av det brukar jag ha mer än nog. Men den här gången kom allt på en gång, som om någon ryckt undan en spärr. Jag drog ur kontakten till tv:n och gick ut i köket för att skala potatis.
Plantorna på verandan
På söndagen for jag ensam ut till stugan med buss 114. Jag hade med mig fyra lådor med mammas paprikaplantor, bar in dem och ställde dem nere i fönstret där solen låg på. Sedan eldade jag i kaminen och bäddade rent åt mina föräldrar. Erik följde inte med, och han frågade inte heller vart jag skulle.
Men på torsdagen tog han ledigt och åkte dit redan på morgonen. Han sa att han skulle slå på vattnet och kontrollera hur rören hade klarat vintern. Själv stod jag på jobbet. Inför långhelgerna är det alltid kaos hos oss; alla vill tydligen möta maj med hela tänder.
Vid lunchtid ringde Eva, grannen på andra sidan nätstaketet.
– Anna, vet du om det här eller gör du inte det? Din man har kört dit sin mamma. Med två resväskor och en tv. Och han bär ut saker från rummet där nere till verandan. Jag ser ju allt härifrån. Lars madrass har han släpat ut, och några kartonger också.
– Vad för kartonger?
– Hur ska jag veta det? Kartonger bara. Och dina lådor med paprikor står också där ute, direkt på golvet. De har dessutom lovat frost i natt, om du vill veta.
Jag bet ihop och arbetade färdigt passet, lämnade ifrån mig två broar och hann med sista bussen, den som gick tjugo i åtta. Chauffören knäckte solrosfrön hela vägen och lade skalen i en tom kaffemugg, prydligt och noggrant, inte ett enda hamnade bredvid.
På verandan såg det ut exakt som Eva hade beskrivit. Pappas madrass stod hoprullad mot väggen. Bredvid låg mammas låda med gamla stugrockar, pappas gummistövlar och paprikaplantorna. Tre lådor stod raka, den fjärde låg på sidan. Jord hade runnit ut över golvet och hälften av plastmuggarna var tilltryckta. Om någon hade tappat den eller om den ställts så med flit förstod jag aldrig. Jag frågade inte.
I rummet där nere stod redan en främmande tv på byrån. Maria satt på mina föräldrars säng i en stickad väst och drack te ur sin egen kopp, en sådan med guldkant. Den hade hon tydligen tagit med sig hemifrån.
– Lilla Anna, sa hon. Erik sa att du inte skulle komma förrän på lördag.
– Maria, det här är mina föräldrars rum.
– Det vet jag, kära du. Jag bad inte om någonting. Erik sa själv: mamma, packa, vi åker. Om jag är i vägen kan jag förstås resa hem igen.
Och där satt hon kvar. Koppen höll hon fortfarande i handen.
– Ni är inte i vägen. Det finns en soffa i bastustugan, där är varmt. Jag bäddar åt er själv.
– I bastustugan, upprepade hon långsamt. Jag tog ut åtta och ett halvt tusen kronor från mitt sparkonto till den där borrade brunnen åt er. Det kanske du har glömt.
– Nej. Det har jag inte glömt.
– Och Emma hade jag hos mig ända tills hon började skolan, när ni båda arbetade. Varenda morgon klockan åtta tog jag mig genom hela stan. Jag säger inte det här för att förebrå dig. Jag menar bara att nu ska jag tydligen stoppas undan i bastun, som en gammal kvast.
Då kom Erik in från gården med en skiftnyckel i handen.
– Vad gör du här? frågade han.
– Räddar paprikaplantor. Ställ tillbaka sakerna.
– Anna, tänk lite praktiskt. Vart ska jag köra henne nu när det snart är natt?
– Ingenstans. Hon kan sova här i natt. Men i morgon kväll ska det här rummet vara tomt. Vinden eller bastustugan, ni får välja själva. Jag har inget emot att din mamma är här. Jag har emot att mina föräldrar inte får vara det.
– Hon tar sig inte upp på vinden.
– Det gör inte pappa heller.
– Din pappa, sa Erik, går fortfarande och fiskar.
Paprikorna bar jag upp själv. Två vändor blev det, uppför just den där trappan.
Jag sov på vinden den natten, under två täcken. Erik lade sig på kökssoffan. Nere i huset muttrade tv:n ända till midnatt, någon kriminalserie om utredare.
Och där, det ska jag erkänna, började jag vackla. Jag låg vaken och tänkte: tänk om det är jag som är dum och envis? Maria är ingen elak människa. Hennes man har varit borta i sex år, hon bor ensam i en tvåa på femte våningen och pratar med tv:n om kvällarna. Emma hjälpte hon faktiskt till att fostra. Och bastustugan byggde Erik nästan ensam under två somrar, medan jag kom dit med smörgåsar och stod och beundrade hur händig min man var.
Kanske hade mina föräldrar klarat sig ett år utan stugan? Pappa hade ju själv sagt att han inte tänkte åka.
På laboratoriet hade vi en gång en gammal man som kom in med en alldeles ny protes och ville få den omgjord. ”Sätt in en gul tand åt mig, flicka lilla”, bad han, ”en som ser ut som guld, som man hade förr. Annars säger kärringen att jag inte liknar mig själv.” Hela passet skrattade åt det, men vi gjorde som han ville. Nåja, nu svävade jag visst iväg.
Det som drog mig tillbaka var enkelt. Jag såg pappa framför mig på balkongen med sina drag och linor. Fyra månader där, ända till september. Och mamma med tomatplantorna som hon inte skulle ha någonstans att sätta.
Ni kanske tycker att allt det här blev ett bråk om ett enda rum. Det kan hända. Men det finns bara ett rum med kamin i huset, och det var inte Erik som byggde det.
På morgonen stod han vid tvättstället och sköljde ansiktet, frustande som han alltid gjorde.
– Jag har tänkt, sa han in i handduken. Mamma blir kvar där nere. Dina föräldrar har jag förklarat allt för, och de tog inte illa upp. Den saken är avgjord.
– För dig, ja.
– Och om vi nu ska vara noga är hälften av allt här mitt också. Enligt lagen. Tjugosju års äktenskap.
Det där med hälften hade jag aldrig hört honom säga förut. Jag svarade inte, för jag visste faktiskt inte vem som hade rätt, han eller jag. Gåvobrevet låg hemma i pärmen med handlingar, och juridik begriper jag mig på ungefär lika mycket som hockey.