— Bilen som du samma dag skrev över på din mamma redan hos bilhandlaren, påminde jag honom med en kyla som nästan förvånade mig själv. — Och när jag på kvällen frågade varför Maria stod som ägare, svarade du helt utan omsvep att bilen inte skulle räknas som gemensam egendom om vi någon gång skilde oss. Så minnet av din morfar var alltså något heligt och privat som ingen annan fick ha del i. Men minnet av min moster Sara ska tydligen förvandlas till ett bidrag utan återbetalningskrav till din arbetsovillige bror?
Maria slog ut med händerna som om jag just hade trampat rakt över alla tänkbara gränser för anständighet.
— Anna, du vrider alltid allting så att det passar dig! Alltid dessa räkenskaper: vem är skyldig vem vad och hur mycket! Det finns inte ett uns kvinnlig klokhet i dig. Du kan aldrig ge efter! Erik är man, han försörjer familjen, och en bil hör till hans ställning. Han måste ju kunna se respektabel ut. Du däremot är en gift kvinna. Du har en laglig make som tar hand om dig, klär dig och ser till att du har det bra. Du lever tryggt bakom honom som bakom en mur. I stället för att vara tacksam sitter du och räknar småpengar!
Det min svärmor hävde ur sig hade sedan länge passerat gränsen för vanligt sunt förnuft. Jag arbetade som ansvarig ekonom på ett stort byggföretag, och min tjänst innebar inte bara mycket ansvar utan också en lön som motsvarade det.
— Tar hand om mig? upprepade jag och såg frågande på Erik, i hopp om att han åtminstone nu skulle ha anständigheten att säga sanningen. — Maria, min lön är en och en halv gång högre än hans. Alla räkningar för bostaden delar vi exakt på hälften, och varje månad för jag över min del till hans konto. Maten, rengöringsmedlen och alla småsaker som gör hemmet beboeligt köper oftast jag på väg hem från jobbet. Och när Eriks telefon gick sönder förra månaden och inte gick att reparera, vem lånade honom tre tusen kronor till en ny? Jag. De pengarna har han fortfarande inte betalat tillbaka, utan lovar gång på gång att han ska göra det när nästa bonus kommer. En bonus som av någon märklig anledning aldrig dyker upp.
— För att du slösar! kastade Erik ur sig och bytte blixtsnabbt taktik från försvar till anfall. — Du köper ju svindyra matvaror! Varför måste man köpa ost för hundra kronor när det finns för trettio? Och vad ska du med alla de där dyra schampona till? Nej, nu räcker det med tjafs. Jag har bestämt hur vi gör, som familjens överhuvud. Mamma har redan sagt till släkten att vi ska köpa en etta åt Lars. Moster Kristina från Halmstad ringde och gratulerade, hon sa att vi var duktiga som höll ihop i familjen. Objektet är faktiskt riktigt bra, och ägaren ger en rejäl rabatt eftersom han måste flytta snabbt. Förstår du att om vi inte tar ut kontanterna från ditt konto i morgon, så brinner handpenningen inne? Någon annan köper den! Det finns hur många spekulanter som helst. Då står vi där som idioter och har missat en sådan chans!
— Vilken handpenning? frågade jag och lät blicken glida över papperen på soffbordet för att försöka förstå omfattningen av katastrofen.
Maria sträckte stolt på ryggen och rättade till kragen på sin blus.
— Lars och jag betalade fem tusen kronor i morse! Jag hade lite sparpengar på kontot, sådant jag lagt undan efter hand. För min yngste sons skull tog jag ut varenda krona och lämnade dem till ägaren mot kvitto. Så det finns ingen väg tillbaka nu, Anna. I morgon bitti går du upp, går till banken, tar ut dina trehundrafemtiotusen, sedan lägger vi till mina fem tusen och går direkt till mäklaren och skriver köpekontrakt.
— Vilken beundransvärt genomarbetad plan, sa jag och nickade långsamt, imponerad av deras handlingskraft. — Och vem ska bostaden stå på? Om det nu är Lars vi köper den åt.
— På mig, förstås! Maria såg på mig som om jag var ett barn som inte begrep det mest självklara. — Lars är fortfarande ung, han har vind i huvudet. I morgon gifter han sig kanske med någon slug flicka från landet, och vid första gräl försöker hon kräva halva lägenheten av honom. Vi vet nog hur sådana där lyckosökerskor fungerar. De letar bara efter något färdigt att slå sig ner i och någon annans egendom att lägga beslag på. Hos mig är den tryggare. Min egendom tar jag hand om, ingen kommer åt den.
