— Nå, har lönen kommit in på kontot? Säg nu, hur mycket fick du den här gången? frågade min svärmor redan i dörröppningen, utan att ens låtsas hälsa.
Birgitta klev in i vårt hem med minen hos en myndighetsperson som kommit för att genomföra en kontroll, medan jag tydligen spelade rollen som misstänkt skattesmitare. Det var den första i månaden, vilket betydde att löneutbetalningen hade gjorts, och av någon obegriplig anledning hade min svärmor utsett sig själv till ansvarig för min privatekonomi. Jag stod kvar i hallen med matkassen i handen och stirrade på denna självsäkra kvinna. Vissa människor har verkligen en märklig egenskap: andras pengar betraktar de som gemensamma familjeresurser, men sina egna besparingar vaktar de som statshemligheter.
— God dag, Birgitta, svarade jag lugnt medan jag stängde ytterdörren bakom henne. — Kom in i vardagsrummet, men min plånbok tänker jag inte redovisa för dig.
Hon drog missnöjt ihop munnen, sparkade av sig skorna och marscherade med bestämda steg rakt mot köket.
— Sluta genast med den där teatern, jag har kommit i ett viktigt ärende! brummade Ragnar från hallen.
Vår stora gröna papegoja hade en nästan kuslig talang för att lägga de mest olämpliga fraserna på minnet och sedan använda dem vid exakt rätt tillfälle. Ragnar hade ogillat Birgitta öppet ända sedan förra sommaren, då hon försökte mata honom med saltade jordnötter trots alla våra förbud. Som svar hade fågeln satt näbben ordentligt i hennes finger. Sedan dess såg han det som sin plikt att kommentera hennes besök med största möjliga skepsis.
Birgitta slog sig ner vid köksbordet och lade händerna prydligt i knät, som om hon väntade på att jag skulle ställa mig i givakt.
— Le inte sådär, Anna. Läget är allvarligt, började hon med den där undervisande rösten som alltid fick mig att vilja räkna till tio. — Maria behöver pengar omedelbart.
Maria, min trettioåriga svägerska, befann sig i någon sorts ständig nödsituation. Ena veckan behövde hon akut byta stil och resa bort till kusten i en månad för att hitta inre balans. Nästa vecka krävde hennes kreativa själ stora förändringar, gärna betalda av någon annan.
— Och vad har drabbat vår lilla martyr den här gången? frågade jag och satte mig mittemot henne. — Har hon återigen fått existentiell kris av för lite sömn?
— Tandläkare! suckade Birgitta med tragisk tyngd. — Hon måste sätta in implantat. Det handlar om hälsa, utseende och status! Utan dem kan hon inte få ett ordentligt arbete, hon skäms ju för att le. Det finns bara en lösning: ingreppet måste göras snarast, och kliniken kräver hela betalningen direkt.
— Jag förstår, ett leende är förstås viktigt, sa jag och nickade.