— Ni kliver in i min dotters hem, en bostad som jag hjälpte henne att köpa innan hon gifte sig, fortsatte mamma med samma kyliga lugn. — Sedan kräver ni helt ogenerat att få lägga beslag på hennes familjs arv för att ordna bostad åt er yngste son. Och efter det tycker ni fortfarande att ni har rätt att ställa krav?
Erik snodde runt mot mig. Ansiktet hade blivit mörkrött av ilska.
— Anna! Säg något då! Det här är ju våra pengar, familjens pengar! Vi är gifta! I går satt du tyst när vi pratade om allt, alltså gick du med på köpet!
— Under de senaste två dagarna har jag inte sagt ett enda ord som kan tolkas som ett ja, svarade jag stilla. — Jag har bara ställt följdfrågor för att förstå hur långt er oförskämdhet egentligen kunde sträcka sig.
— Du är min fru! skrek han plötsligt och slog ut med armarna. — Om du inte omedelbart ser till att din mamma för över hela beloppet till oss, så packar jag mina saker och går! I morgon bitti lämnar jag in ansökan om skilsmässa!
I hans förvridna föreställningsvärld skulle jag antagligen stelna av skräck inför tanken på att bli ensam. Jag skulle börja gråta, kasta mig om halsen på honom, be honom stanna och samtidigt överlämna alla mina besparingar. I stället såg jag bara på den trettioårige mannen som jag delat tak med i tre år. Mannen som på fullt allvar ansåg sig ha rätt att förfoga över mitt arv, skriva över bilar som köpts under äktenskapet på sin mamma och sedan hota mig med att lämna mig som om det vore ett trumfkort.
— Bra, sa jag högt och tydligt.
Erik tystnade mitt i meningen, som om han gått rakt in i en vägg.
— Vad menar du med bra? frågade han och blinkade förvirrat.
— Packa dina saker och gå, sa jag och tog ett steg närmare honom. — Din stora resväska ligger högst upp i hallgarderoben. Kläderna finns i byrån i sovrummet. Datorn tar du med dig nu, och vinterdäcken till bilen ställer jag ut i trapphuset i morgon så får du hämta dem senare. Gå, Erik. Nu.
Maria sjönk tungt ner i soffan igen och tryckte handen mot bröstet. Lars, som uppenbarligen insåg att drömmen om den trendiga lägenheten just gått upp i rök, började långsamt backa mot hallen.
— Anna, hör du själv vad du säger? utbrast min svärmor upprört och såg växelvis på mig och sin son. — Ska du kasta ut din egen man för några pengars skull?
— Det är inte pengar som förstör en familj, Maria, svarade jag och såg ner på henne. — Det som förstör är att behandla någon som en bankomat år efter år. Under de här tre åren har ni bara tagit, krävt och utgått från att jag är skyldig er något. Nu när den kostnadsfria finansieringen officiellt är avslutad finns det inte längre någon anledning för mig att stå ut med det här. Ni ville ordna det bra för er yngste son, men av någon märklig anledning på min bekostnad. Från och med nu får ni lösa det själva.
— Vem tror du att du blir intressant för med den där omöjliga karaktären? skrek Erik när han insåg att hans favorithot om skilsmässa hade kraschat fullständigt. — Jag går, och sedan får du sitta här ensam mellan fyra väggar!
— Jag kommer att sitta i min rena lägenhet, med mina egna pengar, mitt bra arbete och min älskade mamma, sa jag och pekade mot dörren. — Du däremot får flytta hem till din mamma. Och till Lars. Ni delar ju ändå på allt där. Då kan ni trängas alla tre i den gamla soffan och betala av på Lars lilla etta tillsammans.
Mamma satt kvar i fåtöljen och följde slutscenen med ett nästan förnöjt lugn.
Erik och jag gick in i sovrummet. Jag drog ner den stora väskan från översta hyllan i garderoben och slängde den på den bäddade sängen. Han började rycka åt sig skjortor, jeans och t-tröjor och pressade ner dem i väskan med hårda, ryckiga rörelser. Hela packningen såg ut som en dåligt spelad scen ur en billig tv-serie. Han smällde demonstrativt i garderobsdörrarna, drog ut byrålådorna så att de slog i stoppen och försökte samtidigt få med sig mer än bara sina egna saker.
