson.
Till samma person som Maria hade lånat 180 000 kronor av.
Till Lars Lindberg.
– Det här kan inte vara en slump, sa Erik.
Vi ringde Karin och bad henne tala med sin bror.
Nästa eftermiddag kom Lars hem till oss.
Han var en man i slutet av fyrtioårsåldern, med glasögon och en mapp under armen. Han såg varken hotfull eller särskilt självsäker ut. Snarare trött och försiktig.
– Jag vill inte dras in i era familjeangelägenheter, började han. – Jag vill bara få tillbaka mina pengar.
Erik lade fram kontoutdragen framför honom.
Lars satt länge och studerade pappren.
Till slut skakade han på huvudet.
– De här överföringarna har inte kommit till mig.
– Men kontoinnehavarens namn är ditt, sa Erik.
– Namnet, ja. Men det där är inte mitt kontonummer.
Då förstod vi alla att det som pågick var betydligt allvarligare än en sjuk idé om att möblera om våra liv.
Lars tog fram uppgifter från sitt verkliga bankkonto och visade vilka återbetalningar han faktiskt hade fått.
Där fanns bara en enda insättning på 15 000 kronor.
I Eriks bokföring syntes däremot sammanlagt 66 000 kronor som påstods ha skickats till Lars.
Vart mellanskillnaden hade tagit vägen visste vi ännu inte.
Den kvällen svarade Maria inte när Erik ringde.
Nästa dag dök hon upp på företagets kontor som om ingenting särskilt hade hänt.
Men den här gången väntade inte Erik ensam på henne. Bokföraren var där. Det var även deras juridiska ombud.
Efter mötet berättade Erik bara det viktigaste för mig.
– Mamma har erkänt att hon använt företagets pengar till annat än verksamheten.
– Till vad?
Han gick fram till köksfönstret och blev stående där.
– Inte till sig själv.
Det visade sig att Maria i flera år i hemlighet hade hjälpt sin syster Eva, som bodde i Eskilstuna. Evas man hade dött efter en svår sjukdom, och efter honom fanns det flera skulder kvar från hushållet. Till en början hade Maria stöttat henne med sina egna besparingar.
Sedan tog de pengarna slut.
Och Eva riskerade till och med att förlora sin lägenhet.
Maria hade inte velat berätta något för Erik, eftersom de flera år tidigare hade grälat just om Eva. Enligt Erik hade Eva gång på gång fattat ansvarslösa ekonomiska beslut, och familjen hade alltid fått rycka in i sista stund för att rädda situationen.
Den här gången hade Maria inte längre haft några egna medel att hjälpa till med.
Därför hade hon tagit det privata lånet av Lars, och därför hade hon också börjat använda pengar från företaget.
När hon förde över pengar för att täcka en av skulderna, angav hon falskt i bokföringen att mottagaren var Lars.
En stor del av de 66 000 kronorna hade i själva verket gått till Evas fordringsägare.
Och planen att låta Karin flytta in hos oss var Marias egen lösning på två problem samtidigt: hon ville ge långivarens syster både arbete och tak över huvudet, samtidigt som hon tänkte få mig tillbaka ut i arbetslivet så att Erik kunde ta ett större ansvar för både företagets och familjens utgifter.
Hon hade hoppats att Lars då skulle visa större tålamod med återbetalningen.
När jag fick höra allt detta satt jag tyst länge.
Inte för att jag plötsligt tyckte synd om min svärmor.
Utan för att det slog mig hur enkelt det kan bli att offra någon annans liv när man kallar det för att hjälpa familjen.
– Vad händer nu? frågade jag till slut.
Erik satte sig bredvid mig.
– Mamma måste betala tillbaka allt hon har använt utan rätt. Bokföraren ska rätta till handlingarna, och juristen hjälper oss att reda ut ansvarsfrågan. Jag lämnar företaget så snart min anställning kan avslutas på ett ordnat sätt.
– Och lånet?
– Det är mammas skuld. Det får hon själv förhandla med Lars om.