Alltså: ta svärdotterns trehundrafemtiotusen, köpa en bostad åt den yngre sonen och skriva den på mamman, så att svärdottern av en ren tillfällighet inte skulle kunna göra anspråk på ett hem som betalats med hennes egna pengar. Den planen var så enkel och genial att den nästan förtjänade stående ovationer.
— Vad är det nu som inte passar dig? fräste Erik när han såg mitt ansiktsuttryck. — Kan du inte för en enda gångs skull sluta vara en så beräknande egoist? Är det verkligen så svårt för dig att hjälpa din egen familj? Dela med dig till dina närmaste, det kommer du att få igen för!
Då ringde det enträget på dörren ute i hallen. Erik drog en lättnadens suck, nästan glad, och skyndade sig för att öppna. Strax hördes höga röster, ljudet av sneakers som slängdes av mot golvet, och sedan stormade Lars in i vardagsrummet med ett lysande leende. I händerna höll han ett måttband och ett tjockt anteckningsblock.
— Tjena, Anna! Han sjönk obekymrat ner i soffan bredvid sin mamma och var nära att stöta till hennes papper. — Nu har jag redan räknat lite där borta. Väggen mellan köket och rummet river vi helt, så blir det en stor öppen studio i loftstil. Teglet frilägger vi, rören målar vi svarta. Och tv:n ska upp över nästan hela väggen, så att det blir ordentligt när grabbarna kommer över och kollar fotboll.
Jag betraktade honom tyst. En vuxen man på tjugosex år, utan fast arbete och utan minsta skam i kroppen, satt redan och planerade inredningen i en bostad som han tänkte få finansierad av mig.
— Lars, sa jag tydligt och långsamt, med varje ord avskilt från nästa. — Vem har sagt till dig att jag har gått med på att köpa den här lägenheten åt dig för mina pengar?
Leendet på Lars ansikte började stelna och blekna. Han vände sig förbryllat mot sin äldre bror.
— Vad menar du? Erik, du sa ju att din fru var helt med på det. Att ni hade bestämt allting redan i går kväll och att pengarna var klara.
— Kalla inte min fru så där! röt Erik, mest för syns skull, innan han genast riktade ilskan mot mig i stället. — Anna, gör inte cirkus av det här inför min bror. Vi har redan fattat beslutet. I morgon går vi till banken, tar ut summan, och därmed basta.
— Vi går ingenstans i morgon, sa jag och reste mig ur fåtöljen. — Maria. Lars. Erik. Lyssna noga nu. Det finns inga pengar till er loftstudio. Och det kommer inte att finnas några heller. Inte i morgon. Inte i övermorgon. Inte om en månad.
Alla tre tystnade på en gång, som om de behövde några sekunder för att smälta det de just hade hört. I deras ansikten passerade en hel rad känslor: först oförståelse, sedan misstro och därefter en snabbt växande vrede.
— Vad är det du säger? Lars var den förste som återfick talförmågan och flög upp från soffan. — Vi har redan lämnat fem tusen i handpenning till ägaren! Mamma gav sina sista sparpengar! Om vi inte betalar resten i morgon får vi inte tillbaka handpenningen enligt avtalet. Han sa det själv: den är inte återbetalningsbar! Tänker du blåsa oss på pengar helt utan anledning?
— Jag har inte bett er om någonting, svarade jag och mötte hans blick utan att vika undan. — Och jag har definitivt inte bett er springa runt och lämna handpenningar. Det där är er egen ekonomiska risk. Vill du ha en loftlägenhet med svarta rör, så gå och arbeta. Sök jobb på fabrik, bli bud, ta skift på ett lager. Du och din bror kan spara ihop till kontantinsatsen tillsammans och sedan betala lånet.
Maria reste sig också från soffan. Hon höll sina utskrifter så hårt att papperen skrynklades mellan fingrarna.
— Din samvetslösa människa! skrek hon så att rösten fyllde hela rummet. — Vi kom till dig med öppet hjärta, och det här är tacken?
Hon drog häftigt efter andan, som om hon samlade kraft för att fortsätta sin anklagelse.