Telefonen började ringa på lördagsmorgonen, tjugo minuter före åtta. Anna hade längtat hela veckan efter just den här morgonen, då hon äntligen skulle få sova ut, och hennes första impuls var att låta den ringa. Men signalerna gav sig inte. På skärmen stod det: ”Maria”. Den före detta svärmodern ringde bara när hon ansåg att saken var betydelsefull. Problemet var att Maria ansåg nästan allting vara betydelsefullt.
— Hallå, sa Anna och försökte låta som om hon redan varit vaken länge.
— Anna, god morgon. Nästa vecka kommer jag och hämtar kylskåpet.
Anna satte sig upp i sängen och stirrade rakt mot garderoben.
— Vilket kylskåp menar du?
— Mitt, förstås. Det som jag gav er i bröllopspresent. Nu finns det inget äktenskap längre, och då behövs inte gåvan heller. Oroa dig inte, jag ber Lars hjälpa till. Han kan komma med sin skåpbil.
— Maria, skämtar du med mig nu?
— Jag är sjuttiofyra år, Anna. Jag skämtar inte om sådant. På lördag klockan elva. Se till att vara hemma, är du snäll.
Sedan bröt hon samtalet. Så gjorde Maria alltid. Hon sa inte hej då, hon satte punkt.
Anna blev sittande en stund med telefonen i handen. Därefter gick hon ut i köket, slog på vattenkokaren och betraktade kylskåpet. Det var en vit Electrolux från 2003, gulnad i kanterna som ett gammalt badkar. Den brummade så högt att grannen under dem en gång hade frågat om de installerat någon sorts kompressor i lägenheten. På nätterna ryckte den ibland till och lät som om den bubblade invärtes, och Erik brukade säga att kylskåpet pratade. Dörren hölls på plats av ren envishet och en magnet från Marstrand. Magneter fanns det säkert ett fyrtiotal av: Smögen, Malmö, Karlskrona, Båstad, Göteborg, två från Turkiet och en lustig älg från Härnösand som sedan länge hade tappat hornen.
För tjugotre år sedan hade kylskåpet burits in i just den här lägenheten, dagen efter bröllopet, med en enorm röd rosett fastknuten på dörren. Anna hade låtit rosetten sitta kvar i nästan ett helt år, ända tills färgen bleknade.
— Jaha, gamle vän, sa hon till kylskåpet. Tydligen kräver de att du ska återlämnas.
Kylskåpet svarade med ett dovt bubblande ljud.
Hon och Erik hade skilt sig två månader tidigare. Det hade inte funnits några krossade tallrikar, ingen älskarinna, inget sådant som väninnor brukar få höra viskande över kaffe. En kväll, under deras tjugotredje år som gifta, hade Erik bara lagt ifrån sig mobilen och sagt:
— Anna, jag tror att jag flyttar.
— Vart då? hade hon inte förstått. Till garaget?
— Nej, jag menar flyttar på riktigt. Jag får ingen luft. Jag är fyrtionio, och det känns som om jag aldrig har levt. Jobbet, hemmet, sommarstugan, din mamma, Johans bolån… Jag måste ta reda på vem jag egentligen är.
— Erik, du är Erik Andersson, kalkylingenjör, du har magkatarr och ett simkort du aldrig använder. Vad mer finns det att ta reda på?
— Precis! hade han sagt, nästan lättad. Där har vi det! Jag pratar om själen, och du svarar med magkatarr!
Han hade flyttat hem till sin mamma, till hennes tvårummare på Storgatan, in i sitt gamla pojkrum. Lägenheten där Anna bodde hade hon ärvt efter sin mormor långt före bröllopet, så det fanns inte mycket att dela upp. De hade inga minderåriga barn och ingen ville bråka. Därför gick skilsmässan snabbt: de skickade in papperen, väntade den tid som krävdes och fick sedan beskedet. När allt blev klart var Erik sorgsen och ovanligt stilig i en ny tröja, medan Anna mest tänkte på att hon måste vara på jobbet klockan två.
