– Du kunde åtminstone ställa porslinet lite rakare. Du har trots allt kommit till ett anständigt hem, inte till någon avkrok där dina föräldrar bor, sade svärmodern och lät blicken glida över det dukade bordet med tydlig avsmak. Sedan rättade hon demonstrativt till kristallskålen med sallad.
Anna rörde inte en min. Hon fortsatte bara att lägga servetter bredvid besticken. Under de fem år hon varit gift med Erik hade hon lärt sig att ta sådana kommentarer som ett avlägset brus utanför fönstret. Hans mor, en mager kvinna med stela axlar och alltid oklanderligt kontrollerad hållning, var uppriktigt övertygad om att hennes son hade utfört en stor välgörenhetsgärning när han tog hem en flicka från en liten kommun.
– Mamma har faktiskt rätt, Anna. Du stressar alltid, sade Erik utan att lyfta blicken från sin nya mobil, där han följde valutakurserna. – Gästerna kommer om en halvtimme, och du har fortfarande varmrätten i ugnen. Man måste kunna planera sin tid. Så gör jag på kontoret.
Erik såg verkligen ut som någon som ville tas på största allvar: dyr mörkblå kostym, italienska skor med smala tåspetsar och en tung guldklocka runt handleden. Han lutade sig bekvämt bakåt på stolen, rättade till sin sidenslips och kastade en nöjd blick på sin egen spegelbild i den blanka vitrindörren.
– I det här hemmet är det enbart min son som håller ordning på allt, fortsatte svärmodern undervisande och duttade försiktigt med en linneservett mot läpparna. – Han har både ett hjärta av guld och ett skarpt huvud. Men somliga kommer till färdigdukat bord utan ett öre på fickan och lyckas ändå rynka på näsan åt goda råd. En annan kvinna i din situation hade tackat ödet morgon och kväll för en sådan lycka.
– Mitt minne fungerar alldeles utmärkt, och jag minns mycket väl vad jag hade med mig när jag kom, svarade Anna lugnt och ställde fram fatet med ugnsstekt kött. – Men låt oss hellre kontrollera att det finns bestick till alla, nu när era släktingar snart är här.
Svärmodern älskade att anklaga henne för den blygsamma hemgiften, helt ovetande om vems namn sonens företag egentligen stod på. Denna blinda visshet blev mer och mer påträngande för varje månad. I hennes värld fanns bara en enda version av sanningen: hennes dyrbare pojke hade från ingenting byggt upp ett stort bolag inom partihandel med byggmaterial, hanterade kontrakt värda miljoner och försörjde sin anspråkslösa svärdotter, vars ”hemgift” enligt henne bestod av moderns gamla servis och två dun kuddar.
Verkligheten bakom deras välstånd såg dock helt annorlunda ut. Anna hade öppnat sin första grossistverksamhet långt innan hon ens träffade sin blivande man. Hon hade satsat varenda krona som föräldrarna fått loss efter försäljningen av en liten markbit och dessutom tagit ett stort lån med sin egen lilla bostadsrätt, som hon ägt före äktenskapet, som säkerhet. Bokföringen skötte hon själv. Hon förhandlade personligen med leverantörer av cement och makadam, tillbringade dygn i sträck på lagren och kände nästan varje arbetsledare i länet vid namn.
När hon och Erik möttes var han bara en vanlig säljrepresentant med välsmort munläder och en samling småskulder efter sig. Han kunde tala vackert, charma folk och ge intryck av att vara värd en förmögenhet trots att fickorna i praktiken var tomma. Anna behövde då desperat någon som kunde sköta den representativa delen av arbetet och ta de mer krävande förhandlingarna med stora byggbolag, medan hon själv höll i driften, ekonomin och logistiken.
De gifte sig enkelt, utan stor fest eller praktfulla ceremonier. Efter bröllopet utsåg Anna formellt sin make till vd för företaget ByggLeveransGruppen, gav honom en rejäl fast lön och provision på de avtal han rodde i land. Själv förblev hon ensam grundare och ägare till hundra procent av bolagets andelar. Hon tänkte då att en man behövde känna att han stod i spetsen för verksamheten, att han behövde en titel och ett yttre anseende inför affärspartner och kollegor.
Erik spelade rollen som framgångsrik chef med bländande självklarhet. På möten log han brett, skakade händer och skrev under kontrakt som jurister redan hade förberett. På branschmässor rörde han sig vant mellan montrarna och lät sig beundras. Under tiden var det Anna som höll i alla pengaflöden, bankbehörigheter och den strategiska planeringen.