Jag åkte därifrån med första bussen på morgonen. Väl inne i stan ringde jag en juristbyrå som låg vid torget. De svarade att de inte tog emot några besök förrän ledigheten var över, men de satte upp mig på en tid på onsdagen.
Vad juristen sade om bastun
Byrån låg en halvtrappa ner, i ett källarplan. På dörren satt en skylt: ”Juridisk rådgivning. Kopiering.” Juristen visade sig vara en man i fyrtioårsåldern, klädd i stickad väst. På fönsterbrädan bakom honom stod ett akvarium utan fiskar. Bara en ensam snigel kröp långsamt över glaset.
Jag lade fram gåvobrevet och ett färskt utdrag ur fastighetsregistret. Utdraget hade jag beställt kvällen innan via en e-tjänst, och det hade kommit snabbare än vattnet hann koka upp i vattenkokaren.
Han bläddrade igenom pappren.
– Fritidshuset har du fått som gåva, sade han. Då räknas det som din enskilda egendom, inte som giftorättsgods. Din man är alltså inte ägare här. Vem som ska bo där under sommaren bestämmer du.
– Så jag kan neka honom att komma in?
– Rent formellt, ja. Det är ett fritidshus, ingen är folkbokförd där. Du har rätt att byta lås, eftersom egendomen är din. Men… Han knackade med pennan mot skrivbordsskivan. – Bastun byggdes under äktenskapet?
– Ja. För ungefär nio år sedan.
– Med gemensamma pengar och med hans arbete. Brunnen också, förmodar jag. Där finns något han kan gå vidare med. Han kan begära ersättning, och om han lyckas visa att investeringarna höjt värdet på hela fastigheten betydligt kan han även försöka kräva en andel. Men det är han som måste bevisa det, med värderingsman, kvitton och allt sådant. Det går inte fort. Samtidigt tänker jag inte lova dig att han inte har någon chans alls.
– Och hans mammas saker?
– Lämna tillbaka dem i oskadat skick. Gör en förteckning och låt någon utomstående skriva under, till exempel en granne. Släng ingenting. Inte ens ett par tofflor.
– Och de där åtta tusen femhundra kronorna som svärmor gav till brunnen?
– Finns det något kvitto? Skuldebrev? Något skriftligt?
– Vadå skuldebrev, hon är ju hans mamma.
– Då blir det juridiskt svårt för henne att kräva tillbaka pengarna. Det kan ses som en gåva till familjen. Men hur du gör rent samvetsmässigt får du själv avgöra. Där kan jag inte ge dig råd.
På andra sidan väggen surrade kopiatorn oavbrutet. En kvinna höll på att kopiera en hel bunt med räkningar och räknade dem högt för sig själv.
Sedan tog juristen av sig glasögonen och sade, inte längre med den där torra myndighetsrösten, att sådana här historier sällan slutade fredligt. Han bad mig fundera över om striden verkligen var värd det.
Jag sade att jag skulle tänka på saken.
Rådgivningen kostade mig sju hundra kronor. Under tiden hade snigeln i akvariet hunnit från ena rutan till den andra.
När jag kom ut gick jag över torget och köpte rädisor, helt utan anledning. Det fanns redan hemma.
Jag tänkte hela dagen.
På kvällen ringde jag Erik. Han bodde fortfarande ute vid stugan med sin mamma och åkte till jobbet därifrån.
– Erik, jag säger det här en sista gång. Juni och augusti är nedervåningen min. Juli får din mamma vara där. Annars får hon ha bastun hela sommaren. Jag köper en matta dit och hänger upp gardiner.
– Det där har vi redan pratat om.
– Nej, det har vi inte. Du har meddelat hur det ska bli.
Han svarade inte på länge. I luren hörde jag hur grinden gnisslade i vinden.
– Anna, sade han till slut.
Hans röst lät annorlunda. Mjukare. Så hade han inte låtit på länge.
– Pappa bad mig hela tiden att köra honom till stugan. ”Ta mig dit någon dag”, sade han. Och jag sköt upp det. Hela tiden. Antingen jobbade jag skift, eller så var bilen på verkstad. Jag tog honom aldrig dit. Försök förstå. Hur ska jag nu säga till mamma: gå och bo i bastun?
Jag satt tyst och vred vigselringen runt fingret. Bara lite till, så hade jag gett efter. Ärligt talat hade jag redan öppnat munnen för att säga: okej, låt henne bo där nere.
Men i stället frågade jag:
– Och mina föräldrar då?
– Dina klarar sig. De är två, de har varandra.
Där var det igen. Samma ord. Inte längre sagt i stundens hetta på en parkering, utan lugnt. Efter betänketid.
– Då gör vi så här, sade jag. Rummet ska vara tomt senast på lördag. Annars ordnar jag det på mitt sätt.
– Och vad betyder det?
– Det märker du.
– Håll inte på och hota, sade han trött. På torsdag tar jag med mamma in till stan. Hon måste till banken och ta ut pengar, och så ska hon vattna blommorna. På lördag kör jag tillbaka henne. Och inga scener, Anna.
En låssmed hittade jag på Blocket på kanske tjugo minuter. Mitt arbetspass bytte jag bort med Sara; hon var ändå skyldig mig en tjänst efter alla gånger jag täckt upp när hon varit sjuk. Mamma fick ett kort besked i telefonen: på fredag hämtar jag er med taxi, packa plantorna. Hon frågade om Erik visste.
Jag sade att han skulle få veta.
På torsdagen vid lunchtid mötte jag låssmeden vid grinden till Rönnbäret. Han var runt tjugofem, kom i en gul liten Nissan och snörvlade hela tiden, trots att det var varmt ute. Han bytte låset i grinden och cylindern i ytterdörren. För arbete och material betalade jag ett tusen sexhundrafemtio kronor.
Sedan började jag samla ihop sakerna.
Det tog tid. Nästan tre timmar.
Maria fick ihop fyra väskor och en tv. Den lindade jag in i ett överkast. Koppen med guldkant svepte jag in i en handduk och lade överst. På byrån hade svärmor hunnit ställa ett inramat foto av sin man, det där där han stod i keps utanför garaget. Ramen packade jag in i min egen sjal så att glaset inte skulle spricka. Efteråt blev jag sittande på sängkanten i ett par minuter utan att röra mig.
Eriks saker lade jag för sig: rakhyveln, träningsoverallen, två tröjor och mobilladdaren. Hans verktyg i förrådet lät jag vara.
Förteckningen skrev jag för hand på två ark. Eva skrev under, men hon knep ihop läpparna medan hon gjorde det.
– Åh, Anna, sade hon. Han kommer inte att förlåta dig det här.