Sonen Johan, tjugotvå år gammal, bodde sedan länge på egen hand tillsammans med sin fru Sara. När Anna berättade nyheten i telefon blev han tyst länge.
— Mamma, hur är det med dig då?
— Det är okej, älskling. Märkligt nog är det faktiskt okej.
— Ring direkt om det är något.
I början blev Anna nästan irriterad på sig själv för att hon inte grät. Väninnorna verkade vänta sig tårar, men hon stekte pannkakor åt sig själv på kvällarna, såg serier som Erik alltid hade avskytt och kom en dag på sig själv med att gå och nynna. Från lägenheten försvann borrmaskinen, tv:n från vardagsrummet, skruvdragaren och hälften av alla handdukar. Erik hämtade allt prydligt redan första veckan. Anna protesterade inte.
Och nu gällde det alltså kylskåpet.
På måndagen berättade Anna hela historien för Karin på avdelningen bredvid. De hade arbetat sida vid sida i arton år och under den tiden hunnit avhandla makar, barn, blodtryck och varenda diet som någonsin uppfunnits.
— Vänta lite, sa Karin och ställde ifrån sig koppen. Hon vill alltså hämta ett kylskåp som är tjugotre år gammalt?
— Tjugotre, ja. Det är äldre än Johan.
— Anna, det där är inte längre en hushållsapparat. Det är en familjemedlem. Man lämnar inte tillbaka den, man ordnar avtackning och pensionstårta.
— Det är ungefär så jag känner också.
— Men vad ska hon med det till? Hon har väl ett eget?
— Ingen aning. Kanske handlar det om principen. Maria har sagt hela livet: ”Är det mitt, så är det mitt.” Minns du när jag berättade om kakformen hon krävde tillbaka av grannen? Efter elva år.
— Var det då grannen skulle flytta till en annan stad?
— Just det. Hon stoppade henne vid taxin på flyttdagen.
Karin skakade på huvudet och tog fram mobilen.
— Hör du, Emma är jurist. Jag frågar henne.
Ungefär tjugo minuter senare ringde Karins dotter tillbaka. Anna satte samtalet på högtalare.
— Hej Anna. Rent juridiskt kan man normalt inte bara ta tillbaka en gåva. Särskilt inte en bröllopsgåva som överlämnats till båda makarna. Det skulle krävas väldigt speciella omständigheter, till exempel att gåvan uttryckligen gavs med villkor, eller att det finns någon allvarlig rättslig grund att häva den. Sådant avgörs i så fall inte av svärmodern vid köksbordet, utan av domstol. Om något kunde din före detta man vid en bodelning ha pratat om halva värdet, men inte hans mamma. Och värdet på ett tjugotre år gammalt kylskåp är ungefär som en säck potatis.
— Tack, Emma.
— Ingen fara. Men om du egentligen inte bryr dig om själva kylskåpet kan det ibland vara billigare för själen att bara släppa det. Nerver är mer värda.
Anna lade undan telefonen och blev tankfull.
— Nå? frågade Karin. Tänker du försvara kylskåpet till sista blodsdroppen?
— Jag vet inte, Karin. Det är inte apparaten jag sörjer. Det som gör ont är att jag i tjugotre år var hennes svärdotter, och nu låter det som om jag bara har förvarat hennes egendom åt henne.
På kvällen ringde Erik. Efter skilsmässan hade han bara hört av sig en enda gång, då för att fråga var hans vinterjacka fanns.
— Hej Anna. Mamma berättade…
— Om kylskåpet?
— Ja. Han harklade sig. Alltså, är det verkligen så viktigt för dig att behålla det? Mammas eget har gått sönder, frysen fryser inte, och reparatören säger att lagningen blir dyrare än ett nytt. Nu är vi ju två där hemma, så det går åt mer mat.