— Ta ut arvspengarna från kontot. Mamma har kommit för att hämta dem, meddelade min man Erik redan i hallen, så självsäkert att det lät som om beslutet sedan länge var fattat och min enda uppgift var att lyda.
Han gick rakt in i köket med bestämda steg, slängde sin lilla herrväska på skåpet och lade armarna i kors över bröstet. Hela hans hållning sade att invändningar inte var välkomna. På spisen puttrade samtidigt mina hemlagade biffar av nötkött med bovete och en tjock svampsås. Doften var varm, hemtrevlig och nästan löjligt aptitretande, men stämningen i mitt kök hade redan slagits sönder av detta fräcka intrång.
Vid mitt matbord satt svärmor som om hon ägde platsen. Maria hade brett ut sig på den mjuka stolen och sorterade lugnt bland några utskrivna papper som hon plockade upp ur sin stora väska. Hon uppförde sig inte som en gäst hos sin sons hustru, utan snarare som en chef som just skulle hålla ett viktigt möte med sina underordnade.
— Anna, dra inte ut på tiden nu, sade hon och sköt upp glasögonen på näsroten. — I morgon bitti går vi till banken. Klockan elva ska jag träffa mäklaren. Folk väntar, handpenningen måste läggas innan någon annan hinner före. Läget är utmärkt: en kvart med buss till stationen om trafiken flyter. Går man genom gårdarna kan man vara där på tio minuter. Det är ett fynd, ägaren har bråttom och har redan gått ner ordentligt i pris.
Jag vred av plattan, tog ett steg bort från köksbänken och betraktade denna familjedelegation i tystnad.
För två veckor sedan gick min kusinmoster bort. Hon hade inga barn, hade arbetat som ingenjör hela sitt liv, levt enkelt och lämnat sin lilla tvårummare i ett lugnt bostadsområde till mig. Moster Sara brukade alltid säga att jag var den enda i släkten som kunde hantera pengar och att jag inte skulle slarva bort resultatet av hennes arbete. Lägenheten sålde jag ganska snabbt, eftersom den behövde en rejäl renovering: gamla rör, träfönster som dragit i åratal och parkett som knarrade vid varje steg. Jag hade ingen lust att börja jaga hantverkare och byggmaterial, så jag sänkte hellre priset och sålde den i befintligt skick. Summan, trehundrafemtio tusen kronor, hamnade tryggt på mitt bankkonto.
Och knappt hade pengarna hunnit synas på kontot förrän min nya släkt tydligen hade utvecklat en storslagen affärsplan för hur andras tillgångar skulle användas. Eriks familj påminde om en svärm gräshoppor: flyg in, ät upp skörden någon annan odlat och betrakta sedan alltihop som naturens egen ordning. Någon tvekan kring sin självklara rätt verkade de inte känna.
— Maria, frågade jag med alldeles jämn röst och såg henne rakt i ögonen, vilka pengar är det egentligen ni har kommit för att hämta? Och vilken lägenhet är det tydligen vi ska köpa?
Erik smackade irriterat med tungan, rullade med ögonen och slog ut med händerna som om min tröghet var mer än en människa rimligen borde behöva stå ut med.
— Anna, börja inte med dina små anmärkningar nu! Vi pratade ju igenom allt i går! sade han utan att blinka, trots att det enda vi hade diskuterat dagen innan var inköpslistan till mataffären och att hans rakgel höll på att ta slut. — Lars har ingenstans att bo. Han är tjugosex år och trängs fortfarande med mamma i ett rum. Han sover på en gammal soffa där fjädrarna sticker honom i ryggen. Hur ska han kunna ha ett privatliv? Hur ska han kunna vila ordentligt? Han kan ju inte ens ta hem en tjej! Vi är familj. I en familj delar man på allt. De där pengarna föll bara ner i knät på dig. Du har inte slitit ihop dem vid någon maskin, du har inte burit tungt för dem. Du hade bara tur. Min bror behöver en start i livet.
