– Bastun står ju kvar på samma plats, sade jag.
– Det är inte timret jag talar om.
Pappas madrass bar jag tillbaka till sängen och bäddade ordentligt. Däremot hittade jag aldrig hans gamla radio, den där apparaten som alltid hade stått i fönsterkarmen. Jag letade överallt: på verandan, i boden, bakom lådor och hyllor. Den var borta.
På lördagen vid grinden
Mina föräldrar hade jag kört dit på fredagskvällen med taxi. Resan gick på ungefär femhundra kronor, och mamma satt hela vägen med en låda tomater i knät. Pappa vägrade in i det sista. Till slut sade jag: pappa, du har ju själv sagt att stugan är min, så nu bjuder jag hit er. Då hade han inget svar.
De kom på lördagen vid tiotiden. Nej, tidigare än så måste det ha varit, för mamma hade inte ens hunnit lyfta bort gröten från spisen.
Först hörde jag bilen utanför. Sedan hördes det hur Erik började pilla med nyckeln i låset till grinden. Efter en stund ringde han mig, trots att jag stod ute på trappan och han mycket väl såg mig.
Jag gick fram, men öppnade inte.
– Vad är det här? frågade han genom nätet.
– Ett nytt lås.
– Öppna.
– Nej. Era saker är hopplockade. Här är listan, Eva har skrivit under. Jag bär ut allt nu.
Han läste första sidan. Den andra brydde han sig inte om.
– Låter du min mamma stå kvar utanför staketet?
– Jag erbjöd henne bastun. Och jag bjöd hit henne i juli. Du sade att mina föräldrar fick klara sig ändå.
– Jag sade det i affekt!
– Du sade det två gånger, Erik. Andra gången var i onsdags, i telefon.
Han drog i grinden en gång till, men inte längre rasande. Mer som när man kontrollerar om gasen verkligen är avstängd. Nätet skallrade till. På Evas sida blev det plötsligt tyst; hennes hacka slutade slå i jorden.
– Tjugosju år, Anna.
– Jag vet hur länge det har varit.
Maria klev ur bilen. Hon bar en beige kappa och höll en plastpåse från Ica i handen. Hon kom fram, såg först på det nya låset och sedan på mig.
– Anna, är jag en främling för dig nu?
– Nej. Men i det där rummet bor min pappa.
Just då kom pappa ut på trappan i sin slitna väst.
– Anna, släpp in dem bara. Folk tittar ju. Din mamma och jag kan gå upp på övervåningen, jag klättrar försiktigt.
– Pappa, gå in igen.
– Lilla vän.
– Gå in, snälla.
Hade ni öppnat? Solen hade redan börjat hetta den morgonen, svärmor stod där i sin kappa, och genom plasten såg jag att hon hade ett bröd och en liter filmjölk i påsen. Min egen far bad mig. Bakom nätet låtsades Eva rensa jordgubbslandet.
Jag öppnade ändå inte.
Jag bar ut väskorna en efter en och ställde dem i gräset utanför grinden. Tv:n hann pappa bära ut innan jag kunde stoppa honom. Erik tog emot den ur hans händer, och en kort stund stod de där båda två, med samma filt mellan sig.
– Lars, jag har inget emot dig personligen.
– Det vet jag, Erik, sade pappa och gick tillbaka in.
Erik lastade in allting i bilen. Sedan kom han tillbaka till grinden.
– Bastun plockar jag ner. Stock för stock tar jag med mig. Och brunnen tänker jag dra inför rätta.
– Gör det.
– Anna, kom igen nu. Vi kan lösa det här vettigt. Jag försökte ju vara schysst.
– Hade du varit schysst hade du frågat först.
Maria såg inte åt mitt håll mer. Hon sade bara till sin son att de skulle åka, annars skulle filmjölken bli varm. Och så körde de därifrån.
Nu är det oktober, och potatisen tog vi upp utan honom.
Erik bor hos sin mamma. Vinterkläderna hämtade han i juni medan jag var på jobbet; nycklarna till lägenheten har han fortfarande. Han har inte ansökt om skilsmässa. Det har inte jag heller. I augusti kom ett brev från hans jurist, ett kravbrev. Bastun och brunnen hade värderats, och av mig begär de fyrtioett tusen tvåhundrasextio kronor. På mitt konto finns fjortontusen trehundra. Min egen jurist, han med västen, säger att vi antingen kan förhandla eller låta saken gå till domstol. Då utses en ny värderare, och ingen kan i förväg säga var summan landar. Jag har ännu inte svarat.
Åttatusenfemhundra kronor för brunnen förde jag över till Maria redan i juni, i två omgångar, från semesterpengarna. Hon skickade inte tillbaka dem, men hon skrev heller ingenting. Senare fick jag höra genom Eriks moster att Maria under hela sommaren knappt hade gått längre än till bänken utanför porten. Hon sade det med en sådan ton att jag verkligen skulle förstå vad jag hade gjort.
Bastun står fortfarande kvar. Ingen har monterat ner den. Pappa går inte dit. Han tvättar sig i en balja i köket och säger att han inte tänker använda något han inte har byggt själv. Om jag ska vara ärlig gör det mig arg. För hans skull gick mitt äktenskap sönder, och han sitter ändå där och plaskar i en balja.
Fast nej. Inte för hans skull. Jag sade ju själv den gången vem det egentligen handlade om.
Emma ringde från Örebro redan i maj.
– Mamma, lämnade du farmor Maria utanför grinden med väskorna? Är du riktigt klok?
Hon lovade att komma i augusti, men hon kom aldrig. I familjechatten sätter hon hjärtan under sin pappas bilder, men inte ett enda under mina tomater.
Sorten ”Oxhjärta” sprack förresten i år igen. Mamma säger att det är sådan sorten är.
Eva hälsar bara ibland, varannan gång ungefär, och varför vet jag inte. Jag har inte gjort henne något. Radion har fortfarande inte kommit fram. Pappa frågar inte efter den. Han lyssnar på nyheterna i mobilen och håller den mot örat som om den vore en snäcka.
Vissa nätter spelar jag upp allting igen. Låset. Listan. Plastpåsen med filmjölken. Pappas ”lilla vän” från trappan. Han bad mig ju inte för att han var svag. Han skämdes inför människorna omkring oss. Och han skämdes för min skull också.