— Vi tog ju emot dig som om du vore vår egen dotter! fortsatte hon, nu nästan darrande av ilska. — Och när släkten hamnar i knipa kan du inte ens unna oss en krona! På grund av dina nycker förlorar vi fem tusen kronor! Jag tänker stämma dig för bedrägeri och för att du vilselett oss!
— Gör det, sade jag och nickade mot hallen. — Gå dit direkt i morgon bitti. Kliv in och förklara för domaren att din svärdotter vägrade skänka bort sina pengar till dig. Det ska bli intressant att höra vad du får för svar.
Erik tog ett häftigt steg mot mig. Hela hans ansikte var stelt av raseri.
— Du ber mamma om ursäkt genast för hur du talar till henne! fräste han. — Och i morgon går du till banken och tar ut de där pengarna, har du förstått? Annars kommer du att ångra dig.
— Annars vad då? Jag mötte hans blick utan att backa. — Glöm bara inte, Erik, att bostaden du står i just nu är min. Den köptes innan du och jag gifte oss. Fortsätter du tala till mig på det där sättet, åker du ut härifrån snabbare än du hinner blinka.
Just då hördes ett klick från ytterdörren. Erik hade haft så bråttom att släppa in sin bror att han inte låst efter sig. Dörren öppnades, bestämda steg ekade i hallen, klackar slog mot golvet, och i nästa ögonblick stod min mamma i vardagsrummet.
Eva hade alltid haft en särskild talang för att dyka upp exakt när hon behövdes som mest, och dessutom göra entré med full effekt. Hon bar en strikt grå dräkt, ryggen var rak som en linjal, håret låg perfekt och blicken tillhörde en kvinna som i trettio år hade arbetat som ekonomichef på ett stort stålbolag. Att försöka diskutera pengar, avtal eller juridik med henne var meningslöst. Hon tuggade i sig motståndare till frukost utan att ens behöva skölja ner dem.
— God kväll, sade mamma med sin välbekanta myndiga röst och lät blicken glida över sällskapet som stelnat till. — Min dotter skrev till mig för en timme sedan att det tydligen skulle hållas ett akut möte här om fördelningen av andras tillgångar. Jag tänkte att jag kunde titta förbi.
Maria stramade genast upp sig. Hon gömde utskrifterna bakom ryggen, och hennes raseri tappade omedelbart fart. Hon var, det visste jag mycket väl, ärligt talat ganska rädd för min mamma och brukade helst undvika möten med henne.
— Hej, Eva, sade min svärmor och pressade fram något som skulle föreställa ett leende. — Vi sitter bara och försöker lösa en bostadsfråga inom familjen. Unga människor behöver hjälp i början, det förstår du säkert själv.
— Det håller jag fullständigt med om, svarade mamma. Hon gick fram till den lediga fåtöljen, satte sig lugnt och lade handväskan i knäet. — Barn ska man hjälpa. Självklart. Det är faktiskt precis därför jag kom hit i dag.
Erik och Lars stod vid fönstret och skiftade oroligt vikten från den ena foten till den andra. De såg ut som två skolpojkar som kallats in till rektorn.
— Nåväl, Maria, fortsatte mamma och fäste blicken på min svärmor. — Om jag har förstått situationen korrekt tänker ni köpa en bostad åt er yngre son för de pengar som min avlidna syster lämnade efter sig till min dotter. Och när bostaden väl är köpt är planen att den ska skrivas på dig?
— I en familj är allting gemensamt! försökte Erik kasta in sig i samtalet och tog ett steg fram. — Anna och jag är man och hustru! Vi är en enhet! Vi har en gemensam ekonomi!
Mamma vred inte ens huvudet åt hans håll. Hennes ögon lämnade inte Maria.
— Förstår du, Maria, sade hon med isande lugn röst, jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt siffror, kalkyler, kontrakt och juridiska handlingar. Och jag tycker mycket illa om när någon försöker utöva storslagen välgörenhet med andras pengar. Det finns en liten men ytterst viktig juridisk detalj i hela den här historien.