Lars var alltså Eriks yngre bror. Det där självutnämnda, missförstådda geniet som för femte året i rad envist sökte efter sig själv men av någon märklig anledning aldrig lyckades hitta något. Under tiden hade han provat att vara barista på ett trendigt kafé, men slutat efter en vecka eftersom chefen hade mage att påpeka hans förseningar. Sedan skulle han bli tatuerare och köpte en maskin för mammans pensionspengar, men den karriären dog redan efter den första sneda linjen på en kompis ben. Därefter gav han sig in i investeringar och placerade resten av Marias besparingar i några högst tveksamma nätprojekt. Numera satt han mest hemma, spelade datorspel till fyra på morgonen och tiggde regelbundet småsummor av sin pensionerade mor till cigaretter och energidrycker.
— Vilken enastående logik, sade jag och korsade armarna över bröstet. Framför mig utspelade sig en modern familjefars, nästan som hämtad ur en gammal pjäs om pengar, släktskap och skamlöshet. — Så mina arvspengar, som min egen släkting lämnade efter sig efter ett helt livs sparande, räknas nu officiellt som er stödfond för att köpa bostad åt arbetslöse Lars? Har jag förstått upplägget rätt?
— Vad skulle de annars vara till för? utbrast Maria uppriktigt indignerat, sköt pappren åt sidan och såg på mig med en blick som om jag just hade vägrat ge vatten åt någon som höll på att törsta ihjäl. — Du och Erik är gifta på riktigt! Ni bor i din lägenhet, ni har gott om plats, värme och ett säkert tak över huvudet. Ni har inga bolån som pressar er, inga krediter som tynger er. Vad ska ni två med alla de pengarna till? Ska du köpa kläder för dem? Resa bort dem på nöjen? Så här går pengarna åtminstone till något ordentligt. Bostad är alltid en bra investering. Man måste hjälpa sina närmaste, Anna. I dag hjälper vi Lars, i morgon kommer han på fötter och kan hjälpa oss allihop. Vi är ju samma familj, vi måste hålla ihop!
Hennes övertygelse var fullständigt ogenomtränglig. Maria verkade verkligen inte begripa varför jag ställde sådana dumma frågor när beslutet redan hade fattats på högsta nivå, nämligen av henne själv.
— Jag föreslår att vi går in i vardagsrummet, sade jag och pekade mot hallen. Jag hade ingen lust att förstöra min aptit genom att fortsätta se dessa förhandlare vid köksbordet. — Där är soffan bekvämare och det finns mer plats. Då kan vi samtidigt prata igenom de finare detaljerna i er syn på släktens ömsesidiga hjälp.
Erik och Maria utbytte en menande blick. Troligen trodde de att jag äntligen hade tagit mitt förnuft till fånga, krossats under tyngden av deras oantastliga argument och var på väg att kapitulera. De reste sig och gick in i rummet. Jag följde efter.
Vi satte oss. Svärmor lade genast återigen ut sina utskrifter med planlösningar på soffbordet och slätade omsorgsfullt ut arken med handflatorna.
— Det här blir ju riktigt intressant, Maria, sade jag och slog mig ner i fåtöljen mitt emot min man med ena benet över det andra. — Erik, rätta mig gärna om jag blandar ihop tidslinjen. För två år sedan ärvde du ett rejält garage på en bra garagegård efter din morfar och sålde det för åttiotusen kronor. Av någon anledning hamnade de pengarna inte i vår gemensamma ekonomi. De gick inte heller till renoveringen här hemma. Då sade du, ordagrant: ”Det där är min privata buffert, rör den inte.”
Erik spände sig märkbart, drog ihop ögonbrynen och lutade sig framåt.
— Det där är något helt annat! Garaget var ett minne efter morfar! Jag tillbringade halva barndomen där med honom, rotade i motorer, räckte över verktyg och hjälpte till att rengöra förgasare. Det var vår grej! För de pengarna köpte jag en begagnad utländsk bil, så att jag kunde ta mig till jobbet bekvämt i stället för att stå och skumpa i en överfull buss. Jag behövde ju kunna ta hand om familjen bättre.