Först tog han min dyra hårfön. Sedan sträckte han sig efter ett stort set med exklusiva badartiklar som mina släktingar hade gett oss i bröllopsdagspresent.
— Låt badsakerna ligga, sa jag från dörröppningen där jag stod och bevakade processen. — De är inte köpta för dina pengar.
Erik kastade tillbaka dem på sängen med en ilsken rörelse och mumlade något ohörbart mellan tänderna.
En halvtimme senare stod han i hallen med två överfulla väskor. Maria jämrade sig, hotade mig med att girigheten skulle straffa sig, med domstol och med Skatteverket som minsann skulle komma och granska mina inkomster. Lars stod dyster vid ytterdörren och höll hårt i sitt anteckningsblock, där planen för den storslagna renoveringen fortfarande fanns nedskriven men aldrig skulle bli verklighet.
Jag sa ingenting. Jag såg bara på medan de en efter en lämnade min lägenhet. På den lilla byrån vid spegeln låg nyckelknippan till ytterdörren. Jag hade själv sett till att Erik lossade den från bilnyckelns larmbricka.
När dörren till sist gick igen bakom dem lade mamma tillbaka sina papper i den genomskinliga plastfickan, stoppade ner allt i handväskan och drog igen dragkedjan.
— Vet du, min flicka, sa hon eftertänksamt och rättade till håret. — Pengarna finns faktiskt på ditt privata konto. Din moster förde över dem direkt till dig. Jag tog bara till det där knepet för att få se deras verkliga reaktion. Och pappret med stämpeln var inget annat än ett vanligt intyg från mitt jobb till löneavdelningen.
Jag började skratta. Det var ett skratt av ren lättnad, som om hela den tunga kvällen äntligen släppte sitt grepp om bröstet.
— Jag förstod det, mamma. Jag förstod det nästan direkt. Tack för att du stod på min sida.
— Det behöver du inte tacka för. Men den där tomten till sommarstugan ska vi ändå köpa, du och jag. Jag vill faktiskt plantera min rosenträdgård. Det har vi förtjänat.
Följderna av den stormiga kvällen lät inte vänta på sig.
Redan nästa dag höll min telefon på att vibrera sönder av alla samtal. Först var det Lars som ringde om och om igen och krävde att jag skulle föra över de där fem tusen kronorna som de hade lämnat i handpenning. Det visade sig att säljaren, när affären avbröts, vägrade betala tillbaka pengarna med hänvisning till avtalsvillkoren. Lars skrek länge i luren om att jag hade förstört hela hans framtid och alla hans planer. Jag lyssnade inte färdigt. Jag tryckte bara bort samtalet och blockerade hans nummer.
På kvällen ringde Erik. Stoltheten från gårdagen hade försvunnit spårlöst. Rösten var låg, ynklig och försiktig. Det visade sig att det inte alls var lika bekvämt att sova på en gammal hopfällbar säng i mammas kök, särskilt inte när brodern satt bredvid och spelade tv-spel med högt ljud ända fram till gryningen. Dessutom behövde han nu köpa mat för sina egna pengar i stället för att bara öppna mitt kylskåp och ta färdiglagat. Erik bad mig glömma allt, börja om från början och svor på att hans mamma aldrig mer skulle lägga sig i våra ekonomiska frågor.
Jag rådde honom att skaffa ett extrajobb så att han kunde hjälpa sin käre bror att spara ihop till en ny kontantinsats. Sedan lade jag på.
I morgon ska jag lämna in ansökan om skilsmässa. Det finns egentligen ingenting att dela. Vi har inga barn. Lägenheten är min. Garaget är hans. Och miljonerna ligger tryggt på mitt konto, långt utom räckhåll för hans familjs planer.
Just nu sitter jag ensam i mitt kök. Det är tyst i lägenheten, lugnt och rent. Jag har hällt upp kallt vatten i ett glas och skurit en bit god ost åt mig själv. Livet visade sig vara förvånansvärt behagligt när de människor som uppriktigt tror att ens egendom är deras självklara rättighet försvinner ur det för gott.