— Ser du, vilken förståndig man du har? Han begriper åtminstone att man måste hjälpa sin syster! förkunnade Birgitta triumferande. — Anna, ta fram mobilbanken nu, så läser jag upp Marias kortnummer. Då kan vi föra över första summan direkt, till den första etappen av tandbehandlingen.
— Vänta lite, Birgitta, varför denna brådska? avbröt jag henne milt. — När vi nu ändå talar om en omfattande familjeinsats, låt oss då göra det ordentligt och rättvist. Marias situation är ju allvarlig, och mina blygsamma inkomster kanske inte räcker särskilt långt. Vi borde samla ihop alla våra besparingar.
— Vilka besparingar pratar du om nu? Birgitta spetsade genast öronen, och den nyss så varma entusiasmen rann av henne på en sekund.
— Men Birgitta, det var ju precis det du själv sa. Nära anhöriga delar allt. Du har ju en rejäl summa på kontot efter försäljningen av garageplatsen. Dessutom får du en ganska bra pension varje månad, som du i princip lägger undan helt, eftersom Erik regelbundet hjälper dig med både räkningar och mat. Om vi redan i morgon tar ut dina sparpengar och lägger till pensionerna du sparat under året, räcker det inte bara till Marias implantat. Hon kan till och med få ett årskort på gymmet.
Birgitta for upp från stolen så häftigt att det såg ut som om någon tryckt på en katapultknapp under sitsen.
— Har du blivit fullständigt galen?! flämtade hon, röd av indignation. — Mina pengar är en buffert för svåra tider! Det där är mina besparingar! Hur vågar du ens tänka tanken att röra dem?
— Må du leva i hundra år, Birgitta, men någon svår tid verkar det knappast vara fråga om, svarade jag och ryckte lätt på axlarna. — Familjens fina traditioner om ömsesidig hjälp är alltid lättast att försvara när någon annan betalar. Vad ska du med den där bufferten till, när du har en dotter som behöver pengarna mer? Du sa ju nyss själv att pengar inte är något jämfört med plikten mot familjen.
— Man får inte stjäla! ropade Ragnar från hallen, med en tonträff som var en kusligt exakt kopia av Birgittas egen röst från fjolårets bråk om den försvunna växeln i mataffären.
— Håll näbben, förbannade fågel! skrek Birgitta, och där sprack bilden av den visa familjematriarken helt. — Anna, blanda inte ihop äpplen och päron! Mina pengar är till min ålderdom. Maria är en ung kvinna. Hon måste kunna ordna sitt privatliv, och hon har inte samma möjligheter att tjäna som ni har!
— Hon har en nästan ny bil, som du hjälpte henne att skriva över förra kvartalet, påminde Erik lugnt.
— Och vad menar ni med det? Ska hon gå till fots, eller? utbrast Birgitta.
— Varför skulle hon behöva gå? svarade jag. — Man kan sälja bilen och köpa en alldeles utmärkt begagnad småbil.