— Särskilt när någon annan förväntas stå för kostnaden, tillade jag torrt.
— Precis! Hon har ju inga pengar just nu, och lån är rena träldomen! utbrast Birgitta, märkbart upplivad och fullständigt döv för min ironi. — Jag har redan tänkt igenom allt. Du och Erik har det gott ställt, ni har inga barn än, bolånet är avbetalat sedan länge. Därför har jag kommit fram till att du varje månad ska föra över halva din lön till Maria tills hela skulden till kliniken är betald.
Det stormade inte inom mig. Tvärtom. Jag kände bara en iskall nyfikenhet: exakt var gick egentligen gränsen mellan vanlig fräckhet och ren sagovärld?
— Så ni dyker alltså upp just på min lönedag för att, i någon sorts officiell ordning, ta en del av min inkomst till er vuxna dotters tänder? Har jag förstått er ädla plan korrekt?
— Anna, vad är det där för torghandlaruttryck, “ta”? sade svärmor och rynkade ogillande på näsan. — Vi är ju en familj. Nära släktingar hjälper varandra när det krisar. I dag stöttar ni Maria, i morgon kanske hon säger ett vänligt ord till er. Dessutom har du ändå inget särskilt att lägga pengarna på, medan flickan faktiskt behöver kunna le.
Förresten, när vi ändå är inne på hushåll och praktiska lösningar, kan jag dela med mig av ett köksknep som räddat mig i åratal: om man vill skära riktigt mjuk färskost eller en kesorulle snyggt utan kniv och utan att allt smular sönder, använd en vanlig stark sytråd. Spänn den bara mellan händerna och dra den försiktigt uppifrån och ned; snittet blir förvånansvärt jämnt och prydligt.
I hallen hördes plötsligt ett nyckelskrammel. Erik hade kommit hem. Han drog trött av sig jackan, stack in huvudet i köket och såg förvånat på sin mamma.
— Oj, hej mamma. Vad gör du här en vardagskväll? Har det hänt något?
— Ja, min son, det har det verkligen, sade Birgitta och lyste upp, samtidigt som hennes åklagaraktiga ton på ett ögonblick byttes mot mild moderlighet. — Anna och jag sitter just och pratar om hur ni ska hjälpa Maria med hennes medicinska kostnader. Anna är nästan redo att börja avsätta pengar från sin lön.
Erik stelnade med ett vattenglas i handen och lät blicken vandra från sin mor till mig.
— Anna är redo? För Marias tänder? Från sin egen lön? upprepade han långsamt.
Jag såg på min man med den mest oskyldiga min jag kunde åstadkomma.
— Självklart, Erik. Din mamma har öppnat mina ögon för familjens sanna värderingar. Tydligen är mina inkomster en gemensam resurs, och alla Marias bekymmer är våra gemensamma uppdrag. Hur skulle jag kunna invända mot en så djup insikt om själarnas släktskap?
Erik kände mig alldeles för väl för att missa undertonen. Utan att säga något lutade han axeln mot dörrkarmen, korsade armarna över bröstet och verkade bestämma sig för att iaktta hur långt detta vansinne kunde gå.