Jag såg frågande på henne. Själv hade jag ingen aning om vad hon syftade på, men jag beslöt mig för att spela med fullt ut och höll därför bara tyst.
Mamma öppnade handväskan med ett litet klick, tog fram några vikta papper ur en plastficka och lade omsorgsfullt ett kraftigt dokument med en blå stämpel på kanten av soffbordet.
— Pengarna från försäljningen av Saras lägenhet finns mycket riktigt på ett konto i en pålitlig bank, sade hon. — Men det var jag som sålde lägenheten, med stöd av en generalfullmakt, eftersom min dotter under hela förra månaden befann sig på en längre tjänsteresa i en annan stad. Och de pengarna, hela trehundrafemtio tusen kronor, står på ett bankkonto som är öppnat i mitt namn.
Maria blev alldeles stilla, som om hon gått rakt in i en osynlig vägg. Erik blinkade snabbt flera gånger och försökte uppenbart få ihop det han just hört, medan Lars av ren förvåning tappade sitt måttband på mattan.
— Hur menar du, i ditt namn? frågade svärmor och började nervöst pilla på kanten av sin blus. — Anna sa ju att pengarna låg hos henne!
— Jag sa att pengarna fanns på ett konto som jag har full tillgång till, svarade jag och hakade omedelbart på mammas säkra version. — Jag har bara ett extrakort kopplat till mammas huvudkonto.
Det var faktiskt helt sant. Mamma och jag hade ordnat det så enbart för att det skulle vara smidigare att göra överföringar och betala större inköp. Men i den här stunden förvandlades denna helt vardagliga tekniska lösning till det perfekta, avgörande argumentet.
— Så, fortsatte mamma och sneglade på de utspridda bostadsannonserna, jag anser att trehundrafemtio tusen kronor är en utmärkt summa för ett bra köp. Men eftersom pengarna juridiskt sett tillhör mig har jag beslutat att använda dem efter eget huvud. Jag ska köpa en sommarstuga. En stor, plan tomt, ett rejält hus och en inglasad veranda med värme. Jag har länge drömt om att anlägga en riktig rosenträdgård där. Jag tänker odla blommor för min egen glädjes skull.
Maria blinkade häftigt och fick inte fram ett enda ord av upprördhet. Hennes perfekta plan, genomtänkt in i minsta detalj, rasade samman inför våra ögon och lämnade bara spillror efter sig.
— Vilken sommarstuga?! utbrast Erik, som nu helt tappade behärskningen och höjde rösten. — Vad är det för rosor du pratar om?! Driver ni med oss allihop? Vi har ett möte på mäklarbyrån i morgon! Mamma har lämnat handpenning kontant! Folk sitter och väntar på att vi ska komma!
Mamma såg på Erik utan minsta tecken på oro.
— Erik, vad har mina privata planer för en sommarstuga med din arbetslösa bror att göra? frågade hon, och nu blev hennes ton knivskarp. — Ni betalade handpenningen ur era egna besparingar, eller hur? Ni hittade själva den där lägenheten, gjorde ni inte? Jag är verkligen glad för Lars skull. Jag är säker på att du och din mamma kan ordna ett bolån till denna utmärkta lilla etta. Du har ju ett bra arbete, Erik. Dessutom har du bil, så på kvällar och helger kan du utan problem köra extra. Lars är inte heller oförmögen att arbeta; han kan ta jobb som lagerarbetare eller bud. I familjen är ju allt gemensamt, och man ska stötta varandra när det är svårt, eller hur?
Jag stod tyst och betraktade den fantastiska scenen. Mamma använde deras egna argument mot dem, metodiskt och skoningslöst, och placerade varenda människa i rummet exakt där hon hörde hemma.
— Ni har lurat oss med flit! utbrast Maria och reste sig från stolen. — Vi räknade verkligen med de där pengarna! Jag har redan berättat för hela släkten att vi köper bostad åt min son! Vi har lämnat handpenning till främmande människor! Ge tillbaka våra fem tusen kronor omedelbart!
— Att räkna med andras pengar och dela ut handpenningar när man inte har täckning för dem själv är höjden av lättsinne och ekonomisk okunnighet, svarade mamma iskallt.