– Dina föräldrar klarar sig nog ändå, men min mamma behöver ha det bekvämt, sa Erik och slog igen bagageluckan.
Vi stod på parkeringen utanför Ica Maxi. Där bak låg två säckar kol, en slang, en burk färg till staketet och mina paprikaplantor i en gammal banankartong. Ett par bilar bort försökte en man pressa in en barncykel i sin kombi. Den gick inte in. Han svor lågt, eftersom en flicka på kanske fem år stod bredvid och åt på ett rån.
– Vad menar du med klarar sig? frågade jag.
– Precis det jag säger. Mamma ska bo i stugan hela sommaren. I rummet på nedervåningen. Jag har redan bestämt det.
– Och var ska mina föräldrar vara?
– Där uppe. Eller också kan de stanna hemma i stan ett år, de går inte sönder av det. Anna, tänk lite praktiskt. De är två, de har varandra var de än är. Min mamma är ensam på femte våningen utan hiss. Under hela vintern har hon varit ute fyra gånger.
Han sa att de fick “klara sig”. Fast nej, jag ljuger. Han använde just det där ordet, som om de bara skulle flytta på sig lite och inte göra väsen av saken. Jag gick och tuggade på det i en vecka.
– Nej, sa jag. Erik, nej. Mina föräldrar bor där nere. Pappa är sjuttioåtta. Han tar sig inte upp på vinden, trappan är som en stege.
– Vill han upp, så kommer han upp.
– Han kommer inte att vilja. Och jag vill inte heller. Det är faktiskt hans stuga.
– Där kom det igen. – Erik slog ut med händerna. – Hans stuga. Vem byggde bastun då? Två somrar i rad, varje helg, stod jag där ensam och släpade timmer. Och brunnen? Jag har lagt ner tjugo år på det där stället, men ändå är det alltid din pappas.
Här behöver jag förklara, annars låter det obegripligt. Tomten i koloniföreningen Rönnbäret fick mina föräldrar en gång genom pappas gamla jobb. Huset byggde pappa själv, och när jag var liten räckte jag honom spikarna. För tolv år sedan skrev han över stugan på mig som gåva. Vi åkte tillsammans till en jurist, och jag skrev under alla papper. Då sa han: det där med handlingar orkar jag inte längre, låt den stå på dig, så får jag och mamma somra där så länge vi kan. Och så blev det. Från maj till september bodde de på nedervåningen, där kaminen fanns och där det stod en riktig säng. Erik och jag kom ut på helgerna och sov uppe på vinden.
Och ja, Erik hade verkligen gjort mycket där. Det förnekade jag inte. Inte ens där på parkeringen.
– Då gör vi så här i stället, sa jag. Maria får gärna komma, jag har inget emot det. I bastun finns vilrummet. Där står en bäddsoffa, det finns element, en egen vattenkokare och fönstret vetter mot äppelträdet. Eller så bor hon där nere i juli, och mina föräldrar åker hem till stan just den månaden. Vi kan komma överens.
– Mamma ska inte bo i bastun.
– Varför inte?
– För att det är en bastu. Var nu förnuftig. Människan är sjuttiosex år.
– Och pappa är sjuttioåtta.
Han svarade inte. I stället satte han sig bakom ratten. Jag blev stående en stund och såg, av någon anledning, hur mannen till slut skruvade av framhjulet på barncykeln. Sedan satte jag mig också i bilen. Hela vägen hem var vi tysta. Bara kolet prasslade i bagageutrymmet när bilen svängde.
På kvällen ringde jag mina föräldrar. Jag hade tänkt säga att de skulle packa som vanligt. Inför första maj brukade mamma alltid dra upp plantor; hela fönsterbrädan var full av gamla gräddfilsburkar, bara tomaterna var över sextio plantor.
Pappa svarade.
– Vi åker inte, lilla gumman, sa han direkt, innan jag ens hann öppna munnen. – Din Erik ringde redan i onsdags. Han sa att det blir trångt i år, att han ska flytta ut sin mamma dit. Så jag och din mor har bestämt oss. Vi stannar hemma.
I onsdags. Själv fick jag veta det på lördagen, mellan kolet och slangen.
– Pappa, han hade ingen rätt att ringa dig bakom ryggen på mig.
– Varför skulle han inte ha det? Han är ju svärson.
– Det är din stuga.
– Din, rättade pappa mig. – Jag gav den till dig, så nu får ni bestämma. Men någonstans där man räknar mig som ett huvud för mycket tänker jag inte åka.
Sådan är han. Fyrtioett år arbetade han som mekaniker på verkstad, aldrig ett ord i onödan, men blir han sårad sitter det kvar länge, som en vinter som vägrar ge sig. Senare berättade mamma att han efter Eriks samtal hade suttit en halv dag på balkongen med sina fiskespön. Han bredde ut dragen på en tidning, tittade på dem, lade tillbaka dem i lådan och började om igen.
– Pappa, ni ska åka, sa jag. – Packa precis som ni brukar. Jag ordnar det här.
– Ni ska inte bråka för vår skull.
– Det är inte för er skull. Det är för min.
Han teg en stund och räckte sedan över luren till mamma. Hon frågade om hon skulle sätta sorten Oxhjärta i år också, eller om de skulle spricka igen. I tio minuter pratade vi om tomater.
Under tiden satt Erik i vardagsrummet och tittade på hockey. Jag gick in och ställde mig framför tv:n.
– Varför ringde du min pappa utan att prata med mig först?
– För att slippa bråk. Vi pratade man till man, och han förstod.
– Han förstod att han blivit bortkörd.
– Ingen har kört bort någon. Anna, flytta på dig, det är straffar.
Jag flyttade mig inte. Jag sa att jag på söndagen själv skulle köra ut mammas första plantor till stugan, och att vi till första maj skulle ta med mina föräldrar till rummet på nedervåningen, precis som varje år. Maria fick gärna följa med, plats skulle vi hitta åt henne. Och jag tänkte inte säga det en gång till.
– Vi får väl se, sa Erik och lutade sig åt sidan för att kunna se skärmen.
Själv arbetar jag som tandtekniker och sitter dagarna i ända böjd över andra människors käkar i gips, så tålamod har jag i vanliga fall gott om.